Professorn med blick för hållbarhet i arbetslivet

”Vi lever i ett väldigt konstigt samhälle, där många arbeten genererar ohälsa.” I sin forskning försöker professor Ulf Ericsson finna och lyfta fram faktorer som i stället bidrar till ett mer hållbart arbetsliv.

Klockan kvart i sju på morgonen hörs Ulf Ericssons röst i Vetenskapsradion i P1. Han intervjuas om en ny studie, utförd tillsammans med kollegan Pär Pettersson. Den handlar om unga medarbetares svårigheter att begränsa sin arbetstid då de jobbar hemifrån.

– Fyrtio timmars arbetsvecka blir gärna fyrtiofem och femtio. De kan inte säga ”stopp, nu är arbetsdagen slut”, konstaterar Ulf Ericsson i radiointervjun.

Några timmar senare tar han emot i byggnad 21 på campus. Han har själv inte hunnit höra radioinslaget han medverkat i, men bekräftar att intresset för arbetslivsfrågor har vuxit på senare tid – det märks såväl i media som runt lunchborden.

– Pandemin har verkligen slagit ner i centrum av arbetet och dess organisering. Alla blir berörda på ett eller annat sätt. Den där gränslösheten mellan jobb och fritid har visserligen pågått ett tag, men har kanske blivit mer märkbar nu när fler tvingats jobba hemifrån, säger han.

”Men på högskolan fanns allt det där som jag hade saknat. Reflektionen, vetenskapsteorierna, att få sitta att diskutera.”

I sitt eget arbetsliv har Ulf Ericsson gjort en lång resa från barndomshemmet i Malmö där föräldrar och syskon jobbade på posten. Själv drömde han om att bli tennisproffs eller kanske sportjournalist.

Hemmavid fanns ingen tradition att läsa eller studera. Någon bokhylla full med litteratur existerade inte.

– Den första bok jag läste, utan att ha blivit tvingad till det i skolan, var deckaren ”Steget efter” av Henning Mankell. Det var någon gång efter gymnasiet.

Då hade han också blivit nyfiken på det nystartade programmet IMER (Internationell migration och etniska relationer) på Malmö högskola, och sökte sig dit.

– Mina föräldrar var helt oförstående – det verkade ju meningslöst att studera för det gav ju inget jobb. Men på högskolan fanns allt det där som jag hade saknat. Reflektionen, vetenskapsteorierna, att få sitta att diskutera. I början lyssnade jag nog mest, men det var väldigt inspirerande.

”Alla tyckte såklart att mångfald var viktigt. Men då, för tjugo år sedan, syntes det inte så mycket i praktiken.”

Studierna ledde till en magisterexamen, men inte till något konkret arbete. Ulf Ericsson hade ett nyväckt intresse för integration och mångfald inom organisationer, och bestämde sig för att komplettera med utbildningen i Personal- och arbetslivsvetenskap vid Högskolan Kristianstad.

– Jag var lite osäker på vad PA innebar, och i början såg jag det mest som ett verktyg för att göra IMER användbart. Men längs vägen dök det upp en massa spännande saker.

Som det faktum att det mesta av livet tar plats inom olika organisationer, skola, arbete och fritidsaktiviteter, och dessa sammanhang formar vår identitet – samtidigt som det finns strukturer som hindrar vissa människor från att komma in i flera av dessa organisationer. Ulf Ericssons uppsatser kom att handla om mångfald och integration i arbetslivet, med utgångspunkt i organisationer inom polis och räddningstjänst.

– Alla tyckte såklart att mångfald var viktigt. Men då, för tjugo år sedan, syntes det inte så mycket i praktiken.

Vägen in i arbetsvetenskapen

Efter sista kursen på PA-programmet fick han ett erbjudande om en kort projektanställning på högskolan. I uppdraget ingick att åka runt till en rad företag i nordöstra Skåne för att samla in material från observationer.

– Jag hade inget körkort, så jag kuskade runt med kollektivtrafik under några månader. Men det var väldigt lärorikt och spännande.  

Så småningom började han också handleda uppsatser och ta en del läraruppdrag på högskolan. När en doktorandtjänst inom arbetsvetenskap dök upp tog han chansen. Under de påföljande åren skulle han medverka i ett aktionsforskningsprojekt vid Ängelholms sjukhus.

