Sydafrika - Sanna

Stora skillnader

Vi var till största del på ett sjukhus som heter Michells Plain som är ett ”level två” sjukhus vilket innebär att det är ett mindre sjukhus där man inte har alla specialiteter. Här var vi till största delen på medicinska och kirurgiska avdelningar men vi besökte även barnavdelning, akutmottagning samt operation. Under praktikens gång så besökte vi även andra sjukhus, Khayelitsha som är ett område där mycket fattigdom förekommer. Paarl som är ett level 2 sjukhus men som enligt vår uppfattning var mer strukturerat samt Groote scheer som var ett level 3 sjukhus där man hade många specialiteter, det var även här världens första hjärttransplantation utfördes. Skillnaden på de olika sjukhusen var otroligt givande att se då jag upplevde dem som väldigt stora. Till exempel om man jämför Mitchells Plain som var ett sjukhus i ett fattigare område med mer kriminalitet och Paarl som hade samma ”level” men andra möjligheter. På Mitchells Plain upplevde vi att personalen hade ett varmare bemötande till sina patienter, att det fanns en bättre struktur och mindre patientsalar på Paarl.

Skillnaden mellan fattiga och rika är påtagligt stor i Sydafrika, skillnaden kunde ses bara från en gata till en annan. Det var hjärtskärande att se människorna som bodde i vad de kallade ”township” som i svensk mun hade kallats för kåkstäder. Här bodde otroligt många människor på liten yta och deras hem bestod av ett metallskjul, i bästa fall. Det fanns också dem människorna vars hem bestod av en kartongbit. Varje dag möttes man av folk på gatan som tiggde, de stod ofta mitt på vägarna med skyltar där de bad om mat. Här blev vi uppmanade att inte ge till de som bodde på gatan då det sades att det gav en anledning till dem att stanna kvar på gatan. Vi uppmanades istället att skänka pengar till organisationer eller till dem som jobbade på universitetet så kunde ge det vidare till olika organisationer.

Fattigdom bidrog till ett att säkerhetsläget var något osäkert. En del personer ”på gatan” sades använda tiggeri som ett trick för att få stopp på bilen och att deras vänner sedan kom från ett annat håll och råna en, på kallade ”smash and grab zones”, ofta vid rödljus. En av dagarna när vi åkte hem ifrån praktiken diskuterade vi detta med vår chaufför, som berättade att chaufförer av säkerhetsskäl ofta har vapen med sig i bilen ifall detta skulle uppstå.

Boende

Av säkerhetsskäl valde vi att bo på skolan istället för att hyra en lägenhet tillsammans. Flera av områdena är inte säkra att bo på och då vi inte fått informationen exakt hur praktiken var upplagd innan vi startade praktiken så valde vi att bo på skolan. Området där var inhägnat samt hade säkerhetsvakter dygnet runt. Från boendet till Mitchells Plain var det ca 30 minuters bilfärd. Vi hade till en början bestämt att vi skulle ta Uber då det är relativt säkert samt billigt. Kommunal transport ansågs vara för osäkert enligt lärarna på universitetet. Vi erbjöds även åka med skolans shuttlebus men då detta kostade ca 23 tusen kronor för 6 veckor (då detta enbart är kostnaden för transporten till sjukhuset ansåg vi att detta var alldeles för dyrt). Vi kontaktade då en man vid namn Tony som hade kontakt med skolan och som också hämtat oss på flygplatsen, detta alternativ var dyrare än Uber men billigare än skolans shuttlebus och säkrare än allmänna transportmedel.

Vården i Sydafrika

Praktiken i sig hade många likheter med vården i Sverige men även mycket olikheter. Likheterna skulle jag säga var att man använde sig av samma/liknande behandlingsmetoder. Men att den största skillnaderna är hur man bemöter patienter. Synen på patienterna är inte detsamma som hemma samt att hygienen inte riktigt håller samma standard. Om någon personal använde handskar och förkläde så använde de sedan det till samtliga patienter, men som vi förstod de så blir de lärda på det sättet. Vi behövde också ganska snabbt anpassa oss till ett lugnare tempo, här stressar man verkligen inte i onödan, vilket också är bra. I Sydafrika har man inte samma ”omvårdnadstänk” som i Sverige, och arbetar inte alls på samma sätt som vi lär oss om personcentrering. Exempelvis så pratar man inte med patienterna som vi gör hemma, det var verkligen en ögonöppnare för mig. Personalen pratade ofta ”över” patienterna. Då patienterna ligger i salar som rymmer 8 patienter, så blir det också svårt att upprätthålla sekretessen och det fanns exempel när det kunde komma in 10-12 läkare på eftermiddagsronden och prata över huvudet på patienterna. Men alla patienterna i Sydafrika är väldigt tacksamma över den hjälp dem erbjuds.

