Ny forskning: Släpp recepten och utgå från eleverna!

Albina Granberg är aktuell med avhandlingen Koka, sjuda steka. Ett sociokulturellt perspektiv på matlagning i hem- och konsumentkunskap på grundsärskolan.

"Finfördela 50 g matfett i mjölblandningen. Tillsätt 2½ dl mjölk …"

För en rutinerad kock är det inga problem att hänga med i sconesreceptet. Men för en högstadieelev, som läser ämnet hem- och konsumentkunskap på grundsärskolan, riskerar termer och förkortningar att bli helt obegripliga. Hur går det till när man finfördelar? Och hur mycket är 2½ dl nu igen?

Albina Granberg är doktorand i kostvetenskap vid Högskolan Kristianstad och utbildad lärare i hem- och konsumentkunskap. I sin avhandling Koka sjuda steka beskriver hon hur detta skolämne förmedlas till elever med lindring intellektuell funktionsnedsättning.

– Eleverna i grundsärskolan läser fyra gånger så många timmar hem- och konsumentkunskap som i den vanliga grundskolan. Och det verkar finnas ett slags indirekt tanke att de ska lära sig så mycket som möjligt för att klara vardagen, för att inte vara så beroende av personal eller assistenter.

Genom en rad klassrumsobservationer har Albina Granberg konstaterat att undervisningen i stor utsträckning bygger på att baka och laga mat utifrån recept. Detta förutsätter dock en del förkunskap och kompetens som eleverna inte alltid besitter.

– Dels krävs ju att man ska kunna läsa och tolka en text eller en bildserie. Dels behöver man ha en viss förförståelse för kökstermer, tillagningssätt och måttenheter.

Saker som kanske är självklara för vanliga ungdomar är inte alls givna för dessa elever – som att grädda och grädde är två helt olika ord. Eller att degspad inte är liktydigt med stekspade.

– Jag såg hur hinder efter hinder dök upp. I vissa fall väckte det frustration hos eleverna, i andra fall ryckte läraren snabbt in och styrde upp situationen genom att exempelvis kyla ner kastrullen med skållhett degspad i ett kallt  vattenbad. I slutändan blev det bra bullar, men eleverna hade svårt att förstå vägen dit.

Genom att hänga upp undervisningen på recept blir det enkelt för lärarna att pricka av vad eleverna gjort – men det främjar knappast den så kallade förkroppsligade kunskapen, menar Albina Granberg.

– Man brukar säga att saker sitter i fingrarna. Sinnen som doft, syn, hörsel och känsel är ofta avgörande i köket. Fingertopparna känner om degen är tillräckligt smidig, och örat hör om det är dags att lägga köttbiten i stekpannan. Men om eleverna hela tiden ska följa manualer steg för steg riskerar de att gå miste om denna kunskap.

Många lärare ser som sitt uppdrag att försöka förmedla vad ”bra mat” är – och här utgår man ofta från att maträtterna ska hemlagade och gjorda från grunden.

– På så vis upprätthålls ett husmorsideal, när man hellre  borde utgå från elevernas faktiska behov i vardagen. I stället för att kämpa med en potatisskalare för att kunna göra hemlagat potatismos, hade dessa elever kanske haft större nytta av att kunna tillreda pulvermos och andra rätter som består av halvfabrikat, menar Albina Granberg.

Utöver klassrumsobservationerna bygger avhandlingen på intervjuer med 22 lärare i hem- och konsumentkunskap. Bland deltagarnas svar tycker sig Albina Granberg kunna utröna en osäkerhet kring ämnets grundsyfte.

En del av lärarna förmedlade att de ”tycker synd om” eleverna. Det vittnar om att lärarna främst utgår från något slags omsorg om eleverna, snarare än att försöka förmedla kunskap utifrån varje elevs behov.

Merparten av lärarna hade uppenbart svårt att svara på frågan: ”Hur tror du att man lär sig laga mat?”. Albina Granberg efterlyser därför mer djupgående reflektion kring själva lärandet av matlagning.

– Det borde finnas ett större mått kritiskt tänkande kring den egna verksamheten och rollen. Annars riskerar ämnet hem- och konsumentkunskap att stagnera i utvecklingen.

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Marcus Granberg