Han sätter älvdalskan på språkkartan

Den nya boken, A Grammar of Elfdalian, är den tredje älvdalska grammatikboken, som, liksom sina föregångare, har den så kallade ’senklassiska’ älvdalskan i fokus. Det är den språkform som talades i Älvdalen bland folk födda mellan ca 1850 och 1900 och som man idag försöker revitalisera i Älvdalen. Den första grammatiken, skriven av Lars Levander, utkom redan 1909, även om den bara hade ett älvdalskt sockenmål i fokus, åsenmålet. Fram till ca 1900 var älvdalskan komplett i den bemärkelsen att den var dominerande i den gamla älvdalska socknen och hade ett stabilt språksystem som inte hade förändrats avsevärts under flera århundraden. Från ca 1900 blir svenskan allt mer dominerande - färre talar älvdalska och den älvdalska som talas påverkas allt mer av svenskan. 
 
- Med denna bok försöker Olof och jag ge en mer uttömmande beskrivning av den senklassiska älvdalskan än hittills. Dessutom använder vi oss av nutida språkvetenskapliga verktyg. Vidare har vi tillgång till ett större korpus än tidigare älvdalska grammatikor, eftersom boken delvis bygger på de Frost-Anders dagböcker. Dagböckerna, som skrevs på 1940-talet, hittades 2013 och publicerades delvis 2017, utgör ett stort material. Därmed har vi bättre kunskaper om den gamla älvdalskan än de man hade tidigare.

En bok för bevarande

Förhoppningen med den nya boken är att dels belysa ett mindre känt nordiskt språk (som många vill betrakta älvdalskan), dels hjälpa dem som vill ta tillbaka, lära sig eller undervisa i älvdalska. 
 
–  Jag undervisar själv i älvdalska och tycker att det blir ett praktiskt verktyg att ha en modern grammatikbok, både för egen del och att kunna erbjuda mina studenter och elever. Det som också är nytt med den här boken är att vi tillämpar standardortografin (stavningen) som tagits fram av Råðdjärum, Älvdalska språkrådet, 2005. Med hjälp av en standardortografi kan boken dessutom ’kommunicera’ med älvdalska ordböcker och moderna älvdalska texter som ges ut idag. 

–  Jag undervisar själv i älvdalska och tycker att det blir ett praktiskt verktyg att ha en modern grammatikbok, både för egen del och att kunna erbjuda mina studenter och elever.

Geografisk isolering som konserverat språket

Älvdalskans särprägel och relativa starka status jämfört med andra dialekter i Sverige  beror på Älvdalens relativa avstånd från både havet och från stora städer och även med en stark medvetenhet och vilja bland lokalbefolkningen att bevara språket. 1984 bildades Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, av just denna anledning. Förutom att titta på språk och språkhistoria har Yair även tagit del av historisk och arkeologisk forskning om Dalarna för att rekonstruera älvdalskans och dalmålens historia: 
 
– Arkeologisk forskning visar att de vapen, smycken och mynt som har hittats i gravar i Dalarna tyder på handel med svearna i Uppland på 500-talet, vilket vi tolkar som att urnordiskan började göra sitt intåg i området ungefär då. Genom att vi ser en del språkliga företeelser i dagens älvdalska som är kvar sen urnordisk tid drar vi slutsatser att urnordiskan kom till Dalarna senast före ca 750, då urnordiskan gick över till fornnordiska. På den tiden var området befolkat av jägare-samlare som talade ett för oss okänt språk, ’protonordskandinaviska’, men även proto-sydsamiska. Samerna nådde området omkring år 200. Mot slutet av medeltiden var Dalarna var ett transitområde inklämt mellan Norge och Sverige, som båda påverkade Dalarna, både kulturellt och språkligt. Vi ser språkliga innovationer både från Mälardalen och från norska områden mot väst och nordväst, mellan ca 800 och 1300. 

