Högskolan avslöjar: vi vet vem jultomten är

I mitten av december insåg 21-årige tandhygieniststudenten Muntadher Dakhil att det skulle bli väldigt tomt i studentkorridoren över julen. Alla andra åker hem och firar jul med nära och kära medan han själv skulle stanna kvar i Kristianstad för att jobba, men på julafton var han ledig. Muntadher är muslim och kom till Sverige 2009. Han firar inte jul själv men från sin uppväxt bland både kristna och muslimer är han van vid att man uppmärksammar varandras högtider. Detta gav honom en idé.

– När vi bodde i Irak brukade min mamma alltid baka en kaka till grannarna när de skulle fira jul. Nu ville jag visa min tacksamhet för allt Sverige gjort för mig sedan jag kom hit. Som tomte kan jag även sprida lite glädje bland barnen, och så slipper jag sitta ensam på korridoren, berättar Muntadher.

I plånboken hade han 200 kr. Det räckte till en tomtedräkt med vitt skägg och en annons på Blocket med rubriken "Hyr en tomte GRATIS Ho Ho Ho". En granne erbjöd sig till och med att låna ut sin cykel så att Muntadher skulle hinna med fler tomtebesök.

– Jag bad en kompis dela annonsen i sociala medier med förhoppningen att det skulle sprida sig och att någon skulle höra av sig, förklarar han.

Hur gick det då? Jo, hundratals hörde av sig … bara via telefon. Via mejl var det tusentals som hörde av sig och ville ha en tomte, medan andra bara ville tacka för hans initiativ. Muntadher Dakhil for runt som tomte i dagarna tre och delade ut julklappar hos hela 26 familjer, i samma medmänskliga anda som Tage Danielssons julhjälte Karl-Bertil Johnsson. Att det sedan blevTV4, SVT, Aftonbladet, Expressen, Sveriges Radio,Sydsvenskan, finska Hufvudstadsbladet, och en uppsjö andra tidningar både i och utanför Sverige hade han heller inte räknat med, inte ens i sin vildaste fantasi. Och nu har han snart hunnit svara på vart och ett av alla mejlen också.

– Det blev ingen cyklande tomte. Jag fick hjälp av en tomtenisse med bil som körde runt mig och fick ansvar för alla adresser och vägbeskrivningar. Annars hade vi inte hunnit. Vi började redan på lilljulafton med fem familjer och hade 20 planerade på julafton. Ett barn blev sjukt så familjen avbokade, men tack vare det fick vi en matpaus, förklarar Muntadher som tomtade från 11 till 22 på julafton.

"Hur många renar har du?"

Tanken var att kompisen som var tomtenisse skulle följa med in men Muntadher sade nej. Då skulle de inte hinna och schemat skulle spricka, så kompisen satt kvar i bilen gömd utanför huset redo med nästa adress så snart Muntadher kom ut.

– Vi hade kalkylerat för två familjer i timmen inklusive transport och det höll vi, berättar Muntadher medan det går att ana en viss stolthet i rösten.

– Jag hade förberett mig noggrant men var ändå inte helt beredd på alla frågor från barnen. "Hur många renar har du?" "Tre", svarade jag samtidigt som jag kom på att udda par kanske blir svårt i spannet framför släden.

Sedan två år tillbaka är Muntadher studentambassadör där han bland annat hjälper högskolan vid evenemang och mässor. Detta har gett honom erfarenheter och självförtroende som även kom väl till pass när han skulle vara tomte.

– Jag föreställde mig att det kanske skulle bli lite nervöst att komma hem till en främmande familj på självaste julafton. Tänk om jag svarar fel på någon fråga och blir stressad? Avslöjar jag tomten då? Men det gick bra, och mycket beror nog på att jag som studentambassadör har fått stå mycket inför folk och prata och hålla i föreläsningen. Och i den rollen har jag fått växa i min egen takt vilket gett mig bättre självförtroende.

Från en stad på nio miljoner till ett land med nio miljoner

Det är svårt att föreställa sig att det bara har gått sju år sedan Muntadher Dakhil kom till Sverige från Irak. Han har redan hunnit etablera sig, gå hela gymnasiet, ta körkort, bli studentambassadör och vara med i faddernätverket Näktergalen. Han har även komponerat ett kit för nya studenter med tandborste och tandkräm han själv har raggat ihop från sponsorer och slagit in som presenter på sitt studentrum. Vid sidan av studierna har han dessutom tre extrajobb, varav ett som publikvärd på Kulturkvarteret i Kristianstad. Ett jobb han fick efter sin insats under Håkan Pihls rektorsinstallation. Till våren tar han tandhygienistexamen.

– Ibland när jag går in på toaletten här i Sverige så tänker jag: här är rent, det finns ofta mugg, servetter, varmvatten och så vidare. Toaletten känns som ett vanligt rum. Så var det inte på min skola i Bagdad där glaset var krossat och man kunde titta in under dörren, berättar Muntadher.

Kontrasten är stor mellan niomiljonersstaden Bagdad och det nya livet i Helsingborg och Kristianstad. Plötslig stod Muntadher i ett främmande land och hade lämnat allt han och hans familj hade byggt upp under sina liv.

– Jag har inte varit i Irak sedan jag kom hit. Det är lite svårt. Dels har jag inte haft tid och dels kanske man riskerar sitt liv. Jag har inte många vänner kvar i Irak heller, berättar han.

I Bagdad hade Muntadher ett litet kompisgäng på fem pojkar som vuxit upp på samma gata tillsammans och blivit bästa vänner. De hängde alltid med varandra och en dag när Muntadher var 13 år fick kompisgänget för sig att de skulle gå till kiosken på deras gata och köpa lite mat och något att dricka.

– Det fanns i stort sett bara läsk på flaskor så vi tänkte "Wow, vi måste testa den nya burkläsken", berättar Muntadher. Men vår kiosk hade ingen läsk på burk så då bestämde vi oss för att jag och en av kompisarna skulle springa till kiosken på en annan gata och köpa läsken, kanske hundrafemtio meter bort. Plötsligt blir allt mörkt och vi vänder oss om. Då ser jag mina vänner … det bombades där … vi springer tillbaka.

Rösten spricker men Muntadher fortsätter att berätta.

– En kompis ligger i bensin och brinner … den andre hittade jag inte. Den tredje såg jag och vi lyfte in honom i en bil. Han var medvetslös men såg annars normal ut. Jag vågade inte gå in i elden för att försöka rädda min kompis. Alla tre dog … och nu har jag bara en gammal barndomsvän kvar.

– När jag kom till Sverige som 15-åring förstod jag att jag måste börja ett helt nytt liv. Jag hade inget annat val. Och jag måste lära mig språket i första hand. Jag kände att språket är nyckeln till framtiden och att jag måste komma in i samhället för att utveckla mig. Jag måste lära mig hur man lever här.

– Det var väldigt svårt i början, fortsätter Muntadher. Jag kom i en skolklass där alla andra också kom från utlandet så det var svårt att få kontakt med infödda svenskar. Men jag försökte ändå; gick in på Facebook och chattade med folk till exempel. Jag lade ner mycket tid på att få kontakt och blev jag dissad så blev jag. Svarar de inte så är det inte mer med det.

– Bara ett enkelt svar som "Vad vill du?" hjälpte mig på vägen. Jag tolkade det och lärde mig sakta ord för ord och nyanserna i språket.

Muntadher försökte hänga på andra som inte gick i hans klass, som efter idrotten i skolan. Han berättar att han gjorde ett litet test. Medan de andra knöt sina skor så väntade han på dem, men sedan när Muntadher skulle knyta sina egna skor såg han hur de andra gick iväg.

– Då kände jag att jag inte riktigt var med i gruppen, men så tänkte jag att "jag följer efter" för jag har inget annat val om jag vill ta mig framåt i mitt nya liv. Men jag förstår dem också och vill inte kritisera dem. De kanske har gått nio år tillsammans och så plötsligt dyker det upp en ny kille från ingenstans som vill hänga på.

Det nya livet i Sverige

En ihärdig strävan framåt började så småningom ge resultat och ganska snart fick Muntadher jobb på ett café, vilket passade honom perfekt genom sin sociala inställning att lära sig språket och kulturen i sitt nya hemland bättre.

– Det finns ett uttryck på arabiska: "Vill du leka nu så får du jobba hårdare senare, men jobbar du hårt nu leker livet senare". Så jag tänkte att jag använder somrarna nu till att plugga extra och jobba och det har hjälpt mig. Nu är jag snart färdigutbildad tandhygienist, kanske tack vare dessa somrar.

För två år sedan blev Muntadher Dakhil svensk medborgare och äntligen känner han att han kanske börjar komma ikapp med livet.

– Jag vill visa att det egentligen inte finns några skillnader mellan oss människor, och att vara tomte var ett sätt för mig att visa det på.

Trots att han fick kritik av en tomte i Stockholm som tyckte att Muntadher tog proffstomtarnas kunder så tvekar han inte en sekund på att tomta igen i framtiden.

– Det var värt att offra mitt eget svarta skägg för att det vita tomteskägget skulle se bättre ut, skrattar Muntadher. I den stad jag befinner mig kommer jag att tomta. Jag vill passa på att tacka alla familjer som anlitade mig! Det var stort att de gav mig möjlighet att komma och vara tomte och få chansen att sprida glädje. Tack!

Text och foto: Fabian Rimfors