Allt som går att digitalisera kommer att digitaliseras
Hans två stora intressen är tekniken och människan. Som professor i informatik vid Högskolan Kristianstad kan Kari Rönkkö ägna sig åt båda på samma gång. ”Man kan helt enkelt inte förstå artificiell intelligens utan att förstå människan.” Under 2020 har han gjort det genom plattformsprojektet AI-verktyg för digital design i samverkan med IT-företag i regionen.
Att förstå sig själv och andra människor, det har varit min hävstång in i tekniken, menar Kari Rönkkö, professor i informatik vid Högskolan Kristianstad.
Runt handleden har professor Kari Rönkkö en avancerad smart klocka. Den hade kunnat mäta allt från puls och blodtryck till väderleken utanför fönstret, och samtidigt förmedla mejl och sms till sin bärare – om den hade varit ansluten till nätet.
– Jag har kopplat ur den och använder den bara för att kolla tiden. Just nu har jag inte lust att förse Apple med uppgifter om mig själv, säger Kari Rönkkö.
Ett talande exempel på teknik som till en början är tänkt som hjälpmedel, men som också riskerar att bli en belastning för användaren. Just avvägningen mellan människa och teknik är något som Kari Rönkkö ägnat hela sitt yrkesliv åt. Under de första åren pendlade han mellan de båda ytterligheterna. Han började som undersköterska på ett äldreboende, och fortsatte därefter som metallarbetare på Volvo i Olofström.
– Jag minns än i dag ett särskilt tillfälle. Jag hade just avverkat ett tungt och slitigt nattpass i fabrikens stora presshall, bland olja, buller, svett och smuts. Jag kom att tänka på min pappa som hade tillbringat 25 år av sitt liv på fabriken, och frågade mig själv om jag också ville vara kvar så länge.
Svaret var nej. Med ytterligare en ny utbildning i bagaget, inom maskinteknik, bytte Kari jobb igen. Nu till arbetskonsulent för dåvarande Arbetsmarknadsverket, med uppdraget att motivera och stödja människor som trasats sönder av jobbet.
– Där väcktes mitt intresse för människor på en djupare nivå. Jag insåg att man först måste bygga upp äkta ömsesidig tillit, för att kunna förstå till fullo och sedan få till en förändring på riktigt.
”Det fanns en väldig naivitet; man trodde att allt skulle lösas tack vare datorerna.”
I mitten av 1990-talet drog Högskolan i Blekinge i gång en ny utbildning, där arbetsvetenskap kombinerades med datavetenskap. Upplägget passade Kari Rönkkö som handen i handsken.
– I samma veva började allt fler arbetsplatser anamma den nya datatekniken och digitalisera sina verksamheter. Det fanns en väldig naivitet; man trodde att allt skulle lösas tack vare datorerna.
På många håll genomfördes digitaliseringen uppifrån och ner. Ledingen saknade ofta insikt och förståelse för vad den nya tekniken innebar för de anställda. I stället för att vara till hjälp åt fotfolket användes tekniken till att övervaka och styra, och omställningen blev därmed svårare än väntat. Som studenter i datavetenskap och arbetsvetenskap fick Kari och hans kurskamrater mängder av fall de kunde fördjupa sig i. Begrepp som brukarmedverkan och deltagande design användes för att beskriva brukarnas roll och betydelse i teknikutvecklingen.
Själv blev Kari Rönkkö doktor och så småningom docent i programvaruteknik. Han kom att ägna flera forskningsprojekt åt att uppmärksamma hur den digitala utvecklingen kunde bli tillgänglig och vara till nytta bland vitt skilda grupper. Från stora teknikutvecklingsprojekt, där han försökt förstå användarupplevelse, krav, kommunikation och planer, via organisationer vars medarbetare påverkas av sociala medier. Han har också uppmärksammat tonåringar i socialt utsatta områden i Helsingborg och digitaliseringen av barns rättigheter för unga flickor i Myanmar.
”Man kan helt enkelt inte begripa AI utan att förstå människan. Designer måste förstå det mänskliga, veta hur våra känslor fungerar och vilka uttryck de tar sig.”
– I takt med att internet växte fram i samhället uppstod också drömmar och förhoppningar om ökad kontakt, gemenskap och jämställdhet mellan människor. Men ingen kunde väl ana att utvecklingen skulle gå så fort.
Som forskare har han ständigt försökt hålla jämna steg med den snabbt eskalerande teknikutvecklingen. Han beskriver de senaste årens tekniska landvinningar som vågor. Runt millennieskiftet sköljde mobilitet och molntjänster över oss. Tio år senare kom appar och smartphones. Nu är nästa våg på väg att rulla in, och den drar med sig självlärande artificiell intelligens. Denna kommer, i ännu högre grad, styra vad vi ser, hör och upplever.
– Man kan helt enkelt inte begripa AI utan att förstå människan. Designer måste förstå det mänskliga, veta hur våra känslor fungerar och vilka uttryck de tar sig.
Med hjälp av sensorer, likt den i Kari Rönkkös smarta klocka, kommer dataföretag i allt högre grad att försöka läsa av och kartlägga oss människor. Företagen styrs inte enbart av välvilliga och etikstyrda normer, utan snarare av rent vinstintresse.
– … och det här har bara börjat. Allt som går att digitaliseras, kommer att digitaliseras, konstaterar han.
”Tidigare har det funnits pauser i tillvaron som vi använt för dagdrömmar. I sådana stunder, när tanken får flyta fritt, uppstår kreativitet.”
På senare tid har också forskare uppmärksammat oss på digitaliseringens många fallgropar, såsom cyberattacker, ”fake news”, sömnproblem och psykisk ohälsa bland unga. Kari Rönkkö pekar också på risken att den ständiga uppkopplingen kan hämma vår kreativitet, då vi fyller vår tid med sociala medier.
– Tidigare har det funnits pauser i tillvaron som vi använt för dagdrömmar. I sådana stunder, när tanken får flyta fritt, uppstår kreativitet. Men numera plockar vi fram mobilen så snart denna stiltje uppstår. Det märks bland annat på många av våra studenter, att deras kreativitet sjunkit.
För en lekman kan det verka olycksbådande. Men Kari Rönkkö är också snabb med att lyfta fram de många fördelarna med teknikutvecklingen.
– Vi har aldrig levt i en så fredlig värld som nu. Och om vi sprider vår kunskap om baksidorna finns det också chans att väcka en motreaktion, som leder fram till korrigeringar. Ännu bättre blir det om vi designar för det mänskliga från start.
”Vi har inte ens någon TV längre, utan jag och min fru tänder hellre ett ljus och sitter och pratar.”
Under en lång period pendlade Kari Rönkkö mellan hemmet i Sölvesborg och arbetet på först Blekinge Tekniska Högskola och sedan Lunds universitet. Men för fem år sedan dök möjligheten upp, att i stället få en tjänst som lektor inom området informatik vid Högskolan Kristianstad.
– Utöver att slippa långpendla, så visste jag att det fanns ett gäng i Kristianstad som gjorde intressanta saker. Några av dem var faktiskt tidigare studiekamrater till mig, så det fanns redan kopplingar och nätverk.
För tre år sedan befordrades han till biträdande professor i informatik vid avdelningen för design på Högskolan Kristianstad, och i våras fick han full professorstitel. Numera leder han bland annat forskningsmiljön DARC, Design A* Research Collaboration, där ett tiotal kollegor ingår. Han är också pådrivande tillsammans med kollegorna att ta fram ett utbildningspaket på temat artificiell intelligens som kan riktas till olika yrkesgrupper inom bland annat Region Skåne.
– Ja, du ser ju vilket otroligt intressant arbetsfält jag har! Stimulansen är vad som driver mig framåt. Men jag brottas ju ständigt med tiden – det finns så mycket man vill ägna sig åt …
Med den lust och entusiasm han visar, skulle man kunna tro att Kari Rönkkö ägnar dygnets vakna timmar åt att fördjupa sig i sin forskning. Men i själva verket är han mycket noggrann med att avgränsa jobb och fritid, utifrån sin tidigare erfarenhet att ha arbetat med rehabilitering av motsatsen.
– Ja, tro det eller ej – jag har ett privatliv! Och där låter jag inte jobbet ta särskilt stor plats.
Hemma i skånelängan, byggd 1845, lyser sociala medier med sin frånvaro. I stället ägnar Kari Rönkkö fritiden åt att färdigställa ett orangeri, bygga i lera, lägga stengärde, sy på ålderstigna symaskiner och rida ut i skogen på islandshästarna. Varje morgon ägnar han en stund åt meditation.
– Vi har inte ens någon TV längre, utan jag och min fru tänder hellre ett ljus och sitter och pratar. Därhemma vill jag ha det lite lugnt och utvecklas i min egen takt, utan att omgivningen ständigt knackar på dörren.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell