”Jag vill vittna om hur samhället utvecklar sig”

De organisationer som vill leva länge och bärkraftigt måste också tänka i termer av social och miljömässig hållbarhet, inte bara finansiell, menar Daniela Argento som ägnat mycket forskning åt förändringsprocesser.

Två stora inramade affischer ska snart upp på väggen i Daniela Argentos kontorsrum. Den ena föreställer en elefant, den andra ett lejon.

– För mig är dessa djur symboler för samverkan. Elefanten står för den akademiska auktoriteten och särställningen. Behovet av eftertanke och avskildhet. Men man kan inte heller bara sitta i sitt elfenbenstorn. Lejonet står för delaktighet, mod och framåtanda. Båda behövs för att skapa en samverkan som stärker både undervisning och forskning.

Själv har hon upplevt flera tillfällen då samverkansprojekten fungerat fint, och där parterna lyssnat och lärt av varandra. Senast inom projektet DIDEC där hon och kollegan Eva Lövstål på nära håll fick följa förändringsarbetet inom demensvården i Perstorps kommun.

– Samarbetet drivs verkligen av ömsesidig nyfikenhet. Samtidigt behöver man hålla sin oberoende roll som forskare, så att man inte blir förvandlad till konsult.

”I samma veva råkade jag ut för en kris, där jag funderade allvarligt på vad jag egentligen skulle göra med mina studier.”

Daniela Argento pratar snabbt och engagerat. Mest på svenska, men skjuter in engelska uttryck och kryddar med ett och annat tyskt talesätt. Hon kallar det för en ”språklig sallad”. Tyskan kommer från barndomsåren i Frankfurt, italienskan från tonårstiden i Apulia i södra Italien. Engelskan har blivit hennes yrkesspråk och svenskan vardagsspråket.

– Med min blandade bakgrund har jag alltid känt mig lite annorlunda. Men genom att stå lite vid sidan, och betrakta saker utifrån, har jag också kunnat bevara en öppenhet och nyfikenhet. Det har också bidragit till flera internationella samarbetsprojekt genom åren där jag mött människor med skiftande bakgrund.

Under uppväxten fick Daniela Argento ofta höra att hon borde bli lärare. När hon var färdig med uppgifterna i klassen fick hon hjälpa läraren att undervisa de andra klasskamraterna.

– De tyckte att jag förklarade saker tydligt och bra. Pedagogiken var helt enkelt min grej.

Efter gymnasiet genomförde hon ett test hos yrkesvägledaren, som visade att hon i stället borde satsa på ett yrke som ekonom.

– Jag visste inte alls vad det innebar men köpte en bok och läste. Då insåg jag att det verkade intressant.

Hon sökte sig norrut, till Toscana, för att bli familjens första akademiker. Vid universitetet i Siena fanns en anrik ekonomisk institution med fokus på ekonomi och bankväsende.

Studierna gick bra, och sin vana trogen hjälpte hon också kurskamrater med deras pluggande genom att dela med sig av anteckningar och lösningar av uppgifter. Framåt tredje årskursen började hon också ifrågasätta lärarnas resonemang och vrida och vända på argumenten i klassrummet.

– I samma veva råkade jag ut för en kris, där jag funderade allvarligt på vad jag egentligen skulle göra med mina studier. Att ge sig ut i finansvärlden och börja arbeta på någon bank lockade inte alls.

”Där kändes det som att jag hade hittat min grej. Jag vill förstå vilka faktorer som hindrar och vilka som möjliggör förändringar.”

I stället blev hon allt mer nyfiken på vad som hände i styrelserummen och på andra nivåer inom organisationerna. Bortom de finansiella besluten finns ofta sociala och miljömässiga aspekter som påverkar organisationens framtid.

– Där kändes det som att jag hade hittat min grej. Jag vill förstå vilka faktorer som hindrar och vilka som möjliggör förändringar.

När handledaren föreslog att hon skulle söka en doktorandtjänst var det som att allt föll på plats. Doktorsavhandlingen kom handla om styrning inom offentlig sektor, där hon jämförde Italiens och Nederländernas sätt att hantera vattenfrågor.

– Vatten har alltid känts som mitt rätta element. Som student jobbade jag som simlärare för att finansiera skolgången. Jag tycker också om det filosofiska uttrycket panta rei, grekiska för allt flyter, allt förändras.

