En myndighet till - skulle det hjälpa barnen?

I Aftonbladet debatt torsdag 5 juni 2014 använder Madeleine Cocozza, Dagmar Lagerberg, Pernilla Leviner och Carl Göran Svedin en av dessa ovanliga händelser för att argumentera för inrättandet av en helt ny myndighet, en barnskyddsmyndighet. Den nuvarande ordningen är enligt debattörerna inte rimlig. De hävdar att det finns en bas i form av studier som visar på allvarliga brister i barnskyddssystemet. Att det främst skulle röra sig om brister hos enskilda eller i lagstiftningen avvisas av de fyra. Den centralisering och specialisering som de talar för har emellertid redan visat sig vara kopplad till att barns bästa och skyddet av dem försämras och de som gynnas av den utveckling debattörerna önskar är de professionella.

Kanske är det en ödets ironi att den analys av problematiska inslag i den svenska Socialstaten som sociologen Hans Zetterberg lade fram på 1990-talet, då som en kritik av den socialdemokratiska välfärdsregimen, tjugofem år senare renodlas av Alliansregimen. Centralisering, tilltagande reglering - fast det kallas upphandlingsunderlag istället för instruktioner, pekpinnar och inspektion samt en ström av om- och nyorganisering av myndigheter, fler personbyten än någonsin för de som konsumerar omsorg och vård, se där några grunddrag som förstärkts i den offentliga sektorn. Samtidigt ses hur den socialdemokratiska regimens stödtrupper inom vetenskapssamhället ersätts av de som svärmar för amerikanskinspirerad evidens. Noterbart är samtidigt att kvartetten debattörer inte verkar ge mycket för evidens eller kanske snarare har egenartade kriterier för vad de menar utgör bevisning. Mer om det nedan.
Som yrkesverksam inom olika delar av den offentliga sektorn och på senare tid som forskare på området så har jag stött på tre av debattörerna. Den jag först stötte på var Dagmar Lagerberg. Hon försvarade på 80-talet barnomhändertagande mot frihetsivrare med hänvisning till att JO godkänt dem. Några år senare skrev hon tillsammans med Sundelin om att forskningsresultat är mer användbara för förutsägelser på gruppnivå än individnivå. Dessutom uttalade de att prediktioner är sällan starka ens på gruppnivå. Nu är Lagerberg med och ropar på mer statistik. Ja, ja. Det går ju att ändra sig. Men, kära läsare, när blev barn hjälpta av statistik? I Sverige på 1700- och 1800-talet och då var skälet att statsmakten behövde soldater. Då fick barnen inte dö unga.
Madeleine Cocozza har studerat vad som händer med anmälningar om att barn far illa. Hon har dragit den skeva slutsatsen att helhetssynen i socialtjänsten bör ersättas av ökad specialisering eftersom det är lättare att utvärdera enskildheter. Frågan om barn som samhällsproblem handlar dock inte så mycket om svårigheter att utvärdera som oförmåga att ställa om det sociala arbetet så att det lyssnas på barnets röst. Att slå sönder socialtjänsten i fler spillror kommer rimligtvis inte att hjälpa barnen. Däremot kan det bereda vägen för att straffrättssystemet expanderar än mer på det sociala arbetets bekostnad. Så har redan skett genom att Sverige adopterat det som på svenska kallas Barnahus, ursprungligen en amerikansk uppfinning för att hantera att dödandet av barn samt icke dödligt våld mot barn inklusive sexuellt våld där är vanligt förekommande.
När vi ändå är inne på detta med Barnahus så är det lika bra att ta upp Carl Göran Svedins insatser. Han har tillsammans med Åsa Landberg från Rädda Barnen slagit fast att Barnahus är här för att stanna. Det kan mycket väl visa sig bli sant, men baserat på Landerbergs och Svedins egna sammanställningar så är det inte för att det gynnar barnen. På kriterie efter kriterie så underpresterar Barnhusen enligt Lagerbergs och Svedins egna beräkningar. För att i någon mån dölja detta så vänder de helt enkelt på statistiken. Istället för att skriva att 70% gör fel, så skriver de att 30% gör rätt. Ett barn har nyligen dött. Det skedde i en kommun som hade Barnahus.
På området barnets skydd är receptet när myndigheter inte kan samarbeta att bygga ett hus där en av dem kan dominera de andra. Läkarna, psykiatrikerna och psykologerna har styrka att låta sina rum stå tomma, vilket klart framgår av Lagerbergs och Svedins redovisning. Socialen får sitta vid sidan av eller utföra enklare sysslor som att slå på TVn. För hur är det egentligen? Får barnet träffa sin socialsekreterare? Får barnet veta varför det hämtas och hur och av vem får det informationen? Får barnet stöd eller blir det bara mjölkat för att om möjligt sätta dit en gärningsman?
