Ny antologi i relationell specialpedagogik

Jonas Aspelin, gästprofessor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad

Hur och när kom idén till boken upp?

– Idén till boken växte fram förra året inom en seminarieserie om relationell pedagogik i den specialpedagogiska kunskapsgruppen på Högskolan Kristianstad. Seminarierna gick till så att jag först föreläste utifrån någon teoretisk studie och om ett visst tema, till exempel "relationell kompetens" eller "lärare-elev-relationens betydelse i undervisningen". Därefter diskuterade vi deltagarnas texter. Från början rörde det sig om idéskisser, i slutet var det i princip färdiga kapitel till antologin. Bidragen i antologin rör olika utbildningssammanhang och teman. Ann-Elise Persson skriver om relationellt lärande i handledning av specialpedagoger. Berit Willén Lundgren och Peter Karlsudd behandlar frågor om relationell pedagogik i fritidshemmets verksamhet. Christer Ohlins bidrag rör handledning med utländska doktorander. Daniel Östlund diskuterar betydelsen av omsorg och relationer i träningsskolan. Ulla Christiansson-Banck skriver om vad elev-lärare-relationen betyder för elever på ett specialutformat program. Bo Nilsson visar hur musicerande i en grupp unga med fysisk funktionsnedsättning kan förstås som en intersubjektiv process. Maria Rubin diskuterar relationell pedagogik i förhållande till flerspråkiga elevers språkutveckling. Linda Palla belyser hur barn i förskolan konstrueras som subjekt, antingen kategoriskt eller relationellt. Merparten av författarna varvar empiriska exempel med teoretiska kopplingar.

Varför skrev ni olika forskare boken?

– Syftet med antologin är kort sagt att diskutera hur specialpedagogik kan förstås relationellt. Man kan säga att antologin är en följd av möten mellan en mer specifik relationell specialpedagogik och en mer allmän relationell pedagogik. Internationellt går relationell specialpedagogik under benämningen "inclusive education". I Sverige har vi en lång tradition inom det fältet. Den är inte minst synlig i Skolverkets mycket spridda kunskapsöversikt "Forskning inom det specialpedagogiska området", som skrevs av HKR:s tidigare professor Jerry Rosenqvist tillsammans med kollegerna Ingemar Emanuelsson och Bengt Persson. Där utvecklas en modell om två olika perspektiv på elevers svårigheter, kallat "det kategoriska" och "det relationella". Författarna menar att elevers svårigheter kan förstås schematiskt på två skilda sätt, antingen utifrån individuella egenskaper eller utifrån sociala och organisatoriska förhållanden. Skillnaden uttryckte man populärt genom att tala om "elever med svårigheter" respektive "elever i svårigheter". Traditionellt har specialpedagogik ofta utgått från ett kategoriskt perspektiv, men forskarna talar för ett relationellt perspektiv, som de menar är förankrat i såväl internationella som nationella policy- och styrdokument. I antologin anlägger Jerry Rosenqvist ett historiskt perspektiv på de här frågorna och han ser tecken på att en kategorisk undervisning har vunnit mark på senare tid.

Vad är relationell pedagogik och varför har det vuxit så starkt de senaste åren?
– Allmänpedagogiskt sett är relationell pedagogik ett ganska nytt forskningsfält, men det är under stark utveckling. I sådan forskning står relationer mellan människor i fokus. Man intresserar sig alltså för hur vi påverkas av- och påverkar varandra när vi möts och kommunicerar. Relationell pedagogik kan också beskrivas på ett mer övergripande sätt och till exempel stå för "kunskapsutveckling på omsorgspedagogisk grund". Som relationell pedagog försöker man undvika att fastna vid en fast, separat pol i sitt tänkande, t.ex. vid individnivå eller social nivå, vid kunskapsuppdrag eller omsorgs/fostransuppdrag. Man studerar relationsprocesser inom dess specifika pedagogiska sammanhang. I den första artikeln i antologin skriver jag om sådana saker.

Att intresset för relationell pedagogik växer tror jag har att göra med att man ute i skolor och förskolor inser och upplever att det senaste decenniets betoning på ett snävt kunskapsuppdrag – mätningar, kontroller, utvärderingar etc. – inte är hållbart. I linje med mycket internationell och nationell forskning anser man att genuina, förtroendefulla och omsorgsfulla relationer är avgörande för att man ska lyckas. Upplever eleverna att "mina lärare bryr sig inte om mig" har skolan hamnat väldigt fel. Titeln på en internationell antologi om relationell pedagogik, "No education without relation" tycker jag fångar in det här budskapet väl. I det avslutande kapitlet i antologin diskuterar jag frågan var den relationella specialpedagogikens "brännpunkt" är belägen. Jag menar att brännpunkten är en konkret, mellanmänsklig relation. Med detta menar jag att det är i möte med någon annan, med någon som är annorlunda än jag, som jag förverkligas som människa – eller hindras från att göra det.

Hur lång tid tog boken att sammanställa?

– Skrivandet påbörjades på allvar i juni 2012 och bidragen var färdigskrivna i början av 2013. Thomas Ottosson på HKR:s kommunikationsavdelning gjorde ett utmärkt jobb med antologins grafiska form. På baksidan har vi skrivit att boken främst vänder sig till blivande och yrkesverksamma specialpedagoger och speciallärare. Samtidigt tror vi att de ämnen som tas upp, såväl de allmänpedagogiska som de specialpedagogiska, kan vara av intresse för alla lärarstudenter. Och jag vågar nog påstå att många av de teoretiska frågor som behandlas är relevanta för studenter i vid mening.

Vad kan boken bidra med i undervisningen och för redan verksamma lärare?

– Boken kan framför allt bidra med två saker: För det första med kritiska argument mot ett renodlat kategoriskt specialpedagogiskt tänkande. I den meningen är boken led i en lång kedja av arbeten. Personligen ser jag det andra bidraget som än viktigare: antologin kan bidra till en diskussion om vad relationell specialpedagogik är. Medan det kategoriska perspektivet till stor del varit knutet till en psykologisk och medicinsk diskurs har relationell specialpedagogik, såvitt jag förstår, hittills mest förankrats i en sociologisk och organisatorisk diskurs. I antologin används snarare ett socialpsykologiskt perspektiv, alltså ett där ljuset riktas mot relationer människa-omvärld och framför allt människa-människa. Jag tror att det perspektivet är mycket viktigt för att vi ska förstå elevers svårigheter såväl som deras möjligheter.

Jonas Aspelin, gästprofessor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad