När polletten trillar ner är det magiskt” – Anna förändrar liv med tidiga insatser

Anna Lindecrantz sitter bredvid en av sina elever på en lektion. Det är en lektion i matematik och verklighetsuppfattning och eleven ska göra ett nytt försök att räkna. Till sin hjälp har Anna och eleven en hög med Pokémonkort, elevens favoritleksaker, och bredvid dem röda legoklossar, favoritfärgen. 

– Sen lägger jag ut en femma och då plockar eleven fem klossar. Då var det otroligt fint att få säga ”Okej, vad bra, nu har du koll på detta.”, säger Anna Lindecrantz, speciallärare för elever med funktionsnedsättning.

”När polletten trillar ner och man ser att de förstår, då är det magiskt.”

Hon menar att hennes arbete är fullt av starka minnen. Ett annat starkt minne är när tre icke-verbala elever i nioårsåldern lärde sig att kommunicera med varandra. Eleverna gick från att ha pekat på bilder på ett A4-papper till att prata med varandra via inlärningsplattor.

– När polletten trillar ner och man ser att de förstår, då är det magiskt. Sådana stunder kan man leva på hur länge som helst.

Barn med funktionsnedsättning

Redan under lärarutbildningen visste Anna att hon ville läsa vidare till specialpedagog, eller speciallärare, med inriktning på elever med funktionsnedsättningar. Det ville hon även innan hon själv fick en son med intellektuell funktionsnedsättning i kombination med autism.

– Under min tid som lärare i Malmö insåg jag att det finns många barn i behov av särskilt stöd och framför allt i de yngre åldrarna – och hur viktigt det är att sätta in insatserna så tidigt som möjligt.

Idag är hon både specialpedagog och speciallärare. Båda utbildningarna läste hon på Högskolan Kristianstad. Senast valde hon att läsa Speciallärarprogrammet – med specialisering mot intellektuell funktionsnedsättning. 

Programmet erbjuds på halvfart och distans. Det medförde att Anna kunde fortsätta arbeta under tiden. 

– Jag har fått väldigt bra förutsättningar då jag har fått ledigt från jobbet för att vara på högskolan när jag har behövt.

Klasskamraterna gav perspektiv

Under speciallärarprogrammet fanns det vissa kurser som hon kände var extra givande för henne. Till exempel kursen ”Specialpedagogiskt perspektiv på intellektuell funktionsnedsättning”.

– En intellektuell funktionsnedsättning handlar mycket om att förstå utmaningarna, men samtidigt hitta rätt balans i hur man kan jobba med det. Det fick jag med mig från den kursen.

Hon menar även att de ansvariga på Högskolan Kristianstad har hjälpt till med att söka upp och dela med sig av forskning som kan utmana elevernas tankesätt.

– Lärarna har varit väldigt, väldigt duktiga på att hitta forskning som är relevant i verksamheten och som hjälper en att tänka att ”Jaha, så skulle man också kunna göra.”

”De flesta i klassen jobbade redan inom anpassad skola, men inom olika kommuner och det ser väldigt olika ut. Det har varit otroligt berikande.”

Men det bästa hon tar med sig från programmet är klasskamraterna och sammanhållningen. Att få möta andra med olika erfarenheter inom yrket. Flera av dem har hon fortfarande kontakt med.

– De flesta i klassen jobbade redan inom anpassad skola, men inom olika kommuner och det ser väldigt olika ut. Det har varit otroligt berikande.

Vissa av de förra klasskamraterna delar hon en sms-grupp med. Där handlar samtalen oftast om jobbet – om dilemman, frågor och hur olika situationer kan lösas. Och så förekommer det någon enstaka bild på hundar eller middagar.

– Det har väl hänt, men mest är det jobbrelaterat, säger hon med ett skratt.

Ett yrke för livet

Utöver de lärdomar hon tagit med sig från sin utbildning in på arbetsplatsen så har hon även tagit med sig dem hem för att få bättre förståelse för sin sons behov. Men framförallt är det han som lär familjen.

– Han har lärt oss otroligt mycket och tar stora kliv ibland när vi tror att vi behöver ta små steg. Sen är det viktigt att komma ihåg att vi behöver ställa krav. Vi behöver ha förväntningar. Har vi inte det så gör vi barnen en björntjänst.

”Jag tror att jag kommer att bli kvar inom det här yrket resten av livet.”

Idag delar hon sin arbetstid mellan Floraskolan och Hammars skola i Kristianstad. I framtiden finns tankar på att vidareutveckla sig, eller kanske till och med att återvända till Högskolan Kristianstad. Men den här gången genom att forska själv.

– Jag tror att jag kommer att bli kvar inom det här yrket resten av livet. Sen skulle jag kunna tänka mig att forska vidare något inom yrket också.

Text: Fredrik Palmqvist