– Denna typ av tillämpad forskning, där man själv får vara med och påverka, har präglat min forskning sedan dess.

Han trivs bra med de fria tyglarna och med att själv få planera sin arbetsvecka, gärna tillsammans med någon engagerad kollega.

– Jag har alltid haft svårt för detaljstyrning, så det passar mig väldigt bra att slippa ha någon överordnad som ger direkta order.

”Det finns en bakgård som rymmer väldigt hög sjukfrånvaro och ohälsa.”

Digitaliseringens spår på arbetsmarknaden

Under sina år som forskare vid Högskolan Kristianstad har ett ständigt återkommande ämne varit frågan om hållbarhet i arbetslivet. Om hur vi ska organisera vårt arbete utan att ta slut, fysiskt eller psykiskt.

– Jag är absolut inte motståndare till arbete. Med ”rätt” förutsättningar kan det ge oerhört mycket tillbaka, i form av stimulans och självförverkligande. Men det finns en bakgård som rymmer väldigt hög sjukfrånvaro och ohälsa.

Han beskriver hur de senaste årens snabba digitalisering satt djupa spår i arbetsmarknaden. Å ena sidan har tekniken tagit över en del arbetsuppgifter och därmed avlastat och underlättat för oss. Samtidigt har vi hamnat i en gränslöshet, där rågångarna mellan jobb och fritid suddats ut och där laptopen ligger och glöder på köksbordet. Under pandemin har detta blivit extra tydligt, då många människor dessutom arbetat hemifrån.

Tillsammans med kollegan Pär Pettersson har han intervjuat HR-chefer på en rad stora företag. De flesta är eniga om att många medarbetare faktiskt presterar mer än tidigare – så till den grad att de förlorar balansen mellan arbete och övrigt liv. Det kan också ligga till grund för den ökande psykiska ohälsan.

– Där finns risken att man hamnar i ständigt stresspåslag, och lever från en jobbdag till nästa. Detta drabbar särskilt dem som är unga och ensamstående. Med hemarbetet har de ingen tydlig social organisation att navigera i.

Samtidigt, påpekar han, har restriktionerna slagit väldigt olika. Småbarnsföräldrar, som han själv, har fått det enklare att lösa pusslet med hämtning, lämning och aktiviteter.

– Vardagen har kanske inte blivit roligare, men åtminstone betydligt smidigare ...

”Det finns en föreställning om att ledarskap ska lösa alla problem. Jag har svårt för det resonemanget; det måste finnas andra sätt att organisera sig.”

För egen del är Ulf Ericsson, efter en kortare sejour vid Lunds universitet, nu tillbaka vid Högskolan Kristianstad, och nyligen tilldelades han titeln professor i personal- och arbetslivsvetenskap.

– Självklart är det en fjäder i hatten. Det ger ju också större möjligheter att söka forskningsmedel och få mer forskningstid. Det blir helt enkelt ännu större utrymme att få göra saker jag tycker är extra roliga.

Han har flera projekt i luften. Något berör integration och social inkludering av nyanlända. Något annat sker i samverkan med Helsingborgs kommun och kretsar kring tanken om verksamhetskap.

– Det finns en föreställning om att ledarskap ska lösa alla problem. Jag har svårt för det resonemanget; det måste finnas andra sätt att organisera sig. Men det kräver att man släpper blicken på hierarkierna och istället litar på att de som besitter kompetensen också kan lösa uppgiften.  

Som forskare vill han både utveckla och utvecklas tillsammans med dem han studerar. Denna typ av aktionsforskning, där arbetet sker tätt inpå en verksamhet, ligger också djupt rotad i arbetslivsvetenskapens tradition.

– Förhoppningsvis kan vi också bidra till att öppna upp för nya sätt att organisera arbete.

Detta är saker som han och kollegan Pär Pettersson diskuterar i den nya podden ”På väg till jobbet” – ett projekt som han beskriver som en liten guldkant i vardagen.

– Tanken med podden är att nå ut till en annan publik än de som vanligtvis läser vetenskapliga artiklar. Det hör ju också till vår tredje uppgift – att allmänheten faktiskt får veta vad vi sysslar med.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell