KRÖNIKA: Så utomordentligt fånigt att halva jordens befolkning får en dag av årets 365

Det är knepigt att förhålla sig till att vara duktig men inte för duktig. Är man för duktig blir det besvärligt. Det är flickorna som får de högsta betygen i skolan och då kallas det ett problem. Medan pojkar stökar försöker flickor använda tiden till att lära sig, undantag på båda håll finns. Tyvärr har många lärare använt flickor som levande absorbenter av stök och placerat flickor som buffertar vid stökiga pojkar. Flickor som utsätts för "buffertplacering" ska säga ifrån till fröknar och stökpellar att nu får det vara nog! De ska inte sitta och sumpa sin bästa inlärningstid för att fröknar har dåligt ledarskap och stökpellar har dåligt beteende. Men flickor har uppfostrats till att vara duktiga, lydiga och glada, så de sitter där och försöker lära sig och sen får de höra att det är problematiskt att de är för duktiga.

Tillbaka till fotbollsflickorna. I en annan studie såg inte föräldrar någon framtid i sin dotters fotbollsspelande, vilket de gjorde i sönernas. Föräldrarna var inte emot döttrarnas springande och sparkande, snarare var de förvånade och glada, bara det inte påverkade skolarbetet! Flickor uppmuntras till att bli bra, men inte jättebra.

Det är dock inte alltid pojkar och män som håller flickor och kvinnor tillbaka. Blir man som kvinna för duktig får man ta sig i akt, för avundsjukan är stor i det kvinnliga kollektivet. Arbetsplatser med stor kvinnlig dominans är inga bra utvecklingsställen.

Madeleine Albright lär ha sagt att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Flickor, ställ upp för varandra och ta för er!

På en flygresa till Aten satt hamnade jag bredvid religionshistorikern Christer Hedin. Jag var på väg till IOA (Internationella Olympiska Akademin). Han skulle gå en akvarellkurs på Peloponessos. Under resan hann vi prata om både fobier, socialisering, barnuppfostran och genus. Vi diskuterade bl a flickflickor i pedagogisk roll och om det i så fall ökar mängden flickflickor successivt. Flickflickor är flickor i kubik. De tycker inte om idrott, bus, aktivitet. De återfinns i stor mängd på exempelvis förskollärarutbildningen. Jag har försökt att få dem att röra sig, visa dem perfekta klätterträd och allmänt peppa dem till bus och aktivitet, men nej de sitter hellre. De tycker barn är söta, gullar gärna, pyssel går bra men bus och idrott nej tack.

Tyvärr är det likadant med de som styr utbildningen, i nuläget har blivande förskollärare ingen rörelseutbildning alls, NOLL!* Kan någon förstå det? Jobba med barn, men inte veta något om deras rörelseutveckling! Tala om att små busfrön i förskolan kommer att gå vilse i damdjungeln, rörelseförbud och sittande, vilket gör att de blir ännu mer spralliga. Hedin och jag var tämligen överens om att socialiseringen av barn blir mer likriktad när barn vistas i institutionaliserad miljö. Positivt på ett sätt, men inte på genussidan när det gäller flickornas förebilder. Har de mest flickflickor som förebilder är risken stor att de blir flickflickor.

Från samhällets sida kanske positivt; flickflickor är mycket lättare att hantera än aktiva flickor med skinn på näsan.

På tal om IOA. Jag har varit med där sedan mitten av nittio-talet. Representanter från 200 länder samlas vartannat år i Aten och Olympia. Deltagarna delas in i grupper som diskuterar olika frågor om idrott, etik och utbildning. En gång hamnade jag i professor Rodichenkos grupp. Han var president i ryska olympiska kommittén och hade varit boss för Moskva-OS. Han var patriarkatet personifierat.

Han behandlade mig och Stephanie (vi var två kvinnor i gruppen) som någonting katten släpat hem och varje gång vi sa något tittade han konstigt, lade huvudet på sned och sa "no, no darling".

Han hävdade att idrott och politik inte hörde ihop. Stephanie hävdade motsatsen. Hon fick inte delta i Moskva-OS då USA drog tillbaka hela sin trupp – av politiska skäl. No, no darling sa Rodichenko. Sen fick han telefonsamtal från Jeltsin och var tvungen att lämna oss att diskutera vidare med en grupp ryssar som inte kunde engelska. Den gången kände jag av könsförakt och politiskt förakt av stora mått.

Annars har idrott för mig inneburit glädje, frihet och många goda vänner av båda könen. En studie jag gjorde bland flickor och kvinnor som älskade rörelse vittnade om upplevelsen av att vara ett med sin kropp. De kände frihet i rörelse och kände sig starka och oövervinnliga. Detta kallas på forskarspråk embodiment, en positiv upplevelse som stärker självet. Det unnas varje människa, alla flickor och alla pojkar.

Därför oroas jag över utvecklingen där religiösa uttryck förbjuder flickor att röra sig eller att vara funktionellt klädda. Alldeles för mycket tyg hämmar rörelse. Å andra sidan är för lite tyg och för mycket smink inte heller bra för rörelse.

Jag blev ombedd att skriva inför internationella kvinnodagen, jag som inte tycker om kvinnodagen. Det ska vara kvinnornas och flickornas dag alla dagar, och männens och pojkarnas. ALLA DAGAR ALLAS DAGAR!, Kvinnorna ska inte få endast en dag om året. Så utomordentligt fånigt att halva jordens befolkning får en dag av årets 365.

*Situationen mellan lärosäten i Sverige varierar. Dock är trenden att förskollärarna har väldigt få timmar rörelsepedagogik i utbildningen. På HKR rör det sig exempelvis om 2,2 promille av utbildningstiden, vilket måste anses ligga mycket nära noll.

Text: Ann-Christin Sollerhed
Universitetslektor vid Högskolan Kristianstad i folkhälsovetenskap med inriktning idrott och hälsa. Doktor i medicinsk vetenskap, gymnastikdirektör, företagare. Forskning om fysisk aktivitet, utseende, personlighet.

Denna krönika publicerades i Kristianstadsbladet 2015-03-07, med anledning av Internationella kvinnodagen den 8 mars.