Han hjälper Sydafrika att sikta mot stjärnorna
Sydafrika storsatsar på astronomi – men doktoranderna hoppar av under utbildningen. Hur kommer det sig? Med denna fråga begav sig Urban Eriksson, högskolans astronomdidaktiker, till Cape Town University. Nu är han hemkommen med både insikter och inspiration i bagaget.
Urban Eriksson, universitetslektor i fysik med inriktning mot astronomididaktik, har under de gångna veckorna träffat blivande astronomer vid University of Cape Town.
Sydafrika behöver hundratals inhemska astronomer de närmsta åren. Samtidigt konstaterar utbildningsdepartementet bekymrat att många doktorander hoppar av, och de som är kvar knappast speglar den etniska sammansättningen i landet. I början av mars åkte Urban Eriksson, astronomididaktiker vid Högskolan Kristianstad, till University of Cape Town för att utröna bakgrunden till manfallet och den ojämna fördelningen. Genom träffar och intervjuer försökte han skaffa sig en klarare bild av läget. Han konstaterar att det knappast rör sig om något bristande intresse för astronomi, utan snarare hänger samman med segregeringen i samhället och de begränsade möjligheterna för den färgade delen av befolkningen att ägna sig åt högre studier.
– Många av studenterna har redan tagit stora lån för att kunna gå på universitetet. Efter fem års studier är det svårt att förklara eller motivera inför familj och vänner varför man därefter ska fortsätta med kostsam forskning. Att vara doktorand betraktas inte som ett arbete, utan snarare som något som bara kostar onödiga pengar.
Astronomiforskning drabbas hårt
Avhoppen drabbar alla typer av forskning, men det är extra bekymmersamt inom just astronomiområdet. De kommande åren kommer Sydafrika nämligen behöva en mängd astronomer som kan arbeta med det nya radioteleskopet Square Kilometre Array, SKA.
På senare tid har man dock dragit igång så kallade bridging programs, där lovande fysikstudenter ska få upp ögonen för astronomi. En förhoppning är också att blivande doktorander kan få en anställning vid universitetet, vilket troligen skulle höja den sociala acceptansen för fortsatt forskning.
– Visst är det svårt att ändra sociala mönster, men förhoppningsvis kan det göra skillnad på längre sikt, menar Urban Eriksson.
Resan gav inspiration
Den tre veckor långa resan gav också inspiration till nya projekt. Ett går ut på att undersöka nyblivna studenters spatiala tänkande. Ett annat handlar om att försöka utröna hur blinda och synskadade personer kan lära sig om rymden.
– I Sydafrika träffade jag en blind astronom, vilket förstås väcker många frågor. Hur ser hennes bild av universum ut, och hur kan andra blinda och synskadade lära sig om rymden?
Ett tredje blir att undersöka hur ett planetarium kan användas för att lära ut astronomi, och här hoppas Urban Eriksson kunna dra nytta av de stora mängder data som kommer att genereras genom SKA.
– Det kan bli väldigt spännande, så jag håller just på att fila på en ansökan till Vetenskapsrådet om stöd till ett bilateralt samarbete mellan Sydafrika och Sverige.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell