Kurs 6, detta begrepp innebar både förväntningar och oro. Efter att ha läst 10 poäng anatomi/fysiologi på höstterminen och några poäng metodträning, var det skönt att komma ut i verkligheten och pröva sina inlärda kunskaper. Vi övade att ta puls och blodtryck, blodprover och sätta PVK (perifer venkateter) i metodrummet, men också mycket annat som är viktigt att kunna innan man kommer ut.
Det är mycket teoretisk kunskap man måste plugga in under hösten och funderingar om man verkligen behöver allt detta dyker ibland upp, men på plats ute på avdelningen behövdes det och mycket mer därtill.
Frågorna och funderingarna åtskilliga veckorna innan praktiken startade. Självklart var jag nyfiken och spänd på den nya situationen och att testa om jag passade in i det yrke jag valt. Jag hade funderingar över om jag skulle kunna vara till någon nytta på avdelningen och på hur jag skulle reagera i möten med svårt sjuka patienter. Vi hade ju trots allt bara läst en termin! Frågor som hur handledaren och undersköterskan skulle bemöta mig och om vi skulle trivas att arbeta tillsammans kändes viktiga. Lite mer orolig var jag inför tanken att de kanske räknade med att jag kunde de praktiska momenten, eftersom vi faktiskt övat detta på en plast arm i skolan. Detta och mycket mer gjorde mig nervös, precis som alltid då man skall göra något för första gången. Fast varför är jag då egentligen nervös när jag vet att ingen kan kräva att allt ska vara perfekt från början, men det ju alltid lätt att vara efterklok, eller hur?
Själv har jag inte några tidigare erfarenheter inom vårdyrket och visste inte riktigt vad jag skulle kunna kräva eller ha för förväntningar på avdelningen och personalen. En sak var jag dock säker på och det var att jag ville vara med om så mycket som möjligt under dessa 8 veckor och att få en inblick i hur framtiden skulle kunna se ut. Att få se vad en sjuksköterskas uppgifter innebär och att öva det praktiska i verkligheten var en viktig del. Även förväntningar på hur personalen skulle bemöta mig och om de ville lära ut sin kunskap utan att tycka det var jobbigt fanns också såklart.
Mina 8 veckors praktik tillbringade jag på kardiologi/infektionsavdelningen på CSK i Kristianstad. Första dagen var mycket nervös och det kändes som om huvudet skulle spricka av alla tankar jag hade. Att komma ny till en avdelning där alla känner varandra och där även sina kläder är främmande kan kännas lite skrämmande det första. När jag träffat personalen och hälsat på undersköterskan jag skulle gå bredvid kändes det lugnare, ett varmare mottagande hade jag inte kunnat få. Undersköterskan visade runt mig på avdelningen för att jag skulle få en överblick på hur den såg ut och att jag skulle känna mig lite mer hemma. Han visade salarna, var saker och ting fanns, och berättade lite om rutinerna på avdelningen. Dagen startade med en muntlig rapport från nattpersonalen. De två första veckorna gick jag bredvid honom. Det kändes tryggt att veta att han fanns där om det var något, och det var trevligt att vara två. Redan efter några dagar kände jag mig hemma bland personalen och i kläderna, det gjorde att oron släppte och att jag längtade tills nästa arbetspass. Att läsa till sjuksköterska är spännande och jag vet att jag har ett intressant yrke framför mig, det gör att jag vill se och lära mig allt. Insikten om att det kanske inte är möjligt blev tydligare ju mer man lär sig, jag insåg då hur lite man egentligen vet.
Under praktiken hade vi praktikanter från olika avdelningar några tillfällen med omvårdnadshandledning, där kliniska adjunkten och 4-5 studenter bildade en grupp. Vid dessa tillfällen samtalades det om det mesta som hänt på avdelningarna, exempelvis om något jobbigt inträffat med en patient eller om man kanske tyckte personalen handlat fel i en viss situation. Det var helt enkelt tillfällen där vi kunde ”bolla” våra tankar med varandra och få feed back på funderingarna vi hade. Jag tyckte dessa möten var både lärorika och viktiga, eftersom det händer mycket på arbetet man inte kan släppa när arbetsdagen är slut. Tillfället gav också möjlighet till reflektion.
Efter två veckor började jag gå bredvid och utföra en sjuksköterskas uppgifter, hon var också min handledare. Genom att vi kom bra överens underlättade samarbetet betydligt och jag kände trygghet och stöd i det jag inte var helt säker på.
En av många bra saker min handledare sa till mig var att jag skulle ”ta vara på praktiktiden och tillåta dig att vara ny”. Denna tid är till för att ställa frågor och bara vara med, för när man är klar och börjat jobba finns inte tiden till att se allt man tycker är intressant som ligger utanför de vardagliga uppgifterna.
Detta tog jag till mig och var med på de flesta undersökningar mina patienter skulle på, men också om det hände något speciellt på närliggande avdelningar.
