Tsatsikis morsa låter lusten styra skrivandet
En av Sveriges mest refuserade författare. Så presenterar hon sig själv, Moni Nilsson. Men hon är också en av de mest lästa och uppskattade författarna, och höll under förra torsdagens läskonferens en välbesökt föreläsning på högskolan.
Över trettio böcker har det blivit med åren. Men den senaste, Tsatsiki och Älva, blir den sista med Tsatsiki i huvudrollen.
– Åh nej, är tiden snart slut!?
Moni Nilsson tittar förvånat på klockan och konstaterar att hon egentligen bara hunnit halvvägs genom sin förberedda föreläsning. Å andra sidan har hon redan tagit åhörarna på en hisnade resa, via Berlin, Bandhagen, Kungsholmen och Grekland. Och visat hur alla dessa upplevelser, senare i livet, inspirerat till en lång rad böcker.
De flesta känner väl igen berättelserna om Tsatsiki. Åtta stycken har det blivit genom åren. Den senaste – och sista, intygar Moni Nilsson – har just släppts. Men att alla dessa böcker skulle ges ut var långt ifrån självklart. Det första manuset skickades till ett otal förlag och refuserades gång på gång.
– Skrivandet var en extrem passion, ett måste, för mig. Och jag var så säker på att jag kunde göra det minst lika bra som etablerade författare. Men efter så många refuseringar var jag nära att ge upp och lägga tillbaka manuset i skrivbordslådan.
Därmed skulle hon fortsätta på sin krokiga yrkesbana, som gått via anställningar som sekreterare, affärsbiträde och flygplansstädare. Men så kom plötsligt beskedet från Natur & Kultur att de faktiskt ville ge ut boken.
– Det var otroligt häftigt, säger Moni Nilsson.
I två decennier har hon författat på heltid, och varvat skrivande med besök på skolor och bibliotek runtom i landet. Att möta läsare är viktigt.
Hon minns det löfte hon gav sig själv i barndomen, när hon fått genomlida ännu en långrandig middag i radhuset där de vuxna satt och talade över huvudet på henne:
– Där och då bestämde jag mig för att inte bli en vuxen som inte lyssnade på barn!
I två decennier har Moni Nilsson skrivit på heltid. Lusten väcktes i tidig skolålder, tack vare en uppmuntrande och inspirerande svensklärare.
Häromdagen besökte hon en skola, och fick en fråga från en lågstadieelev: "Du Moni, hur gör man för att lära sig stava?"
– Då berättade jag att jag faktiskt var sämst i klassen på stavning. Men det spelade ingen roll. Det viktiga är att eleverna känner lust, och inte prestation, när de skriver.
Själv låter hon lusten driva. Den första versionen av en berättelse skriver hon alltid helt ocensurerat, utan att ens stanna upp och läsa igenom.
– Jag vet aldrig vart det ska ta vägen. Men jag litar på att jag faktiskt har en historia att berätta.
Att då få bekräftelse från någon utomstående, som inte är en stolt förälder, kan vara avgörande. Själv sänder Moni Nilsson en tacksamhetens tanke till Stig Starrsiö, som var lektor i svenska på hennes skola.
– Han rättade aldrig stavfel, utan var mer som en riktigt redaktör. Skrev små kommentarer i kanten: "Kan du utveckla detta?" "Fortsätt skriva!" Och någon gång: "Åh, Moni, tack för att jag fick läsa!" Han var den förste som såg mig som författare.
Innan sista minuten runnit ut hinner Moni Nilsson vända sig till publiken, som mestadels består av lärare och skolbibliotekarier:
– Ni har det viktigaste jobbet i hela världen! Ni är de som ska ge eleverna lusten!
Text och foto: Kerstin Weman