Johan Elmberg publicerade flest vetenskapliga artiklar av alla Högskolans forskare under förra året. Antal publikationer påverkar möjligheten att få forskningsanslag. Men Johan drivs i första hand av berättarglädje.

När han doktorerade fanns det få doktorandtjänster jämfört med idag. Många doktorander jobbade som vakter på krogen, diskade eller körde taxi. Johan undervisade mycket men drygade ut pengarna med att göra naturprogram för radio. Det gick så bra att han erbjöds fast tjänst.
– Det var en tung vecka när jag skulle bestämma hur jag skulle göra. Men till slut valde jag forskningen.

Att han flera år senare är den forskare som producerar flest vetenskapliga artiklar är ingen slump.
– Det finns definitivt en koppling. Jag gillar att berätta historier. Oavsett om det är ett barnprogram i P1 eller en vetenskaplig artikel – det handlar om samma glädje. Men det är olika hantverk, säger Johan.

Han är medveten om att det rent krasst är viktigt med många publiceringar i så fina tidskrifter som möjligt.
– På gott och ont är det den viktigaste måttstocken på vetenskaplig framgång. Det betyder mycket när man söker nya tjänster eller forskningsanslag.

Utreder incitamentstöd

Men det är ändå främst lusten att berätta som är det viktiga för honom.
– Hade jag varit nydisputerad doktor utan fast tjänst hade pressen att skriva känts mer som ett flås i nacken. Men nu gör jag det mest för att jag tycker att det är så himla kul.

Ingvar Holm, forskningssamordnare, vill att Högskolans forskare blir publicerade så mycket som möjligt.
– De forskningsanslag vi får från regeringen är delvis baserade på hur mycket vi publicerar oss.

Högskolan har idag inga konkreta incitament för att få forskare att publicera fler artiklar. Men Högskolans forskningsutskott ska under året utreda möjligheten att införa ett system som liknar det incitamentstöd för ansökningar av externa forskningsmedel som finns idag. Stödet innebär att en forskare som söker och får medel – från till exempel Vetenskapsrådet – har rätt till en större andel av pengarna.
– Men det är mer komplicerat eftersom en publikation kan ha flera författare, säger Ingvar.

Ekologer inte extrema

Johan Elmberg håller med om att publiceringsaktivitet är något som bör premieras, men han påpekar att det finns andra kvalitetskriterier som också är viktiga.
– Sedan återstår det eviga problemet att publiceringsaktivitet kan jämföras mellan forskare i samma fält, men oftast inte när man ska jämföra forskare inom olika fält.

Bland annat är skillnaden stor mellan naturvetare med humanister, vilket kan göra en jämförelse orättvis.
– Det är helt olika villkor och olika kulturer. Bara för att jag är den som har flest publiceringar betyder det inte att jag är den som skriver mest. Det kan vara så att en historiker som kommer med en bok var tredje år egentligen skriver mer och dessutom får ett större genomslag än mig, påpekar Johan.

Att antalet publiceringar skiljer sig åt kan även bero på att man skriver och jobbar på olika sätt.
– Vi zoologer och ekologer är ändå inte extrema. Till exempel kemister och fysiker kan vara 15-20 stycken på ett försök. De kan producera 15-20 artiklar per år eftersom de har stora arbetslag.

Ger sitt bästa i böcker

Ingemar Ottosson, docent och lektor i historia, menar att skillnaden delvis beror på ämnets karaktär.
– Om man till exempel skriver om andra världskriget räcker oftast inte en artikel till.

Ingemar tycker att det är bra om vetenskapliga artiklar premieras – själv brukar han skriva ett par om året. Men han menar att det är viktigt att även räkna med vetenskapliga böcker, monografier.
– Det är där vi humanister ger vårt bästa.

Ingvar Holm är väl medveten om hur förutsättningarna och traditionen skiljer sig mellan naturvetare och humanister.
– Vill man ha humanistisk forskning får man acceptera att de inte publicerar på samma sätt som till exempel naturvetare och medicinare. Men även humanister kan nog få mer publicerat, säger han.

Text och foto: Lucas Mathisen Dietrichson