Kunskapen sitter i fingrarna!
De blivande sjuksköterskorna på Högskolan Kristianstad har många chanser att testa sina nya färdigheter i verkligheten. Men innan de sätter en venkateter i en riktig arm kan det kännas skönt att ha övat i förväg, på en osedvanligt tålig patient i simuleringsrummet.
Patienten som ligger i sängen verkar inte särskilt kry. Ur den halvöppna munnen kommer rosslande andetag och pulsen i armleden är fladdrig och oregelbunden.
Jenny Lindkvist har just spritat händerna. Hon placerar stetoskopet på patientens bröstkorg och lyssnar noggrant.
–Det piper på utandningen, så det kan vara lunginflammation eller astma, säger hon.
–Det är bra att få chansen att prova, och skönt att det inte får så stora konsekvenser om det blir fel, säger Jenny Lindkvist
Patienten är tack och lov inte särskilt illa däran. Dess innanmäte består inte av kött och blod, utan av avancerad teknik. Och vi befinner oss inte heller i någon riktig sjuksal, utan i simuleringsrummet längst ner i hus 17 på Högskolan Kristianstad.
På skärmarna kan Stefan Lundh och de andra lärarna sitta i rummet intill se hur studenten agerar vid sjuksängen.
Här kan de blivande sjuksköterskorna få en helhet i omvårdnaden genom att bland annat sätta nålar, ge syrgas och dropp, men också träna på kommunikationen med patienten. Med hjälp av kameror och mikrofoner kan lärare och kurskamrater sitta i rummet intill och följa händelserna vid sjuksängen. Efter simuleringen sker en strukturerad genomgång, som brukar leda till många intressanta diskussioner, menar Stefan Lundh, som är ansvarig för simuleringsavdelningen.
–Det är en av de viktigaste bitarna; att prata om hur situationen upplevdes och vad som kanske kunde göras annorlunda. Det viktiga är att studenterna känner sig stärkta är de går härifrån.
Sjuksköterskeutbildningen ligger långt framme ifråga om simuleringsövningar för studenterna, liksom en rad andra praktiska bitar. Detta var också en av anledningarna till att Jenny Lindkvist valde just Högskolan Kristianstad. Hon har en mångårig bakgrund som personliga assistent och undersköterska inom LSS.
–Jag gillar att jobba med människor, men vid 42 års ålder kände jag att jag ville komma vidare i yrkeslivet, och få lite större befogenheter. Det var nu eller aldrig.
Hon läser på termin tre och har därmed har kommit halvvägs genom sjuksköterskeutbildningen. Även om hon uppskattat de flesta kurser och moment på campus, har praktiken varit det allra roligaste.
–Visst kan det vara lite nervöst att plötsligt få göra saker själv. Då har det också varit skönt att ha övat i förväg i metodrummet och simuleringsrummet på högskolan. För även om vissa saker beskrivs teoretiskt, så måste jag göra det med händerna för att verkligen förstå - så att kunskapen sitter i fingrarna.
Under utbildningen har lärare och studenter också pratat mycket om vad vården egentligen innebär. Att den inte bara begränsar sig till fysiska åkommor, utan också handlar om människors inre liv.
–Vi har haft diskussioner om känslor och bemötande, och om hur kulturen spelar in. Det är inte bara en patient som ligger där i sängen, utan på samma gång en människa, kanske en mamma, ett syskon, någons dotter. Det är viktigt att ha i bakhuvudet.
Våren 2020 får Jenny Lindkvist sätta sjuksköterskenålen på bröstet. Var hon sedan hamnar vet hon inte.
–Jag funderar lite på att återvända till det område jag tidigare arbetat med, personer med autism. Kanske kan jag jobba inom BUP eller rehabilitering. Men vi får väl se... Det finns så många olika saker man vill göra!
Text och bild: Kerstin Weman Thornell