Ny bok belyser relationerna i klassrummet

Numera är lärarna mer öppna för att prata om relationer, konstaterar Jonas Aspelin, som forskat om ämnet relationskompetens i två decennier.

– Alla lärare jobbar med relationer. Genom att hjälpa, fråga och uppmuntra eleverna byggs band mellan dem som befinner sig i klassrummet. Det pågår ständigt och sker ofta intuitivt, utan att läraren ens är medveten om det, säger Jonas Aspelin.

Han har själv stått där framför klassen, som ämneslärare i historia och religion. Numera är han professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad och har fördjupat sig i ämnet relationell pedagogik. I den nyutkomna boken Lärares relationskompetens vill han sprida kunskapen vidare.

– Jag försöker tydliggöra och begripliggöra något som de flesta lärare dagligen manifesterar.

Hans eget intresse för pedagogik slog rot redan under uppväxtåren. Båda föräldrarna var lärare och samtalen hemma vid köksbordet kretsade ofta kring saker som hänt i klassrummet under dagen.

– De hade en helhetssyn på uppdraget. Det handlade inte bara om att lära ut, utan de hade ett stort intresse för eleverna som människor.

Jonas Aspelin valde att gå i föräldrarnas fotspår och under sin egen utbildning blev han alltmer intresserad av de relationsmässiga sidorna av läraryrket. Särskilt påtagligt blev det ute på praktiken, när han fick se hur de olika handledarna bemötte sina elever.

– Det var så tydligt, att de lärare som hade förmåga att knyta an till eleverna på ett respektfullt sätt, också lyckades bättre med undervisningen. De som var mer upptagna av sig själva eller sitt ämne förmådde inte heller främja elevernas lärande.

Det låter kanske självklart, men Jonas Aspelin menar att pedagogisk relationskometens i själva verket är ett oerhört komplext bygge som sker på olika nivåer.

Det kan handla om det praktiska tillvägagångssättet – att med olika medel bygga upp en förtroendefull, omsorgsfull och stöttande relation. Men det utgår också från en mer grundläggande syn på vår samvaro med andra människor.

– Denna sida är mer svårfångad. Det är den existentiella upplevelsen när två människor möts. Det är ett omedelbart skeende, här och nu, och sådan samvaro har ett egenvärde.

Under 1990-talet, när Jonas Aspelin började forska i ämnet, möttes han ibland av kritiska och oförstående kommentarer från lärare. En del menade att det inte ens var relevant för uppdraget.

– Jag fick ibland höra att detta bara var känslopjuck och blaha. Lärarens uppdrag gick ut på att förmedla kunskap. Punkt.

Idag är yrkeskåren betydligt mer medveten om relationskompetensens betydelse. I skollagen framhålls att pedagogen, utöver den kunskapsförmedlande rollen, har ett socialt och värdepedagogiskt uppdrag, vilket bland annat handlar om att främja elevernas personliga utveckling.

– Finska utbildningsforskare talar om att pedagogen arbetar med människoblivande. Det är rätt fint, tycker jag. För som pedagog har man ansvar för hur man påverkar eleven. I lärarutbildningen ingår numera kurser i sociala relationer och pedagogiskt ledarskap.

Samtidigt finns det andra faktorer som dyker upp när lärarna väl kommer ut i arbete, menar Jonas Aspelin. Ofta saknas tid för individualisering och fördjupande samtal med eleverna. Den ökande administrationen och dokumentationen har också gjort att eleverna mer betraktas som opersonliga objekt.

– Men det finns också risk att motsatsen sker: att läraren blir alltför uppslukad av elevens behov och intresse och därmed förlorar den professionella distansen, som också är nödvändig för att stärka eleverna. Utbildning handlar inte bara om att skapa en gemenskap, utan också om att utmana eleverna så att det sker en utveckling.

Förmågan att reglera graden av närhet och distans i relationer är en av tre väsentliga aspekter av relationskompetens som Jonas Aspelin lyfter fram i sin bok. De två andra handlar om att kunna kommunicera med eleverna och att kunna hantera elevens och sina egna känslor.

Tidigare fanns en föreställning om att dessa förmågor hängde samman med personlighetsdrag. Att vissa lärare hade det - andra inte. Idag är uppfattningen snarare att relationskompetensen kan utvecklas. I sin bok framhåller Jonas Aspelin att detta också kan ske med relativt små medel. Ändå har han avhållit sig från att ge konkreta tips.

– Det finns alltid ett element av oförutsägbarhet i relationer. Då riskerar handfasta instruktioner att hindra den intuitiva förståelsen och det omdöme som läraren utvecklat under lång tid.

Snarare än att servera en färdig modell, vill han ge råd om hur man kan förstå och tänka kring relationskompetensen. Detta kan ske genom samtal i arbetslaget, och genom att lärarna deltar i varandras undervisning. Själv har han gjort studier med videobaserade klassrumssituationer, där studentgrupper fått reflektera över relationen mellan lärare och elev.

– Det är lätt att tro att det bara berör lärare på de lägre stadierna. Men relationskompetens är relevant för lärare på alla stadier. Och egentligen behövs det i alla mellanmänskliga yrken – till exempel bland sjuksköterskor, socionomer och psykologer. Yrken där man stöttar och stärker andra människor.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell