Kyrkan är full med nära och kära. Kamerablixtrarna smattrar. Framme vid altaret står de nybakade. Högskolans första socionomkull tar språnget ut i världen.
I Heliga Trefaldighets kyrka hörs applåder och hurrarop när examensstudenterna, en och en, tar emot gula rosor och diplom av Britt Krantz, programansvarig, och Ingela Karlström Olsson, adjunkt i socialt arbete. Sedan blir det kramkalas och en gemensam raket med stampande fötter och armar som far upp i luften. När Kurt Palmström, koordinator på Socionomprogrammet, tar till orda lyfter nästan taket.
– Äntligen sitter ni här! Efter tre och halvt år har ni en yrkesexamen: Socionom, säger han.
Det tjoas och hurras i det heliga kyrkorummet, innan han fortsätter:
– Har man en utbildning från grundskolan kan man köra en skottkärra med järn. Har man en socionomutbildning kan man köra en hel järnväg. Jag är glad att jag åker bil idag. Nu är ni inte studenter längre. Ni kan arbeta och tjäna pengar. Ha semester och unna er att vara lata – bara vara, säger Kurt.
Innan han går ner från talarpodiet läser han en dikt av Gustav Fröding: ”I ungdomen” och några studenter på första raden torkar sig med vita pappersnäsdukar under ögonen. Vemod och förväntan dallrar i luften. En ny efterlängtad resa tar sin början, som den nyblivna socionomen Cassandra Nilsson säger till sina klasskamrater innan slutpsalmen ljuder ut bland valven.
Redo för verkligheten
Två som är resklara är Andreas Tapper och Valona Sinani.
– Detta är en resa som jag definitivt gjort om. Det händer mycket på tre och halvt år, säger Valona.
– Det är en sådan lättnad och jäkligt skönt. Nu kan jag koncentrera mig på jobbet, säger Andreas, som redan har fått jobb på ett behandlingshem för ungdomar i Perstorp.
Men studierna på Högskolan har inte avskräckt honom, tvärtom.
– Finns det möjlighet läser jag nog mer senare eller någon fortsättningskurs via jobbet. Men just nu vill jag ta det lugnt och bara vara.
Kursansvariga Britt Krantz går förbi med en bunt gula rosor och hon gratulerar Andreas till examen.
– Det är blandade känslor just nu. I tre och halvt år har vi varit tillsammans och lärt känna varandra. Det är helt underbart och de flesta är redan i arbete, säger hon.
Andreas, numera före detta klasskamrat, Valona är också uppfylld av stunden.
– Jag skulle vilja beskriva denna upplevelse som en befrielse. Det går inte att sätta ord på hur mycket jag har lärt mig. Den här utbildningen har förändrat en och jag har gått igenom så mycket rent personligt.
I väntan på jobb har Valona sökt lite kurser, men hon har en tydlig vision med vad hon vill med sin utbildning.
– Jag vill arbeta på Migrationsverket. Jag har erfarenhet av social arbetare från min uppväxt och mötet med dessa människor har gett mig inspiration. Att man klarat sig igenom den här utbildningen visar på drivkraft.
Text och foto: Moa Skimutis