Ny avhandling visar: Personcentrerad träning stärker äldres hälsa men villkoren varierar
Personcentrerad gruppträning för äldre har stor potential som hälsofrämjande insats. Det visar en ny doktorsavhandling vid Högskolan Kristianstad, som samtidigt pekar på ojämlika villkor mellan kommuner och avsaknad av nationella riktlinjer.
– Det sociala och det fysiska går hand i hand. När äldre får träna i en trygg miljö där de blir sedda som individer ökar både välbefinnandet och möjligheten att fortsätta vara aktiv, säger forskaren Daniella Dinse, universitetsadjunkt i omvårdnad vid Högskolan Kristianstad, och den som skrivit avhandlingen Group exercises for older persons at meeting places in the municipality: A person-centred perspective.
Forskning med utgångspunkt i verksamheten
Projektet har genomförts i nära samverkan med kommuner och andra aktörer som driver mötesplatser. Bakgrunden var en efterfrågan från verksamheten själv: hur fungerar gruppträning för äldre, hur upplevs och hur den organiseras för hälsofrämjande?
Studien bygger på intervjuer med äldre deltagare, fokusgrupper med aktörer som organiserar aktiviteterna samt en nationell enkät till Sveriges kommuner. Perspektivet är konsekvent personcentrerat, med fokus på både individnivå och organisatoriska förutsättningar.
– Personcentrering handlar främst om att de äldre personerna ska ha möjlighet att påverka gruppträningen och vara delaktig i beslut som rör den, men också om att organisationen runt omkring skapar möjligheter att delta, säger Daniella Dinse.
Resultaten visar att många äldre upplever träningen som trygg och meningsfull. Anpassade övningar, relationen till träningsledaren och den sociala gemenskapen lyfts fram som centrala faktorer.
Stora skillnader mellan kommunerna
Den nationella kartläggningen visar att det finns någon form av mötesplats för äldre i de flesta av Sveriges kommuner. Men tillgången varierar kraftigt när det gäller antal mötesplatser och typ av aktiviteter.
I vissa kommuner finns ett brett och lättillgängligt utbud, medan andra endast erbjuder enstaka aktiviteter eller saknar mötesplatser helt. För många äldre begränsas deltagandet av långa avstånd, bristande transporter eller få träningstillfällen.
– Förutsättningarna är långt ifrån jämlika. Var man bor avgör i hög grad om man över huvud taget kan ta del av den här typen av hälsofrämjande insatser, säger Daniella Dinse.
Utvärdering och nationellt stöd saknas
Ett tydligt resultat är att systematisk utvärdering ofta saknas. De äldre upplever sällan att själva aktiviteten och deras personliga hälsoförbättringar utvärderas, och aktörer beskriver brist på verktyg för att visa effekter av verksamheten.
– Utvärdering är en del av personcentrering. Utan uppföljning blir det svårt för äldre att göra sin röst hörd och för verksamheten att utvecklas långsiktigt, säger Daniella Dinse.
Avhandlingen pekar också på behovet av nationella riktlinjer för förebyggande och hälsofrämjande arbete på mötesplatser i kommunen. Daniella Dinse poängterar att bristen på gemensamma sätt att mäta effekter gör det svårt att visa tydliga underlag för politiska beslut.
– Gruppträning för äldre är inte bara en frivillig extrainsats. Med rätt förutsättningar kan den vara en viktig del av ett jämlikt och hållbart folkhälsoarbete. Med bra utvärderingsinstrument skulle aktörerna också kunna visa beslutsfattarna: se vilken förbättring det här ger, avslutar Daniella Dinse.