Meriteringsprogrammet – ”världens chans” för forskare med tidsbrist

Meriteringsprogrammet bygger upp stödstrukturer kring den akademiska skolningen som kommer alla nivåer till godo, menar Susanne Thulin som tillsammans med kollegan Ingela Beck har fått sina docenturer under programmets gång.

Ett glatt gäng samlas i det pampiga konferensrummet i hus fyra under tisdagen. Detta är den första kullen forskare som följt det akademiska meriteringsprogrammet, och under dagen ska deltagarna knyta ihop sina tankar och erfarenheter.

Projektet drog i gång hösten 2018 med syfte att ge högskolans forskare möjlighet att ta ett steg vidare i karriären. Intresset var stort; inför programstarten sökte 26 forskare varav 12 blev antagna.

– Till vardags är många upptagna med undervisning och känner att de inte har tillräckligt med sammanhållen forskningstid. Men under dessa två år har deltagarna fått totalt tre månaders betalt tid per år som de kan ägna åt den egna forskningen. De får också delta i workshops, föreläsningar och skrivarinternat, förklarar programansvariga Anna-Karin Edberg.

Ingela Beck från fakulteten för hälsovetenskap är en av dem som kom in på programmet.

– När jag först hörde talas om detta tänkte jag att ”det är världens chans”. Äntligen skulle jag få tid och utrymme att göra de saker jag annars lätt prioriterar bort.

Hon minns den allra första träffen, då hon satte sig ner och drog upp planerna.

– Jag tänkte: Var är mina vita fläckar? Vad behöver jag stärka upp?

Hon bestämde sig för att fokusera på internationellt forskningssamarbete, och knöt kontakter med universitetet i Hull i Storbritannien.

– Där har man också arbetet med palliativ vård och tillämpad forskning, precis som vid Högskolan Kristianstad. Det hela resulterade i en vistelse vid universitetet och en gemensam publikation. Vi har dessutom planer på fortsatt samarbete.

Kollegan Susanne Thulin från fakulteten för lärarutbildning låg i startgroparna att skicka in sin ansökan om docentur när hon antogs till programmet. Några månader senare fick hon sin meritering och kan numera titulera sig docent och innehar en tjänst som biträdande professor.

– Men det betyder inte att man är färdig. Målet med forskningen är ju att hela tiden utveckla sig.

För hennes del har programmet inneburit erbjudanden som sakkunnig i olika uppdrag, bland annat förfrågan om att ingå i en vetenskaplig expertisgrupp i samarbete med Skolforskningsinstitutet.

– Det är väldigt berikande. Och det är förstås betydligt lättare att tacka ja när man vet att man backas upp med tid och resurser.

Båda menar att just tidsbristen ofta är det som förhalar den akademiska karriären.

– De flesta av oss gillar ju att undervisa, och vi har behövts i undervisningen, och då är det lätt att den egna forskningen hamnar i andra hand. Man känner sig också splittrad om man inte har så mycket sammanhängande tid. Men nu har vi verkligen kunnat sätta streck i almanackan över vissa datum, säger Susanne Thulin.

Vid tre tillfällen har tiden reserverats åt skrivarinternat – något som deltagarna uppskattat.

– Under programmet har vi fått tillfälle att tänka långa tankar. Men också att stanna upp och reflektera tillsammans, säger Ingela Beck.

De tycker att mötena och diskussionerna med övriga deltagare varit givande. Att de representerar olika ämnen, ser de bara som en fördel.

– Om man jobbar inom samma område är det lätt att fastna i resonemanget. Här blir det mer övergripande tankar, som leder vidare.

Susanne Thulin håller med:

– Ja, umgänget i gruppen triggar och ger energi. Man blir varandras förebilder. Till vardags är det ganska uppdelat mellan ämnesområdena på campus. Men här har vi verkligen lärt känna varandra, läst varandras texter och diskuterar idéer kring forskningsprojekt och ansökningar.

Tillsammans har de också gått igenom matnyttiga ämnen, som exempelvis hur man skriver en lyckad ansökan om forskningsmedel. De har fått träffa erfarna kvinnliga professorer som berättat om sina egna resor inom akademin.

I programmet ingår även möjligheten att få en mentor inom det egna ämnesområdet, från en annan högskola. Susanne Thulin har haft tät kontakt med en professor i pedagogik från Göteborgs universitet medan Ingela Beck har kunnat bolla frågeställningar med en professor i palliativ vård från Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Men trots alla förmåner är de noggranna med att betona att programmet inte är att betraktas som en forskningens räkmacka. Deltagarna har lagt mycket tid och arbete för att nå fram till de uppsatta målen. Under programmets gång har fem av de tolv deltagarna fått docentur, vilket programansvariga Anna-Karin Edberg beskriver som en framgång.

– Vår högskola har många studenter men ganska låg andel seniora forskare. Vi vill ju bedriva undervisning på både grund- och avancerad nivå, och då är det viktigt att vi också ger våra anställda möjlighet att bygga vidare på sin karriär.

De forskare som antagits till meriteringsprogrammet är verksamma inom områdena ekonomi, pedagogik och vård. Det har också medfört att fler kvinnor än män sökt och blivit antagna.

– Traditionellt har kvinnor inte haft samma möjligheter som män att meritera sig. Högskolans meriteringsprogram ligger därmed i linje med målsättningen att ge män och kvinnor lika villkor att bedriva forskning.

Men deltagarna Ingela Beck och Susanne Thulin betonar att även om meriteringsprogrammet ger en rejäl skjuts framåt åt enskilda forskare, så delas den stora vinsten av hela högskolan.

– Jag gör inte karriär för min egen skull, utan för att jag brinner för att sprida mer kunskap om palliativ vård och praktiknära vård, säger Ingela Beck.

– Jag känner definitivt detsamma. Det som driver mig är att forska om yngre barns lärande, och jag hoppas förstås att det kommer verksamheten och utbildningarna till del, säger Susanne Thulin.

I samma veva som den första kullen lämnar programmet, drar en ny grupp igång. Susanne Thulin och Ingela Beck ser fram emot att fungera som peppare och bollplank, så att även de nya deltagarna kan få ut det bästa ur programmet.

– Vi kan visa att det faktiskt är möjligt. För detta är inte ett individprojekt, utan en kollektiv satsning som i förlängningen gagnar oss alla, säger Susanne Thulin.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell

Från vänster: Marie Fridberg, Ingela Beck, Qinghua Wang, Sara Lenninger, Daniel Östlund, Anna-Karin Edberg, Susanne Thulin och Heléne Tjärnemo.