"Det skulle synas att man var på lärarseminariet, det var liksom lite fint"

Examensfesten 1955. John-Eric Johansson står på mellersta raden, fjärde från vänster. Lennart Persson är inte med på bilden.

Under ett samtal mellan högskoledirektören Ann Cederberg och kanslichefen Johan Eriksson visade det sig att deras släktingar studerat tillsammans på högskolans föregångare på 1950-talet, folkskoleseminariet, och sedan bibehållit kontakten genom åren. Nyligen firade de 60-årsjubileum.

I dag är Johan Erikssons svärfar, John-Eric Johansson, 88 år gammal. Han bor i Åhus sedan ett par år tillbaka och där har han också sin dotter.

– Jag trivs alldeles utmärkt. Det kändes som att flytta hem även om jag bott i Ängelholm sedan 60-talet. Åhus ligger mittemellan Kiaby där min fru kom ifrån och Brösarp där jag är uppvuxen.

Johan kom en dag och frågade om han känner en Lennart Persson

– Jag svarade jadå och det väldigt väl, säger John-Eric.

Lennart Persson är 91 år gammal, bor i Ängelholm och är ingift farbror till högskoledirektören Ann. John-Eric och Lennart studerade till lärare på folkskoleseminariet på Södra kasern i Kristianstad under åren 1951–1955. Seminariet var en föregångare till dagens högskola i Kristianstad.

Studier sex dagar i veckan

– Det var rätt så jobbigt att studera på den tiden, säger John-Eric. Vi gick ju i skolan klockan 8–16, sex dagar i veckan. Jag minns att vi avslutade med två timmar kristendom på lördagen.

– Det var i alla fall långa dagar i början, jag tror att det lättade lite på slutet, inflikar Lennart.

Det var mest katederundervisning, men studenterna var också ute på praktik. På nedre våningen av seminariet fanns ett antal klasser med sina lärare som de var nere och övade på. De var också på Södra folkskolan (dagens C4-gymnasium) på praktik.

Fyraårig utbildning för de som inte tagit studenten

John-Eric och Lennart studerade den fyraåriga lärarutbildningen. För de som tagit studenten fanns det en tvåårig lärarutbildning

– Jag hade gått i realskola och tagit examen med den grå mössan, studenterna tog med vit, berättar John-Eric.

Efter årskurs 7 i folkskolan var det otänkbart att läsa vidare, eftersom internatet som man skulle bo på för vidare studier kostade pengar. John-Eric fick jobb hos en snickare och jobbade lite hemma på gården. En dag kom den lärare som han haft på mellanstadiet hem till dem på gården. Hon hade en son i samma ålder och undrade om han kunde tänka sig att följa med till Osby för att ta realen.

”Vi satte oss på tåget till Osby. Så långt hade vi aldrig varit iväg innan.”

– Det hade kommit en förordning från regeringen att de som studerade skulle få ett studiebidrag, säger John-Eric. Det gjorde att mina föräldrar kunde tänka sig att släppa iväg mig. Vi satte oss på tåget till Osby. Så långt hade vi aldrig varit iväg innan.

För Lennart som inte tagit realexamen var det rätt jobbigt att komma in. Han fick tenta av ämne efter ämne under en hel vecka.

– Jag jobbade tills jag var 20 år, säger Lennart. Min bror skulle gå på folkhögskola i Önnestad, men han kunde inte så jag fick ta hans plats. Jag tog kurser så att jag kunde tentera in på seminariet.

Efter lärarutbildningen skulle de kunna undervisa i årskurserna 1–7. Det vanliga var att man undervisade elever i årskurs 4–7.

– Eleverna kunde söka in på realskola efter årskurs 5. Då försvann de duktigaste eleverna, sedan slog man ihop resten, säger John-Eric.

De skulle undervisa i 13–14 olika ämnen. Inte bara ämnen som historia, biologi, svenska, matte och fysik. Utan även träslöjd och trädgårdskunskap. Det fanns en övningsträdgård som de var i en eftermiddag i veckan som låg vid dagens sjukhusområde.

