Högskolan blev språngbrädan till ett nytt yrkesliv

Efter examen har Mattis Wintélius och hans kurskamrater valt lite olika vägar. Någon blev IT-konsult inom kommunen, någon annan jobbar med övervakning. Själv arbetar han på Ericsson i Lund.

–Att jobba med saker som påverkar människor i vardagen – det är roligt.

Mattis Wintélius tar emot nere i receptionen på sin nya arbetsplats, telecomjätten Ericssons fyravåningsbyggnad i norra Lund. Här har högskoleingenjören från Högskolan Kristianstad funnit sig tillrätta, med både kollegor och arbetsuppgifter. Och här ser han också en yrkesmässig framtid – något han saknade hemma i Östersund.

–Under flera år hade jag ett ganska stillastående och enahanda kontorsjobb. Men så kom jag till en punkt då jag kände att jag ville utvecklas, gå vidare. Men jag visste inte riktigt åt vilket håll.

Matematik hade han alltid gillat, och han hade sysslat en del med programmering på fritiden. Han undersökte olika högskoleutbildningar och fastnade för det treåriga högskoleingenjörsprogrammet i datateknik vid Högskolan Kristianstad.

–Många andra IT-utbildningar var låsta och specifika, men just denna var ganska bred. Jag tänkte att det kunde funka som språngbräda till något annat.

Hösten 2014 packade han väskorna och for de hundra milen söderut. Han hade aldrig satt sin fot i Kristianstad förut och hade inga släktingar eller vänner här.

–Mina förväntningar på utbildningen var inte heller så jättehöga. Därför hade jag bara bett om ett halvårs tjänstledighet från jobbet, för att kunna återvända dit om det inte skulle funka.

Men jämtlänningen Mattis började trivas i nordöstra Skåne, trots att hösten snart växlade över i en grön och mild vinter.

–Framför allt gillade jag att jobba med hårdvara. Att sätta mig in i hur det funkar med mikroprocessorer.

Han beskriver hur det, överallt i omgivningen, finns små datoriserade system: i hushållsapparater, i webbkameror, i backsensorn på bilen. Tillsammans med några kurskamrater lät han själv bygga ett bevattningssystem, där sensorer i jorden mätte och signalerade via mobilen om krukväxterna behövde vatten.

Även på fritiden provade han sig fram med olika tekniska lösningar. Bland annat en foderapparat, kopplad till mobilen, som såg till att de tre katterna därhemma kunde få mat på distans.

–Man kan säkert köpa något liknande, men det är roligare att konstruera det på egen hand, menar Mattis Wintélius.

Under utbildningen hade han egentligen ingen plan eller tanke på vad han ville arbeta med efter examen. Som inflyttad saknade han nätverk och kontakter nere i Skåne, men han var engagerad i studentkårens programutskott. I samband med ett möte med olika arbetsgivare fick han erbjudande om praktik på telecombolaget Ericsson.

I november 2017 klev han innanför dörrarna i den väldiga byggnaden i norra Lund för att praktisera två dagar i veckan fram till januari. Men redan framåt jul fick han frågan om han ville fortsätta arbeta på företaget efter examen.

–Det var skönt. Visst var det lite förvirrande i början, med alla olika programmeringsspråk. Här var det viktigt att vara familjär med Linux och versionshanteringsprogrammet Git. Men jag tar mig runt i alla fall. Skulle det bli för avancerat, så kan jag alltid fråga de andra i teamet. Även om Ericsson är stort, så är kollegorna hjälpsamma.

På Ericsson arbetar man just nu för fullt med övergången till det nya 5G-nätet. Mattis Wintélius beskriver hur han, varje dag, står inför nya utmaningar.

–Detta är inget som kan göras i sömnen. Samtidigt är det roligt att jobba med saker som påverkar människor i vardagen. Men skulle man tröttna så finns det ju möjlighet att utvecklas inom företaget eftersom Ericsson har olika verksamheter och många kontor både i Sverige och i världen.

Hittills har han inte känt någon ånger över att han bröt upp från hemstaden Östersund och flyttade söderut till Kristianstad.

–Sedan var det förstås en bonus att jag också träffade min blivande fru på högskolan. Hon pluggade till tandhygienist, och för en tid sedan vi gifte oss. Så nej... jag ångrar mig inte alls.

Text och bild: Kerstin Weman Thornell