Tålamod och tydlighet – det skapar trygghet i klassrummet

Att skapa trygghet och goda relationer i klassrummet – det är en oerhört viktig del av läraryrket, säger Aldijana Buljubasic.

Jag tror att vägen till en lycklig framtid är att alltid bara vara godhjärtad. Det har min lärare verkligen kämpat stenhårt för att lära oss.

Orden kommer från en elev i sjätte klass, och handlar om läraren Aldijana Buljubasic. Motiveringen gjorde att hon blev nominerad till bästa lärare på Lärargalan 2021.

– Det kändes helt underbart. Lite som ett kvitto för mig, säger Aldijana Buljubasic.

För ett och ett halvt år sedan tog hon examen från grundlärarutbildningen inriktning årskurs 4-6 vid Högskolan Kristianstad, och numera arbetar hon som lärare på Kungsfiskareskolan i hemkommunen Klippan.

"Barnen är i skolan fem av veckans sju dagar, så det är oerhört viktigt att de möts av ett bra klassrumsklimat."

Utöver rena faktakunskaper, försöker hon dagligen inpränta i sina elever hur betydelsefullt det är att vara en snäll och inkluderande person som är redo att hjälpa och stödja andra människor.

– Barnen är i skolan fem av veckans sju dagar, så det är oerhört viktigt att de möts av ett bra klassrumsklimat. Detta minns jag från min egen skoltid, att jag hade lärare som förmedlade trygghet. Man kände att man hörde till i gemenskapen, hörde hemma i klassrummet.

Aldijana Buljubasic växte upp i Klippan i nordvästra Skåne. Hon trivdes bra i skolan, men att hon själv skulle bli lärare i framtiden fanns inte riktigt med i planerna. Istället gick hon omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och hann arbeta några år som zonterapeut.

– Jag har alltid varit social och velat jobba med människor, och kände efter ett tag att jag ville utvecklas och få nya perspektiv.

Det var familj och vänner som föreslog att hon kanske skulle prova på läraryrket. Och när idén väl slagit rot kändes det naturligt att börja tänka i dessa nya banor. Det blev först en termins pedagogik vid Lunds universitet innan hon sökte sig till Högskolan Kristianstad.

– Jag hade hört gott om utbildningen i Kristianstad. Jag visste egentligen inte exakt vilka åldrar jag ville jobba med, men jag chansade på årskurs 4 till 6.

"Föreläsningarna och föreläsarna på högskolan fick mig att utvecklas som person, få nya perspektiv och väckte ännu mer intresse för själva yrkesrollen."

Hösten 2015 blev hon heltidsstudent och började pendla till Kristianstad. Aldijana Buljubasic, som alltid varit ganska ambitiös i skolan, tyckte att utbildningen flöt på i lagom takt.

– Föreläsningarna och föreläsarna på högskolan fick mig att utvecklas som person, få nya perspektiv och väckte ännu mer intresse för själva yrkesrollen.

Särskilt spännande var kurserna i psykologi och relationell pedagogik. Men egentligen var det först när hon och klasskamraterna kom ut på VFU, verksamhetsförlagd utbildning, som de verkligen kunde få insikt i dynamiken och relationerna i klassrummet.

– Det var såklart lite nervöst första veckan. Det är enorm skillnad mellan att läsa om saker i teorin och att möta elever i klassrummet på riktigt. Man inser snabbt vilka egenskaper som är avgörande för en lärare: Tålamod och tydlighet. Och så flexibilitet förstås. Ingen dag är den andra lik.

"Själv minns hon det som helt fantastiskt."

Efter lärarexamen sökte hon jobb i hemkommunen Klippan och fick en tjänst på Snyggatorpsskolan där hon tidigare haft VFU.

– Jag minns att jag kände mig redo. Visst är det mycket att ta in i början, men jag hade kollegor som var ett bra stöd. Det underlättade jättemycket.

Aldijana Buljubasic blev mentor för en sjätteklass. Även om det var en utmaning för eleverna att få en ny lärare, tog det inte lång tid innan de hade accepterat henne. Själv minns hon det som ”helt fantastiskt”.

Hon upplevde att många av de kunskaper och verktyg hon fått från utbildningen kunde omsättas direkt i praktiken. Tryggheten går som en röd tråd genom hennes arbetsdagar. För att förmedla denna behövs god planering och tydliga instruktioner och genomgångar tillsammans med eleverna.

– Det är viktigt att de vet vad som gäller och vad som förväntas av dem, både under dagen och när de får särskilda uppgifter att lösa.

Liksom många lärarkollegor, njuter hon av de där aha-upplevelserna som eleverna ibland drabbas av. Som vid en av de senaste NO-lektionerna, då de pratade om sambandet mellan värme, kyla och väder.

– Jag hade länge och väl försökt förklara hur vindarna bildas, vilket kan bli ganska abstrakt. Jag hade använt bildstöd, filmer, och ritat och haft mig. När en elev plötsligt säger: ”Aha, nu förstår jag!” – det är helt underbart.

Hon betonar hur viktigt det är att alla jobbar mot samma mål – samtidigt som man måste vara medveten om att eleverna tar sig dit på olika sätt.

– Sedan jag blev lärare har jag förstått hur tufft en del elever har med läs- och skrivsvårigheter och hur de behöver extra stöd och anpassningar. Detta vill jag gärna förstå och kunna mer om i framtiden.

Som nybliven lärare har hon också insett hur mycket tid och kraft som går åt till andra saker än själva undervisningen. Som att ha kontakt med vårdnadshavare, sköta administration, reda ut konflikter.

– Sedan är det bra att, för ens egen skull, lägga ribban på rätt nivå. Att inte anklaga sig själv om barnen kanske inte sitter knäpptysta på sina platser i klassrummet. Verkligheten ser annorlunda ut. Det är inte maskiner vi jobbar med, utan det handlar om barn.

"När man sedan kommer tillbaka till jobbet efter helgen och barnen blir glada av att se en - då vet man att man gör ett bra arbete!"

Hon framhåller också hur viktigt det är att se sig själv som ”good enough”.

– Om man gjort vad man kan, så är det tillräckligt. Och så får man tänka att nästa dag blir bättre.

Läraryrket innebär konstant aktivitet under dagarna. Därför försöker hon se till att koppla bort jobbet när hon kommer hem på eftermiddagen.

– Visst kan det vara lätt att fortsätta jobba, svara på mail, fundera och planera. Men jag försöker verkligen låta bli. När man sedan kommer tillbaka till jobbet efter helgen och barnen blir glada av att se en - då vet man att man gör ett bra arbete!

Text och foto: Kerstin Weman Thornell