På samhällsnivå är frågan om barnets skydd något som hör till domänen Noll Fel. Inget barns skall behöva dö om det kunde ha förhindrats. Men det behövs inte socionomer med arbetslivserfarenhet för att den visionen skall hållas levande. Låt mig berätta en gammal historia om erfarenhetens roll, det är ingen skröna, utan en tragisk berättelse från socialtjänstens vardag. En nyutbildad socionom får ett vikariat och eftersom det är den vecka som den ordinarie skulle arbeta med barnavårdsärenden, så går det som väntat. Han får flera barnavårdsärenden att följa upp och han får ta hand om nyanmälda ärenden. Specialiseringen är måttlig, socialsekreterarna roterar var tredje vecka och är backup för varandra vid sjukdom. De delar på två arbetsrum, varav det ena uteslutande används för ekonomiärenden.
En av dagarna den första veckan kommer det in en polis som enligt receptionen kräver att omedelbart få tala med en socialsekreterare. Polisen som har lång arbetslivserfarenhet kommer alltså personligen istället för att ringa, vilket vid tiden är det vanligaste sättet för polis att ta första kontakt i ett ärende. Polisen har bestämt sig för att komma upp personligen då hon blivit mycket upprörd och hyste övertygelsen att ett flickebarn, som var något över tio år, haft sex med en hund. Uppgiften om detta hade polisen inhämtat genom föräldrarna. Hon hade fått kännedom om detta för mer än en vecka sedan. Eftersom hon, enligt egen uppgift, varit väldigt upptagen hade hon inte kunnat komma förrän nu. Detta var upptakten till ett ärende där det visat sig att mannen i familjen varit i förhör angående en anmälan om misshandel som gjorts av hustrun. I anmälan hade hustrun angett att mannen slagit såväl henne som flickan, som var adopterad från ett östeuropeiskt land. Anmälan drogs sedan tillbaka, men polisen hade hållit förhör med mannen och med hustrun samt flickan. Efter en kortare tid i arrest hade mannen fått gå hem. I förhöret med flickan frågar polisen om ett blåmärke vid ögat som flickan har. Flickan upprepar tre gånger "pappa har inte slagit mig". Därefter övergår polisen till att fråga om flickans umgänge med hunden. Det framkommer vid socialsekreterarens möte med polisen och av handlingar som blir tillgängliga senare att föräldrarna före förhöret med flickan informerat, som det heter, om att flickan bettet sig sexuellt utmanande och försökt ha sexuellt umgänge med familjens hund. Socialsekreteraren försöker kontakta familjen, men får besked att de är på resa. Besök på plats görs också. Socialsekreteraren blir insläppt av en inneboende. Hon förklarar att föräldrarna och flickan har åkt till flickans hemland. Det skall senare visa sig att de har papper på att de lämnat tillbaka flickan på det barnhem varifrån hon hämtats i samband med adoptionen. Föräldrarna återvänder nämligen till Sverige och kontaktar socialtjänsten och meddelar att adoptionen är hävd av den myndighet i landet som flickan kom ifrån och att hon återförts till barnhemmet.
Vad göra? Den unge socialsekreteraren hade socialtjänstlagen och dess vistelsebegrepp i färskt minne och menade att det var nödvändigt för utredningen att det blev klarlagt att barnets behov var tillgodosedda. Att hon hade skälig levnadsnivå. Erfarenheten, det vill säga socialchefen, menade att det 1) var förenat med stora kostnader samt att 2) i och med att barnet inte längre befann sig i kommunen så var hon inte heller kommunens ansvar. Det finns visserligen en epilog, men i grunden kvarstod det faktum att flickan aldrig blev kontaktad av myndigheten. Socialsekreteraren fick inte förlängt vikariat.
Händelser som den med den adopterade flickan är inget som en kommission hit eller en kommission dit kan ändra på. Troligare är att en eventuell kommission i likhet med Vanvårdsutredningen håller de avgörande frågorna på lämpligt avstånd. Det är väl inte otroligt att den faller för kravet på mer statistik, inte för att det kommer att hjälpa något barn, men däremot de av oss forskare som vill skriva artiklar och göra jämförelser mellan länder eller andra områden.
Det finns bättre om än delvis obanade vägar att skydda barn: Fler barn skulle bli hjälpta av att socialförvaltningarna tänkte igenom sina postöppningsrutiner och hur det täcks upp vid frånvaro. Fler barn skulle bli hjälpta om polisen/åklagaren inte fördröjde kontakten med socialen. Men åtgärder på den nivån passar dåligt in i hyckleriets dynamik. Det är möjligt att ett återupptaget värdegrundsarbete på basis av helhetssyn och idén om barnets socialsekreterare skulle hjälpa. Men när tunga intressen som Rädda Barnen driver fram en amerikanskmönstrad barnpolitik är det inte troligt att det blir av. En ny generaldirektör däremot är ju en lysande idé, ungefär som ett svart hål.
/Sven-Erik Olsson
Fil dr, lektor Högskolan Kristianstad
Läs den korta versionen av denna artikel på Aftonbladet debatt 12/6 2014