Vietnam – Rebecca

Jag anlände till Hanoi i slutet av mars där jag blev hämtad av anställda från skolan. Sedan bar den två timmar långa bilfärden av. Det var sent på kvällen så det var redan mörk ute när jag landade vilket gjorde det svårt att få en bild av hur miljön runtomkring mig faktiskt såg ut. Väl i Hai Phong blev jag visad rummet på skolan som skulle bli mitt hem de kommande tre månaderna.

Redan första morgonen, precis som alla kommande morgnar, blev jag väckt av eleverna som hade lektion i klassrummet bredvid. Det var väldigt annorlunda från Sverige där en lektion för det mesta är väldigt tyst. Första veckan var en slags introduktion av Hai Phong där lärare och elever visade mig runt. Det var spännande att få uppleva något så annorlunda från Sverige. Det som först stack ut vara alla mopeder på vägarna som tycktes köra lite som dem ville, och gick man på fot som jag alltid gjorde var det bara att ge sig rätt ut på gatan mitt i trafiken. Det var ganska läskigt de första gångerna men snart kände jag mig nästan som ett proffs. Den vietnamesiska maten är något annat som är minnesvärt från resan, så otroligt gott! Tyvärr något som är svårt att hitta hemma i Sverige.

Efter första veckan var över började VFUn. Jag visste att det inte skulle vara som här hemma, men det blev ändå en mindre chock. Jag fick så flera olika sjukhus, både statligt- och privatägda, standaren på det sista nämnda var likvärdigt med ett sjukhus i västvärlden men på grund av dyra sjukhusavgifter har de flesta inte råd att bli vårdade där. Det som slog mig på alla sjukhus var hur kunnig och skicklig personalen var. Men saker och ting gjordes annorlunda där vilket gjorde mig obekväm i mellan åt. Inga hygienrutiner och patienternas integritet togs inte tillvara på. Vart man än gick var där kanske 10 elever som stod runt om och kollade på vad som gjordes, och man kunde se att vissa patienter tyckte det var jobbigt medan andra inte verkade bry sig. Det absolut roligaste att se var operation. Har alltid velat vara med och uppleva det men har tyvärr inte fått möjligheten än i Sverige. Jag var säkert med på ett tiotal, och även fast det förmodligen inte var identiskt med hur en operation går till i Sverige var det ändå väldigt intressant.

Till sist tycker jag det är viktigt att lyfta fram hur underbart snälla och hur väl omhändertagen jag blev av både personal och elever från universitetet. Det underlättade något enormt att veta att det fanns folk som gärna hjälpte till och svarade på frågor. Det är en resa jag alltid kommer minnas.