Vibeke Bing skulle kunna kallas för familjecentralernas urmoder. Hon var en av de första som såg fördelarna med att ha mödravårdscentral, barnavårdscentral, socialtjänst och öppen förskola på ett och samma ställe. Det vid mitten på 1990-talet.
– Sedan byggdes de ut i en rasande takt, förklarar hon.

Det lyckade konceptet spred sig snabbt. I dag finns ett 100-tal familjecentraler, varav omkring tio i Skåne där man arbetar med förebyggande och hälsofrämjande arbete.
– Genom familjecentralen nås alla föräldrar med förebyggande arbete redan när barnen är små, säger Agneta Abrahamsson, lektor i folkhälsovetenskap.

Föräldrarna får bekräftelse

Femton år efter start finns nu den första större utvärderingen. Högskolans Agneta Abrahamsson och Vibeke Bing har utvärderat 16 familjecentraler i Västra Götalands län på uppdrag av Folkhälsokommittén.
Resultatet visar på många fördelar när föräldrar och personal sätter ord på vad som är bra och varför.
– På familjecentralen får föräldrarna veta att de är ”good enough”. I mötet med andra föräldrar och personal får de bekräftelse på att de duger, säger Agneta.
Att se sina barn i interaktion med andra stärker relationen mellan föräldrar och barn.
– På familjecentralen får föräldrar bara vara, utan att behöva prestera något. De avlastas och upplever att det finns stöd till hands. Dessutom är det gratis, säger Agneta.

Inte bara välbeställda

Utvärderingen tar hål på åtminstone en myt, den att bara välbeställda besöker familjecentralerna.
– Familjecentralen är en unik arena där alla barn och föräldrar ur alla sociala grupper möts, säger Vibeke.
Utvärderingen har också synliggjort personalens kompetens.
– De skapar en atmosfär där ingen hamnar utanför. De anpassar sig efter föräldrarnas behov för stunden, säger Vibeke.
I den otvungna atmosfären får också den tysta och blyga behållning av verksamheten.
– Man kan tjuvlyssna och ta till sig ny kunskap i en sorts passivt lärande, säger Agneta.

För socialarbetaren innebär familjecentraler ett nytt sätt att arbeta där man befinner sig mitt bland de många besökarna.
– Personalen utvecklas i samspel med föräldrarna, säger Vibeke.
Under tågresorna till Göteborg föddes idén att sprida den nya kunskapen till fler. Högskolans nya unika kurs ”Att arbeta på familjecentral” kom till.
I början på veckan träffades ett femtiotal distansstuderande för första gången för att lära mer om familjecentralen som föräldrastöd.

Text och foto: Åsa Pearce

Röster från kursdeltagare:

Namn: Susann Engman
Bor: Skövde, men arbetar i Falköping
Jobb: Socionom
Varför läsa kursen: Detta är ett unikt tillfälle - både personligt utvecklande och utvecklande för verksamheten jag jobbar i.
Förväntningar: Att fördjupa mig i ämnet och utbyta erfarenheter.
Därför behövs kursen: Den sätter lokala familjecentraler på kartan.

Namn: Vivianne Nordlund
Bor: Göteborg
Jobb: Förskolelärare på en familjecentral i Bergsjön Därför läser jag: Kursen kom lägligt eftersom jag är ny på familjecentralen. Jag blir inspirerad av at träffa andra som arbetar på familjecentraler i olika delar av Sverige.
Förväntningar: Bli en duktigare förskolelärare och samverka mer. Lära nytt.
Varför behövs kursen: Den visar att familjecentralen är en viktig del i vårt samhälle. En högskolekurs ger större trovärdighet.

Namn: Astrid Hassel
Bor: Jönköping
Jobb: Barnmorska på familjecentral i Gränna
Därför läser jag: Spännande att möta människor i samma jobbsituation och få nya infallsvinklar. Det är inspirerande att inte bara titta på siffror och staplar, utan även de mjuka sidorna.
Förväntningar: Att bli bättre på att bemöta människor. Att se till helheten i familjen.
Darför behövs kursen: För att mjukvaran. Det vi pysslar med ser du ju inte resultatet av förrän om 20 år.

Namn: Lena Briland
Bor: Jönköping
Jobb: BVC-sköterska i Vaggeryd.  
Därför läser jag: För att utbyta erfarenheter och göra djupdyk i ämnet. Bli bättre på mitt arbete, vi är är i team och ska jobba ihop oss.
Förväntningar: Att förkovra mig kunskapsmässigt och att knyta kontakter för framtiden.
Varför behövs kursen: Den tydliggör familjecentralernas roll.

Text och foto: Moa Skimutis