Hur påverkas hälsan när man har tvingats fly från sitt hemland och måste anpassa sig till att leva i ett nytt land? Den 30 mars lägger Kerstin Samarasinghe fram sin avhandling om hur primärvården kan underlätta flyktingfamiljers anpassning.

Kerstin Samarsinghe, legitimerad sjuksköterska och adjunkt i omvårdnad vid Högskolan Kristianstad, har en bakgrundshistoria utöver det vanliga. Efter sina universitetsstudier i Lund bodde hon under 13 års tid på Sri Lanka tillsammans med sin make som är lankes.

– De första åren arbetade jag som volontär på en teplantage bland indiska tamiler som levde isolerat i bergen. Jag hjälpte till att starta upp en skola för barnen och jag drev en sjukstuga med första hjälpen där, berättar Kerstin.

Hon har ett öppet och sprudlande sätt, och orden flyter på i en strid ström när hon pratar om den intressanta och lärorika tiden bland tamilerna.

Givande utbildning

Så småningom började Kerstin arbeta som sjuksköterska inom ett stort dammprojekt som drevs av det svenska företaget Skanska som kommit till Sri Lanka. Åtta år senare var projektet färdigt, och Kerstin återvände till Sverige där hon nu valde att komplettera sin sjuksköterskeutbildning genom att utbilda sig till vårdlärare.

– Sedan startade jag och höll i en yrkesförberedande utbildning för invandrare som ville arbeta inom vård och service, säger Kerstin.

Och det var den här perioden som fick henne att börja fundera kring hur människors hälsa påverkas medan de försöker anpassa sig till en ny kultur och ett nytt land.

Många av eleverna var deprimerade när de började utbildningen och de saknade svenska ord för att tala om hur de kände. Men med hjälp av Kerstins problembaserade lärande, där många övningar med musik och poesi ingick, hittade de andra sätt att uttrycka sina känslor på.

– Jag märkte att de snabbt blev gladare, och trots att vi bara hade ren svenskundervisning två timmar i veckan presterade de mycket bra på proven. Jag tror eleverna lärde sig mycket av språket genom att vara ute på praktik och skriva dagbok på svenska om det.

Från familjekultur till individbaserad kultur

När den yrkesförberedande utbildningen lades ner gick Kerstin Samarsinghe vidare till Högskolan Kristianstad. Här fick hon förmånen att utveckla sina tankar om hälsoeffekterna av att anpassa sig till ett nytt hemland, genom att börja forska på området.

– Jag valde att inrikta mig på ofrivilligt invandrade familjer, alltså flyktingfamiljer. Att vara frivilligt invandrad kan vara jobbigt nog, men den som är flykting har kanske lämnat ett krig eller politiska förföljare och då tillkommer en extra problematik, säger Kerstin.

– Flyktingarna kommer ofta från en kultur där familjen står i centrum och omställningen blir stor när de plötsligt hamnar i vår svenska individbaserade kultur. Vad händer med deras familjeidentitet då?

För att ta reda på hur den kulturella övergångsperioden, (som i princip kan vara hur lång som helst), upplevs intervjuade Kerstin tio flyktingfamiljer från olika länder, och som bott i Sverige alltifrån fyra till 18 år.

Intervjuade sjuksköterskor

Eftersom hon var särskilt intresserad av att undersöka hur familjernas hälsa kan främjas intervjuade hon även 34 stycken sjuksköterskor inom primärvården. Vårdcentralernas sjuksköterskor är i regel en asylsökande familjs första kontakt med vården, varför deras perspektiv på flyktingarnas anpassning var viktigt.

Sist, men inte minst, intervjuade Kerstin tio stycken språk- och kulturtolkar som alla var anlitade inom primärvården, och som härstammade från samma länder som flyktingfamiljerna i den tidigare studien.

Av de olika intervjuerna framgick att familjerna lever under stress stora delar av omställningen till svenska förhållanden. Familjerollerna förändras, vilket inte sällan leder till skilsmässor och till konflikter mellan barnens nya sätt att vara och föräldrarnas gamla sätt, då föräldrarna inte anpassar sig lika snabbt.

– För att må bra måste familjen känna att den behåller en viss stabilitet och kontroll, även om rollerna förändras. Det handlar om att anpassa sig till det nya landet, men att ändå inte förlora sin identitet, konstaterar Kerstin. 

Familjefokuserad omvårdnad

I sin avhandling har hon kommit fram till att sjuksköterskorna behöver arbeta hälsofrämjande med hela flyktingfamiljen. Hon föreslår att en sjuksköterska samlar familjemedlemmarna för ett samtal om hur deras roller såg ut i hemlandet, och om hur den familjeidentiteten fortfarande kan gälla i det nya landet - trots att mycket runt omkring dem har ändrats.

– Det är även viktigt att primärvården samverkar med kommuner och etniska organisationer. Sjuksköterskan ska inte bara lämna flyktingfamiljen åt sitt öde med arbetsförmedling, socialförvaltning och annat efter det första mötet, utan hon kan istället fungera som en koordinator mellan de olika instanserna, menar Kerstin.

Hon understryker vikten av att primärvårdens sjuksköterskor utbildas i interkulturell kommunikation och familjefokuserad omvårdnad för att underlätta flyktingfamiljernas anpassning:

– Sjuksköterskorna måste kunna förmedla kunskap om hur vi svenskar är programmerade i vår kultur och hur det tar sig uttryck i våra sätt att vara.

Text och foto: Lisa Nordenhem