Docent, universitetslektor i pedagogik

Forskningsledare för forskningstemat LeaD

Akademisk ledare för kunskapsgrupen KLEAR

I juli 1996 påbörjade jag min tjänstgöring vid Högskolan Kristianstad, efter att 1995 ha disputerat vid Lunds universitet med en avhandling som handlade om specialpedagogiska insatser för barn och ungdomar med autismspektrumstörningar. 2006 utsågs jag till docent av Lunds universitet. Inom ramen för mitt avhandlingsarbete genomgick jag 1991 TEACCH-utbildningen vid North Carolina University, USA, samt studerade hur samhällsföreträdare bemötte personer med autismspektrumstörningar och deras anhöriga.

Även om jag efter disputationen breddat mitt forskningsområde till att även inkludera studier av elevers lärande inom grundskolan, det vill säga hur barn och ungdomar utan funktionshinder lär, har jag bibehållit mitt intresse för personer med autismspektrumstörningar och deras livsvillkor i vårt samhälle. Denna forskning har utvecklats från att enbart fokusera samspelet mellan barn och ungdomar med neuropsykiatrisk diagnos och deras skolmiljö till att studera hur samspelet mellan vuxna och de verksamheter samt boendeformer de medverkar i är konstruerat. Redan 1997 gjorde jag en uppföljningsstudie av mitt avhandlingsarbete, som presenterades i Vård nr 2, med titeln "Pedagogik och psykiatri i samverkan".

Förutom att jag breddat mitt intresse inom området neuropsykiatriska störningar, på så sätt att jag även börjat studera hur personer med adhd-diagnos erfar sin omgivning, har jag vidgat mitt ursprungliga skolfokus till andra miljöer. Eftersom vuxnas livsvillkor i allra högsta grad är av intresse, särkilt med anledning av att en alltför stor del inom diagnosgruppen tycks hamna i kriminell verksamhet, har jag mer och mer inriktat mig mot miljöerna kriminalvård och rättspsykiatrisk vård.

Min andra breddning av min forskningsaktivitet utgörs av forskning om lärandets villkor i grund- och gymnasieskolan, främst i ämnet engelska. Inom detta område har jag bedrivit forskning med fenomenografisk inriktning, i kombination med ett variationsteoretiskt perspektiv på lärandet. Den metod jag främst arbetat med inom lärandeforskningen är Learning study, en kombination av Design experiment och Lesson study. Inom detta forskningsfält är jag utsedd till koordinator för EARLI SIG 9 Phenomenography and Variation theory, tillsammans med Ming Fai Pang, Hong Kong University. Båda mina forskningsinriktningar utgår från min grundläggande ambition att bidra till att utveckla människors förmåga att leva och verka i samhället på ett sådant sätt att de blir till glädje både för sig själv och andra.

Den forskning jag planerar att i huvudsak arbeta med i den kommande treårsperioden är:

1. Generativt lärande - att lära bortom lärandetillfället

Projektet är en utveckling av ett av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommittés finansierat projekt åren 2003-2005 (Lärandets pedagogik). Inom ramen för Lärandets pedagogik samarbetade två forskargrupper. I Kristianstad genomförde Holmqvist, Gustavsson, & Wernberg totalt nio learning studies i ämnena engelska (Holmqvist), svenska (Gustavsson) och matematik (Wernberg). I Kristianstad undersöktes elevernas lärande initialt, efter forskningslektionen samt 4-6 veckor senare. I Göteborg utförde Marton, Runesson, Kullberg, & Manula nio learning studies i ämnet matematik. Här studerades elevernas lärande initialt och direkt efter forskningslektionen. En del av studierna finns redovisade i boken Lärande i skola - Learning study som skolutvecklingsmodell. Resultaten från våra studier i Kristianstad har visat sig vara mycket intressanta, särskilt de resultat vi erhållit av elevernas lärande på lång sikt. Dessa visar att det tycks som om vissa mönster av hur läraren erbjudit eleverna lärandeobjektet inneburit att eleverna tillägnat sig en mer utvecklad förmåga att se lärandeobjektet i nya situationer efter lärtillfället. Denna förmåga tycks vara av avgörande betydelse för elevernas lärande framgent. För att kunna belägga våra initiala resultat och avgöra huruvida de är av mera generell karaktär har vi inlett nästa fas i forskningsarbetet - att replikera de lektioner som tycks vara avgörande för att lärande bortom lärtillfället möjliggörs. I detta arbete har vi under hösten 2006 även samarbetet med profesor Linda Meloy, USA, som ingår i den nationella grupp som arbetar med utvärderingsinstrument av elevers kunskaper i USA, för att hitta bättre metoder för att bedöma lärande. Förutom att vi empiriskt utvidgat våra ursprungliga studier - genom att nya lärare och elever genomfört lektionerna - har vi arbetat med en teoretisk utvidgning. I det ursprungliga projektet utgick vi från ett variationsteoretiskt perspektiv på lärande, medan vi i vårt fortsatta arbete även inkluderat andra teoretiska bidrag. Vi har till exempel funnit att vissa mönster av kontrast tycks avgöra huruvida elevernas förmåga att lära i nya situationer utvecklas, vilket inneburit att vi studerat bland annat Thorndike (1914), Gibson (2002) och Schwartz och Bransford (1998) som funnit liknande resultat i sina studier. När våra replikationer är genomförda har vi planerat att studera elevers lärande i andra områden än de strikt avgränsade lärandeobjekt som ingick i projektet Lärandets pedagogik, för att se om den teoretiska grunden bär även för lärandeobjekt som har karaktär av att vara en långtidsprocess. Vårt syfte är att bidra till den teoretiska förståelsen av sambandet mellan det lärare gör i en undervisningssituation och elevernas förmåga att lära.

2. Bemötande av vuxna personer med diagnos inom adhd/autismspektrumstörningsområdet

A. Inom ramen för ett projekt finansierat av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté 2003 har jag studerat hur barn och ungdomar med neuropsykiatrisk diagnos inom adhd/autismspektrumområdet kan utveckla sin självständighet. Detta projekt har redovisats i boken En främmande värld - om lärande och autism. Fortsättningen av projektet innebär att jag, i samarbete med studenter i våra kurser Specialpedagogik med inriktning mot autism, studerar hur vuxna i olika boendeformer tycks förstå och verka i sin närmiljö. I denna del fokuseras de positiva levnadsvillkor och situationer som personer ur diagnosgruppen ingår i, för att på så sätt bättre kunna lyfta fram och beskriva det samspel mellan individ och miljö som tycks vara nödvändigt för att de ska kunna utvecklas i positiv riktning i vuxenlivet. Mitt ursprungliga fokus mot autismspektrumstörning har utvidgats till att även lyfta fram personer med adhd-diagnos. Under hösten 2006 har jag samarbetet med en forskare från USA, professor Linda Meloy, USA, för att utveckla denna inriktning. Medel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté har möjliggjort detta samarbete.

B. Den andra delen av denna forskning riktas mot de miljöer där vi kan finna vuxna inom diagnosgruppen som inte erhållit det stöd och den förståelse under sin uppväxt eller i vuxenlivet, och därmed hamnat utanför de samhälliga normer som finns, det vill säga inom kriminalvård eller rättspsykiatrisk vård på grund av kriminalitet. Forskningens syfte är att ur ett fenomenografiskt perspektiv beskriva hur personer upplever den vård de ingår i. För att kunna studera detta har ungefär samma modell använts som i mitt avhandlingsarbete, men då respondenterna är på högre utvecklingsnivå har andra metoder, såsom enkät och djupintervjuer, kunnat användas. Det innebär att jag genomfört en enkätstudie och djupintervjuer med en grupp patienter som erhållit rättspsykiatrisk vård i någon form. Respondenterna (6 st) är män i åldrarna 20-60 år, som inte bedömts ha utvecklingsstörning. Samtliga har gett skriftligt tillstånd till medverkan, och även om ingen av dem har förmyndare utsedd har i vissa fall även deras anhöriga fått lämna medgivande och intervjuats. På samma sätt som jag i min avhandling försökte skapa en helhetsbild av elevens situation har intervjuerna kompletterats med studier av dokument såsom journaler, myndigheters svar på förfrågningar och skrivelser, deras agerande gentemot patienten samt samspelet med andra patienter. Regelverket kring denna verksamhet har också fokuserats och jämförts med skolans regelverk. I skolan har en rektor en mycket begränsad makt i förhållande till tillsynsmyndigheter men även gentemot lärare, elever och föräldrar. Vid en rättspsykiatrisk avdelning förhåller det sig helt annorlunda. Även om författningstexter anger att samråd med patient och anhöriga ska ske kan en överläkare helt och hållet besluta om vårdens innehåll och var vård ska ges. Det finns ingen myndighet i vårt land som kan ändra överläkarens beslut, vilket innebär att även i de fall det finns uppenbara brister i vårdsituationen kan vårdtagaren inte på något sätt påverka sin situation till det bättre. Att skapa en större rättssäkerhet för patienter inom rättspsykiatrin kräver således ett nytt lagförslag, vilket också är under utarbetning. I skolan bibehåller lärare sin makt över eleverna på olika sätt, bland annat har forskning visat att elever som egentligen uppnått kunskapsnivån för ett högre betyg erhåller det lägre om han eller hon anses vara negativt krävande. Beteendevariabler vägs således felaktigt in i betygssättningen. Läkaren vid en rättspsykiatrisk klinik har betydligt fler och mera effektiva metoder att nyttja för att skapa ordning bland patienterna, och på så sätt stärka sin egen maktposition. En del av dem liknar de metoder som kan användas inom militär verksamhet - indragen permission. En annan metod, som framkommit i min pilotstudie, är att patienterna i journalhandlingar tillskrivs fler avvikelser i form av psykiska besvär och därmed anses behöva längre vårdtid. Några exempel visar hur de utmålas som manipulativa om de hjälper sina medpatienter att skriva ner sina klagomål på vården till HSAN - Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Ofta förekommer sådana påståenden i mer än en patients journalhandling. Kritik som inte ses som positiv av personalen, kan innebära att patienten i en sådan diskurs inte tolkas som hjälpsam och samarbetsvillig till sina medpatienter, utan som ett problem. Situationen är på många sett lik den tidigare rådande diskursen i skolan, då vi såg elevers problem i skolan som enbart deras - inte ett uttryck för samspelet mellan skolans företrädare och eleven. Vad kan detta innebära för vem som faktiskt erhåller respektive inte erhåller psykiatrisk vård? Innebär detta att patienter som behandlas för att de agerat på ett icke önskvärt sätt tar resurser som andra patienter, som verkligen visar tecken på psykisk ohälsa inte erhåller vård? I min ursprungliga studie undersökte jag även stigmatisering, det vill säga hur en persons problematik kan betraktas vara en närstående persons problematik. I den första studien yttrade sig denna stigmatisering bland annat genom att då lagen om att föräldrar skulle få rätt att välja skola till sina barn infördes, fråntogs föräldrar till funktionshindrade barn denna rätt. De ansågs inte kunna bedöma vilken skola de önskade för sina barn. Förutom denna samhälleliga nivå finns på individnivån andra exempel på hur anhöriga bemöts vid utvecklingssamtal, där läraren talar till föräldrar som har barn som är utvecklingsstörda på samma sätt som om de talade till det utvecklingsstörda barnet. Hur stigmatisering yttrar sig inom kriminalvård och rättspsykiatrisk vård är av särskilt intresse, eftersom det även i denna verksamhets riktlinjer tydligt framgår att samråd ska ske såväl med patient som patientens närstående. Föräldrar i pilotstudien intygar att de har mycket svårt att få insyn i den rättspsykiatriska vården och känner sig motarbetade även här. Foucault har studerat maktrelationer, hur dessa styr vad som är brottligt och hur detta ska betraktas. Han menade till exempel att för att ett straff ska kunna bli själsligt kan domarna inte sitta enbart i domstolarna, deras synsätt måste då övertas av psykologer och socialarbetare. Hans teoretiska bidrag inom detta område utgör förståelsegrunden för detta forskningsprojekt, och det är i sken av dessa teorier som empirin kommer att analyseras.

Mina publikationer