Fest tillsammans med tjejerna

– Det var uppdelat på 30 killar i en klass och 30 tjejer i en klass, berättar John-Eric. Vi hade bara fest tillsammans!

John-Eric har för sig att det måste ha funnits någon festkommitté. Ibland var det fest i gymnastiksalen och då hände det att det var maskerad. Dit kom rektorn och lärare också ibland.

– De skulle hålla lite koll på oss, skrattar John-Eric. Vi hade förstås egna små träffar också. Men vi fick inte gå till Sommarlust – det var syndens näste. Vi var rätt hårt hållna.

Ibland var man på Frimurarhotellet vid Stora torg.

– Ja, det var ett café som hette Lilla Paris vid Frimurarhotellet, berättar Lennart. Där kunde det vara dans och så.

Grön skärmmössa

John-Eric berättar att det fanns en seminariemössa som många gärna använde till vardags. Det var en grön skärmmössa som såg ut som en studentmössa, men med grönt sammetstyg.

– Det skulle synas att man var på lärarseminariet, det var liksom lite fint.

”De skulle undervisa i 13–14 olika ämnen. Inte bara ämnen som historia, biologi, svenska, matte och fysik. Utan även träslöjd och trädgårdskunskap.”

John-Eric berättar att det var hopplöst att få jobb som lärare på den tiden. Han träffade sin fru på seminariet, hon gick årskursen efter honom. Direkt när han var färdig lärare fick han göra lumpen på I6, som sedan blev P6 och slutligen säte för Högskolan Kristianstad.

– Vi var ute och härjade på Näsby fält, berättar John-Eric. Era lokaler var våra logement. Huset där rektor sitter, där satt regementschefen.

Om man var gift behövde man inte bo på logementet. Så de passade på att gifta sig så att John-Eric slapp bo på kasernen de sista sex månaderna.

– Sen var min fru klar och vi ville jobba på samma ställe, berättar John-Eric.

De jobbade ett par år i Småland. Bland annat i Moheda där skolan var en stor röd byggnad med klassrum på bottenvåningen och tjänstebostad på övervåningen. Där trivdes de väldigt bra. Sedan kom en våg med att de små skolorna skulle försvinna till förmån för centralskolor. De trodde inte att de skulle få vara kvar och sökte jobb, till och med så långt norrut som Karesuando. Men det blev Ängelholm.

– Där träffade jag Lennart igen på 60-talet och vi jobbade på samma skola till pensionen, berättar John-Eric.

”Men vi fick inte gå till Sommarlust. Det var syndens näste.”

Lennart jobbade på några olika skolor innan han arbetade på folkhögskola i Karlskoga där han också träffade sin fru som även hon var lärare. De flyttade till Ängelholm. Hon blev senare talpedagog och Lennart ämneslärare efter att ha läst matte i Lund, fysik i Göteborg och kemi i Helsingborg. När han läste till lärare hade en förhoppning om att eleverna skulle tycka att det var lika intressant som han.

– Det kunde ju variera, men det har varit ett bra jobb för det mesta, menar Lennart. Det är klart att det har varit en del jobbiga perioder. På 70-talet till exempel var det inte var inte populärt att jobba hårt i skolan.

Återträffar genom åren

Genom åren har klassen från lärarseminariet setts med jämna mellanrum på den dag då de tog examen. De började att ses var tionde år, sedan vart femte och så småningom varje år för säkerhets skull.

– Vi har gjort lite olika saker, någon gång tittade vi på vår gamla skola och någon gång har vi varit på nuvarande högskolan, berättar John-Eric.

– Till slut var vi inte så många friska kvar, så nu har vi slutat med träffarna, berättar Lennart.

John-Eric tycker att det är lite tråkiga tider nu, men han kom tillbaka från sitt morgondopp i havet en liten stund innan intervjun. Och han pratar gärna med grannarna över häcken eller är ute och cyklar.

Text: Emma Carlsson
Foto: Privat

Från 60-årsjubileet av examensdagen. John-Eric Johansson står längst upp till vänster och Lennart Persson på främre raden, andra från vänster.