Sandra vill skapa ett lugnare familjeliv – med hjälp av AI och ljus
Ett ljussken över frukostbordet visar dagens händelser att komma ihåg. I hallen hjälper en ljuspil barnen att komma ihåg att packa gymnastikskor och matsäck. I sitt examensprojekt utforskar Sandra Hellgren hur AI och ljusdesign kan skapa ett lugnare och mer närvarande familjeliv.

Det är morgon i villan på Gotland. Frukosten är dukad. Ljus skimrar in på matbordet. I ljusskimret står det skrivet saker som att ”Fritids stänger kl 15:00”.
Ljusskimret är inte solljus. Ljuset kommer från en projektor i taket som genom AI visar familjemedlemmarnas vardagsinformation. Lösningen är en del av Sandra Hellgrens examensprojekt på Magisterprogrammet i Digital design.
”I hemmet skulle man kunna möjliggöra detta genom att rumsanpassa informationen i stället.”
Projektet har titeln ”Designa rum med tid – Hur Slow Technology vid interaktion med vardagsinformation i hemmet kan stödja föräldrars närvaro”.
– Det känns inte optimalt att vi proppar in all vår information i mobiltelefonen, då vi vid vissa platser, såsom i hemmet, behöver ha fokus och närvaro i rummet. I hemmet skulle man kunna möjliggöra detta genom att rumsanpassa informationen i stället.
Efter frukost förflyttar sig familjen till nästa stopp. Hallen. Där lyser nu en pil på golvet. Pilens bas börjar i mitten av hallen och toppen pekar mot dörren.
– I hallen ville jag skapa en ljusformation där tiden blir som en pil som visar riktningen mot dörren. Då tiden i hallen handlar om en rörelse genom rummet i motsats till frukostbordet som handlar om att vara stilla en stund.

Barnens uppskattning: ”Får jag checka av den?”
Inuti ljuspilen visas olika föremål: Gymnastikkläder, matsäck, tennisracket. När familjemedlemmarna packar ner föremålen i sina väskor så kan de hålla handen mot objektet i några sekunder. Då försvinner föremålet från listan i ljuspilen, som för att visa att det är nedpackat.
Under sitt projektarbete har Sandra Hellgren intervjuat föräldrar och varit på plats i hemmen för att observera hur familjerna interagerade med hennes design.
– Det har varit delar som jag har överraskats av under deltagartesterna. Som när barnen skulle checka av saker i hallen. Det tyckte de var jätteroligt. De vill ju checka av de andras också. ”Har du packat ner den här saken mamma? Får jag checka av den?”
Anpassar teknologin efter människa och plats
Meningen med Sandra Hellgrens projekt är inte att göra sig av med teknologi. Istället är tanken att anpassa teknologins uttryck och form efter platsens och människans behov.
En mobiltelefon är optimerad för enbart en individ, vilket påverkar relationer i verkligheten negativt. Vissa funktioner och viss information i en mobiltelefon lämpar sig bättre ute i rummet, för att stödja relationen mellan förälder och barn. Tanken är därför att få teknologin mer integrerad i hemmet på ett naturligt sätt.
– I början när jag utforskade ett gränssnitt med projektorerna hade jag olika färger i dess layout, vilket snarare blev mer överväldigande än lugnande. Sen började jag fundera över hur ljus och skugga föll i ett rum, och hur man kunde arbeta med det.
Sandra Hellgren har integrerat tekniken i vardagen genom att till exempel låta ljuset från projektorerna se naturligt ut. Som att ljusskimret på frukostbordet ska ”härma” dagsljus från solen som lyser in.

Hon hittade inspiration från det japanska uttrycket ”Komorebi”, som är en sammansättning av orden träd (ki), sippra ut (moreru) och solljus/dag (hi).
– Japanerna är fantastiska på att skapa begrepp för någonting som är väldigt känslofyllt. Däri finns någonstans ett möte mellan natur och tid. Ljus och skugga.
Från akrylmålning till digital design
Att Sandra Hellgren skulle hamna här, som teknisk innovatör och digital designer var långt ifrån självklart.
– Jag har tidigare jobbat med traditionell akrylmålning och varit väldigt analog. Men jag har insett att jag verkligen är en designer, där materialet kan vara olika. För min del blev det digitalt material, men det som spelar störst roll är mötet mellan design och människa. Det har vi lärt oss i den här utbildningen.
Efter ett dussintal år i Stockholm flyttade hon och familjen till Gotland. Hon läser Magisterprogrammet i Digital design på distans, likt många andra.
Under utbildningen har Sandra upptäckt att som designer utvecklas man bäst genom att ta hjälp av varandra som designers.
– På vårt eget initiativ har vi studenter haft träffar där vi tar del av varandras arbeten och ger varandra designkritik med ambitionen om att vår design ska bli ännu bättre.
”Jag känner att jag har en bred kompetens inom digital design tack vare utbildningen.”
I sommar är hon klar med utbildningen. Då väntar jobbansökningar. Sandra håller nu på att bygga sin portfolio. Drömjobbet är att vara på en arbetsplats där man är i teknologins framkant, utifrån människans behov, exempelvis inom regionen.
– Jag är inte orolig för framtiden. Det är positivt med den här branschen, att den är så pass bred så man kan nischa in sig på olika vis. Jag känner att jag har en bred kompetens inom digital design tack vare utbildningen.
Text: Fredrik Palmqvist