”Jag tyckte om att högskolan var så pass orienterad mot undervisning. Det fanns stort utrymme att experimentera och utforma undervisningen efter eget huvud.”

Under åren i Siena lärde hon och nyblivne maken Giuseppe Grossi känna Torbjörn Tagesson. Han arbetade på dåvarande institutionen för ekonomi vid Högskolan Kristianstad. De blev inte bara kollegor, utan också nära vänner och Daniela och Giuseppe bjöds in att tillbringa sin sommarsemester i Yngsjö.

Daniela Argento lärde sig att uppskatta naturen och Vattenriket i Kristianstad. Hemma i Italien hade dessutom finanskrisen lamslagit både universitetet och bankerna.

– Det fanns ingen möjlighet att fortsätta en akademisk karriär där. Giuseppe hade redan börjat arbeta i Kristianstad och när det utlystes en tjänst på högskolan inom styrning och redovisning, tvekade jag inte att söka.

På nyårsafton 2010 packade de bilen full med bagage, inklusive en avsevärd mängd italiensk pasta och olivolja. Medan raketerna lyste upp natthimlen, for familjen norrut. I Kristianstad väntade en fast anställning.

– Vi sa till varandra: ”Vi ger det fem år. När vår dotter Giulia börjar skolan får vi ta ett nytt beslut”. Men vi har faktiskt aldrig pratat om det igen …

Att flytta över från ett stort och traditionellt universitet, grundat på 1400-talet, till en mindre och betydligt nyare högskola, var ett väldigt steg. Men Daniela Argento såg tidigt de många fördelarna med Högskolan Kristianstad.

– Jag tyckte om att högskolan var så pass orienterad mot undervisning. Det fanns stort utrymme att experimentera och utforma undervisningen efter eget huvud.

Detta har lett till att hon testar olika pedagogiska grepp. Inte sällan sjunger hon i klassrummet. Ska de diskutera kritiskt tänkande, kan hon stämma upp i Annie Lennox låt Why.

– Och så gillar jag att studenterna kallar mig vid förnamn och inte titel.

”Forskningen är viktig för att kunna ge studenterna något extra i undervisningen. Det blir en annan kvalitet när det handlar om ämnen som läraren själv fördjupat sig i.”

Till lektionerna bjuder hon gärna in gästföreläsare. Inte bara för studenternas skull, utan också för att själv få inspiration.

– Det är ett bra sätt att levandegöra undervisningen. Jag tycker att jag lär mig något nytt varje gång. 

I undervisningen har hon använt engelskan. Att hon tog tag i svenskan var mer av privata skäl, för att kunna kommunicera med dotterns förskolekompisar och styra upp lekträffar.

– Jag lärde mig svenska genom att läsa Nelly Rapp och Lassemaja!

Sedan hon kom till högskolan har hon fått titlarna docent och biträdande professor. Hon har också fått allt mer utrymme att ägna sig åt egen forskning.

– Forskningen är viktig för att kunna ge studenterna något extra i undervisningen. Det blir en annan kvalitet när det handlar om ämnen som läraren själv fördjupat sig i.

”Ofta finns det en förhoppning att rationalisera och spara pengar, men det är inte självklart att resultatet blir som man önskat.”

I bokhyllan trängs pärmar med de senaste årens publikationer, som sträcker sig från styrning inom såväl vattensektorn som akademin, via redovisning, till smarta städer. Det senaste tillskottet handlar om hur covid-krisen påverkar statsbudgeten i olika länder. Den gemensamma nämnaren är förändringsprocesser och dess komplexitet.

– Det är intressant att se hur organisationer och bolag som ger offentlig service arbetar med förändringar. Ofta finns det en förhoppning att rationalisera och spara pengar, men det är inte självklart att resultatet blir som man önskat.

Tio år har gått sedan hon klev in i sitt arbetsrum på Högskolan Kristianstad. Var hon befinner sig om ytterligare ett decennium, är svårt att säga.

– Förhoppningsvis har jag tagit nästa steg och blivit professor. Men framför allt vill jag fortsätta att vittna om hur samhället utvecklar sig. Som akademi bidrar vi själva till utvecklingen; vi har ett fantastiskt uppdrag att, genom vår forskning och undervisning, försöka göra samhället lite bättre och klokare.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell