Evolutionär ekologi

Anpassningsmekanismer för tolerans mot extrem uttorkning och strålning hos semiakvatiska evertebrater

Vissa ryggradslösa djur, främst inom grupperna björndjur, hjuldjur, nematoder, men också hos vissa leddjur, har utvecklat en extrem förmåga att överleva fullständig uttorkning i ett tillstånd som kallas anhydrobios. Dessa djur kan överleva även i de mest extrema miljöer som öknar och polarområden. Förmågan att klara uttorkning är även kopplad till en hög tolerans mot andra, mer onaturliga stressfaktorer, exempelvis hög joniserande strålning.

Mekanismerna bakom dessa toleranser är fortfarande till stor del okända, men av stort biologisk intresse, inte minst i ljuset av den pågående klimatförändringen. En förståelse av tolerans för uttorkning och strålning är också av relevans för flera stora medicinska forskningsfält, för forskning kring torr förvaring av biologiskt material, och för rymdforskningen där bl. a. exponering för kosmisk strålning under rymdfärder är ett problem.

Vår forskning är inriktad på olika aspekter av uttorknings- och strålningstolerans hos björndjur. Nuvarande studier ligger i första hand inom det strålningsbiologiska området, bland annat undersöker vi DNA-skador inducerade av strålning och i vilken utsträckning dessa kan repareras. Exponering av björndjur i rymdmiljö är också en del av denna forskning. Studierna sker i samarbete med forskare vid Centrum för Strålskyddsforskning vid Stockholms Universitet, samt vid Fysiska Institutionen, Lunds Universitet.

Finansiering: Rymdstyrelsen 2012-2014.
Kontakt: Ingemar Jönsson