Första dagen tyckte jag var väldigt jobbig då jag kände att dem inte riktigt inkluderade oss, jag kände mig mest i vägen och inte välkomnande alls av personalen på golvet. De ”högre upp” hade ett jättefint bemötande men inte dem vi skulle arbeta med. Där fick vi ta de möjligheterna som gavs och vara lite mer på och alerta och hänga med på saker trots att vi inte blev tillfrågade. Andra dagen blev dock mycket bättre, då handledde de oss jättefint, lät oss ge och blanda mediciner, vi var med på såromläggningar osv, de gjorde även det till ett lärande moment för oss genom att ställa frågor till oss. Sedan blev det tydligt att det fanns en skillnad på personalen som handledde, en del var jättebra och andra mindre bra. Det är en speciell känsla att vara ny i ett land och inte förstå är någonting, det tar jag verkligen med mig.  

Två fall som berörde mig mycket var när vi hade en 14-årig pojke som kom in på akutrummet efter att ha blivit misshandlad med en hammare, han hade flertal jack i huvudet och var svullen i hela ansiktet och behövde sys med flera stygn både i ansiktet och bakhuvudet. Det etiska dilemmat för mig var bemötande mellan läkaren och pojken, där jag kände att man inte bemöter ett barn på det sättet som gjordes. Han pratade till pojken på ett väldigt provocerande sätt där han säger "var det för du snodde grejer som du blev misshandlad?". Pojken fick ingen smärtstillning när de skulle raka av håret (där man skär precis vid jacken). Detta resulterade i att pojken blev arg just för att han hade ont, man ville inte heller ge honom någon filt trots att han frågade (och där fanns). Jag kände inte att jag kunde påverka situationen vilket var etiskt svårt, det var inte rätt bemötande gentemot pojken men samtidigt kände jag inte heller att jag kunde gå emot läkaren, då jag var på ett nytt ställe där jag varken kände till personalen eller rutinerna. Samma dag fick jag också redan på att de hade försökt sätta kateter på samma kille och använde endast xylocain som glidmedel men bedövande inte innan. Jag tyckte så otroligt synd om den här pojken men blev samtidigt besviken på mig själv att jag inte kunde/gjorde ingenting.

Nästa fall som berörde mig var vi hade ett dödsfall av en 40-årig man där vi var med när de skulle svepa in personen för att han senare skulle bli hämtad och köras ner till kylrummet. Detta var en väldigt stor skillnad gentemot hur vi gör det i Sverige, just med hanteringen och respekten man visar den avlidna personen. Personalen skrattade/skämtade samtidigt som de stod och hanterade en avliden persons kropp vilket var lite väl magstarkt för mig. Även sättet de hanterade den avlidna på skiljer sig mot hur vi gör i Sverige. Jag och min andra klasskamrat pratade mycket om de händelser vi var med om vilket kändes bra. Dessa händelser och flera andra händelser väckte tankar om hur jag vill arbeta i min framtida roll som sjuksköterska

Dokumentationen

Dokumentationen var också en omställning för mig. Det fanns datorer på varje avdelning, men dessa användes bara av sekreteraren samt läkarna. All dokumentation från sjuksköterskan arbete skrevs ner på papper, antingen i förgjorda mallar eller i fritext när man skrev ”nursing progress”, som kort förklarat om det dagliga arbetet med patienten. Efter en patient blivit utskriven samlades alla dokumenten och skickades iväg till en annan sekreterare som överförde all dokumentation till datorn.

Fritiden

När vi var lediga försökte vi verkligen ta vara på tiden och hinna med så mycket som möjligt, vi besökte även safari, provade på afrikansk mat och festade med andra studenter på lodgen. Vi körde fyrhjulning i sanddynor, hikade, shoppade och besökte vingårdar. Vi åkte också och tittade på hajar där två av oss valde att bada med dem (jag var inte en av dem, då jag ville åka hem levande).

Gör din praktik utomlands

Denna resa gav mig en helt annan förståelse för hur det är att komma till ett annat land och inte förstå språket och vilken utanförkänsla det kan medföra. Trots att detta är ett engelsktalande land så har man fortfarande 10 andra officiella språk, så mellan patienter och kollegor var det ofta förekommande att prata sitt ”egna” språk. Denna resa har givit mig vänner för livet och en resa som kommer leva kvar hos mig för alltid. Jag tror även att jag växt mer som person än vad jag just nu kan se. Jag rekommenderar starkt alla som vill och kan, ta chansen att göra din praktik utomlands. Man får en helt annan bild av verkligheten och skaffar sig erfarenheter man aldrig hade fått hemma i Sverige. Mitt tips är att också att packa med en ryggsäck till alla äventyr.

Sanna Baeckström
T3 sjuksköterskestudent, Högskolan Kristianstad
sanna.baeckstrom0119@stud.hkr.se