Det märktes tydligt hur skilda arbetsuppgifter undersköterskor och sjuksköterskor har. Mesta patientkontakten försvann och ersattes av dokumentation, rondarbete, medicindelning, att ta prover och sätta nålar.
Efter en vecka började man få lite rutin på att ta prover, vilket jag inte trott från början. Första gången jag skulle sticka en patient glömmer jag inte, att öva på dockan i metodrummet var mycket givande, men väl är på plats bredvid en levande människa är det en helt annan upplevelse. Jag hade gått vid min handledare och sett hur hon ordnade nålar och rör innan hon gick in på salen till patienten och hur hon betedde sig gentemot patienten innan hon tog prover. Så idag kände jag mig redo att försöka. När jag sagt att jag ville prova kom många tankar t.ex. tänk om jag glömmer släppa stasen eller om jag sticker genom kärlet? Självklart var min handledare med och berättade lugnt hur jag skulle gå tillväga och frågade om det var något jag undrade över. Känslan att sticka i kärlet var helt annorlunda än på den arm vi övat på, men rutinen av momenten man gör fanns där, vilket kändes tryggt när det andra var nytt. Nu kunde man koncentrera sig på att finna ett kärl och på hur patienten upplevde situationen, ungefär som när man ska ta körkort. Där det i början är svårt med pedaler och man glömmer vägen, när det sitter förstår man att det är vägen som är det viktiga, men bilen skulle inte komma någonstans utan pedalkunskapen. I detta fall är vägen patienten och dennes känslor.
Efter att röret var fullt och patienten om plåstrad skakade mina händer som aldrig förr, men när jag fick höra att det var okej infann sig en otrolig känsla. Efter denna första gång gick det bara bättre och bättre för var dag och snart kändes det helt naturligt att även samtala med patienten samtidigt. Sätta PVK och ge antibiotika var även de upplevelser jag inte glömmer och alla erfarenheter av olika patienter och personligheter man fått ta del av är något jag inte velat vara utan.
Allting var nytt när man kom till sjukhuset, min erfarenhet av sjukhus var att patienter läggs in, får medicin och oftast blir fullt återställda. Det jag reagerade på redan första dagen var att alla människor runt om mig var över 60 år, förutom personalen förstås. Verkligheten såg inte riktigt ut så som jag föreställt mig, trots alla timmar framför ”City akuten”! Det som kanske mest överraskade mig var att nästan alla patienter var äldre än 60 och multisjuka, det vill säga att de bar på flera sjukdomar samtidigt vilka ofta hängde samman. Det tog faktiskt ett tag att inse att det är så här det ser ut, man vill gärna tro att patienterna ska bli friska om de tar sina ordinerade tabletter.
I början tyckte jag även det var märkligt hur nära vårdpersonalen stod patienter och anhöriga som precis lades in, men patienten hade tydligen legat inne på samma avdelning för inte så många veckor sedan. Efter 5-6 veckor hände även samma sak för mig då vi fick upp en patient till avdelningen som jag tagit prover och pratat med för inte så länge sedan, jag insåg då hur många det är som inte blir friska utan bara lite bättre tills det blir sämre igen.
En av dagarna under praktikperioden fick vi vara med om en vetenskaplig studie som genomförs en gång per termin. Det var en trycksårsundersökning där man ville ta reda på hur många det ligger inne som lider utav trycksår. Att själv få vara med och ta del av en undersökning som har så stort inflytande på den framtida omvårdnaden och som på empiriskt sätt forskats fram kändes betydelsefullt. För att kunna förbättra vården och att åtgärder skall kunna vidtas måste sanningen fram till dem som verkligen kan påverka och göra skillnad.
Mesta vårdpersonalen på avdelningarna använde sig utav olika mätmetoder och skalor (ex Nortonskalan) för att kunna göra riskbedömningar bättre. Ofta kändes det väldigt bra att ha vissa hjälpmedel med sig och det blev att man använde dem flitigt.
Betyg på praktik tiden och därmed kurs 6 sattes med hjälp av två bedömningstillfällen, mittbedömning och slutbedömning. Mittbedömningen låg efter cirka 4 veckor. Under bedömningarna diskuterade undersköterskan, sjuksköterskan och praktikanten tillsammans hur tiden hitintills upplevts och hur praktikanten utvecklats och viljan till att lära. Denna handledning om hur man ligger till underlättade mycket, eftersom man vill få bekräftelse på att man gjort rätt och hur vida personalen var nöjd med arbetet. Det var skönt att kunna prata öppet om det och säkert veta att de var nöjda eller om jag behövde ändra mitt förhållningssätt för att uppnå godkänt eller väl godkänd.
Att jag kände mig som ett bihang till handledaren var lite jobbigt i början, men ingen kan allt och jag var ju här för att lära. I slutet av praktiken fick jag förfrågan om sommarjobb på avdelningen, vilket bekräftade att jag dög även om jag bara gick i kurs 6!!!
Louise Sylvén