– På 1400-talet, när Sverige och Norge inlemmades i Kalmarunionen, började norra Dalarna att bli isolerat igen. Då ’fryses’ språket ’in’ och förändras relativt lite fram till 1900-talets början, då industrialisering,  skolplikt och kommunikationer öppnar upp området för nya kulturella och språkliga influenser från Stockholm. 

Därför Älvdalska

Att en israel-svensk-dansk blivit en av dagens mest entusiastiska forskare på älvdalska kan förklaras med ett genuint intresse för äldre språk i allmänhet och äldre nordiska språk i synnerhet och för att ”ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle”, som Yair Sapir själv säger. Platsen och tidpunkten vad Uppsala i början av 2000-talet där Yair arbetade med sin doktorsavhandling om isländska.  
 
– Älvdalskan kom på tal när jag var ute på nationerna och som jag senare fick mer information om på min heminstitution, Institutionen för nordiska språk. Det som verkligen väckte mitt intresse för språket var att jag lärde känna språkvetaren Gunnar Nyström, en av de främsta experterna på älvdalska, som avled för ett par år sen. Vi började luncha tillsammans och prata om älvdalskan och kort därefter bestämde jag för att åka till Älvdalen. 
 
Ett år innan disputationen åkte Yair Sapir för första gången till älvdalen och beskriver sitt första riktiga möte med språket som lyriskt. Efter avhandlingen om isländska blev älvdalska det stora intresset.  
 
– Jag hade goda kunskaper i flera nordiska språk, men i mitt möte med älvdalskan hade jag svårt att förstå den till och med i skriven form. Det var som en ny värld som öppnade sig, inte bara ur det språkliga perspektivet, utan även det kulturella och historiska. Älvdalskan är en mosaik av både urgamla och något senare språkliga drag, några som delas med andra nordiska språk och dialekter, och andra som endast delas med övriga mål i norra Dalarna, eller som är unika för Älvdalen. Med hjälp av dessa språkliga drag kan man kartlägga älvdalskans utveckling med rötter i urnordiskan, influenser från både “svenskt” och norskt håll och egna, lokala drag. 

– Ett erkännande av älvdalskan vore mycket välkommet, även om det i och för sig inte medför några garantier för att språket ska leva kvar.

Älvdalskans framtid är ljus

Idag talas älvdalskan av ungefär 2500 personer och det finns ett starkt lokalt engagemang för språkets bevarande, både från kommunens håll och av ideella krafter, såsom föreningen Ulum Dalska. Trots Europerådet har rekommenderat Sverige att inkludera älvdalskan i minoritetsspråkkonventionen har riksdagen ännu inte fattat något sådant beslut.  

Yair Sapir undervisar själv i älvdalska.

– Ett erkännande av älvdalskan vore mycket välkommet, även om det i och för sig inte medför några garantier för att språket ska leva kvar. Tyvärr ser vi att flera av de språk som har varit erkända som nationella minoritetsspråk i 24 år i Sverige är hotade eller akut hotade. Det är viktigt att revitaliseringsarbetet görs i samarbete med språkvetare, att vuxna talare får grundläggande kunskaper i grammatik och att man lägger ner många timmar i undervisning och inlärning. Sen finns det flera bra modeller för att få fram en lyckad språklig revitalisering, inte minst som vi kan lära oss av språk i grannländerna, som t.ex. enaresamiskan i norra Finland. 
 
Under de ca tjugo åren som Yair har sysslat med älvdalskan har han märkt en påtaglig förbättrad attityd gentemot älvdalskan från talarnas sida, inte minst bland barn och unga. - Förr undrade många varför man skulle lära sig ”mormors språk”. Idag är de unga i Älvdalen stolta över sitt språk. Att det finns en så stor vilja hos de unga att lära sig språket gör att jag tror att älvdalskans framtid är ljus, avslutar Yair Sapir. 
 
Den nya älvdalska grammatiken A Grammar of Elfdalian släpps den 1 oktober 2024.