Professorn: ”Traditionella mätmetoder ger mer brus än signal”
Peter Hagell har återigen rört om i grytan. Denna gång med två artiklar som visar på värdet av nyare mätmetoder. Om vi fortsätter använda de traditionella metoderna riskerar vi att hamna i en återvändsgränd, menar Högskolan Kristianstads professor i vårdvetenskap.
Det gäller att utgå från en sund och fungerande teoretisk bas, menar Peter Hagell som publicerat två artiklar som visar på värdet av nyare mätmetoder jämfört med traditionella.
Tanken är god. Att visa hur Parkinsons sjukdom påverkar patienternas vardag – det är väl enbart positivt och lovvärt, kan tyckas. Men i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Measurement, visar professor Peter Hagell hur tokigt det kan bli om man inte ser över mätmetoderna.
– I nästan alla kliniska studier som berör detta område har man använt en standardiserad mätmetod. Med denna artikel vill jag försöka lyfta på locket och kolla: vilken slags information får man egentligen ut av detta traditionella tillvägagångssätt?
Själv menar han att resultaten ofta är väldigt tvetydiga och öppna för tolkningar. Eller, som han beskriver det: Det är mer brus än signal. Och i vissa fall kan bruset rentav bli missvisande, vilket i slutändan kan riskera att få negativa konsekvenser för både behandlingen och för patienten.
– Risken är stor att man hamnar i en återvändsgränd. Därmed kan man också ifrågasätta meningsfullheten med mätningarna. Det är ett lite kontroversiellt påstående, då de traditionella metoderna är flitigt använda.
I artikeln lyfter Peter Hagell fram en alternativ väg. Han har sedan flera år intresserat sig för Rasch-modellen, som fått sitt namn efter den danske matematikern Georg Rasch. Denna ger möjlighet att ta fram mer objektiva mått och kan också kasta ljus på avvikelser, på ett sätt som traditionella mätmetoder missar.
Beredd på mothugg
Hur detta kan ske mer konkret, visar Peter Hagell i höstens andra publikation: en artikel i tidskriften Journal of Applied Measurement, som han arbetat fram tillsammans med forskare från Manchester. Denna gång utgår de från vardagen hos människor som lever tillsammans med en person som har Alzheimers sjukdom.
– Bördan hos dessa anhöriga är känd sedan länge, men i de studier som gjorts har man använt metoder där innehållet kommer från experter. Detta är såvitt vi känner till det första personcentrerade instrumentet som utgår från de anhöriga själva, och deras beskrivningar av sin situation.
Intresset för denna nya metod, som kallas APPLIQue (Alzheimer’s Patient Partners Life Impact Questionnaire) har varit stort på den internationella arenan, senast på en konferens i slovenska Ljubljana som Peter Hagell nyligen besökte. Men framöver kommer den också att testas mer lokalt, i Skåne, där den används i ett pågående projekt för att utvärdera de närståendes situation.
Även om hans båda artiklar har väckt nyfikenhet, är Peter Hagell också beredd på mothugg.
– Visst kan det bli en del störningar i leden om någon kommer och ifrågasätter etablerade metoderna. Målet är förstås inte att kritisera, utan att i slutändan förbättra vården.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell