Anders Jönsson

C. S. Lewis: Min morbror trollkarlen

Böckerna om Narnia är en av mina första, stora läsupplevelser, men jag minns inte var jag hittade dem. Kanske var det på det lilla biblioteket i Färlöv, där jag tillbringade mycket tid som barn. Oftast var det bara jag som gick runt bland hyllorna, medan bibliotekarien satt vid ett skrivbord och fingrade med de datumkort som placerades längst bak i alla böcker på den tiden. Det var så tyst att man knappt vågade andas och jag tror aldrig att bibliotekarien någonsin sa ett enda ord till mig, trots att vi tillbringade så mycket tid tillsammans.

Böckerna om Narnia är välkända och flera av dem har filmatiserats, dock inte ”Min morbror trollkarlen” (som kronologiskt är den första berättelsen, men inte den första som skrevs). Just ”Min morbror trollkarlen” var emellertid min favorit. Så här i efterhand tror jag att det beror på miljöerna. Barnen i berättelsen, Digory och Polly, bodde i – för mig – exotiska radhus i London. Husen var sammanbyggda, så att barnen kunde krypa mellan dem via vindsutrymmet. I boken besöker barnen olika världar, däribland en gammal, döende värld där de möter drottning Jadis, som senare blir Vita Häxan i Narnia. Platsen består av enorma ruiner och övergivna palats, stillastående luft och total tystnad, långa salar fyllda med statyer eller vaxlika gestalter av kungar och drottningar, och en känsla av uråldrig stolthet och förfall. På himlen en röd, döende sol.

Den plats som gjorde mest intryck på mig var dock ”skogen mellan världarna”, vilket (som namnet antyder) var en slags transferzon mellan olika världar. Barnen kommer dit med hjälp av magiska ringar, som Digorys morbror skapat och testat med marsvin. Marsvinen kunde emellertid inte byta ringar för att komma tillbaka, så han fick experimentera med barnen istället. Lewis beskriver skogen som en stilla skog med mjukt ljus, full av små dammar eller pölar, där varje vattensamling leder till en annan värld. Skogen är mycket tyst, varm och sömnig. Barnen märker att platsen gör dem dåsiga och nästan får dem att glömma varför de kom dit. Man vill bara ligga i gräset och vila.

Ett tillägg är att Netflix har aviserat en ny filmatisering av Narnia-böckerna, där även ”Min morbror trollkarlen” ska ingå.

Peter Straub: Shadowland

Min känsla för kronologi är svagt utvecklad, så utan dokumentation kan jag sällan placera händelser vid rätt tidpunkt. Men kanske var det någon gång i slutet på mellanstadiet (dvs. i mitt fall i början på 1980-talet), som jag snubblade över boken ”Shadowland” av Peter Straub. Straub skulle senare bli en av mina absolut mest uppskattade författare och jag tror att jag har läst alla hans utgivna verk. Jag har ingen aning om varför jag plockade på mig just denna bok en gång i tiden, och jag förstod verkligen inte mycket av den – varken då eller vid omläsning senare i livet. Men det var någonting med berättelsen som fick den att fastna i mig och även att efteråt få mig att aktivt leta efter fler böcker av samma författare. Jag tror dock inte att någon annan av Straubs böcker varit riktigt lika märklig som den här… Jag tänker mig att ”Shadowland” är medvetet skriven för att kännas “fel” och svår att greppa, vilket gör läsningen obehaglig och lite desorienterande.

Boken handlar om den unge Tom Flanagan, vars skolkamrat bor hos sin farbror Coleman Collins, en trollkonstnär och illusionist. När Tom besöker Coleman på Shadowland, fascineras han av trollerikonsterna, men ju längre han stannar, desto svårare blir det att skilja mellan verklighet och illusion. Magin blir gradvis till något mörkt och hotfullt, vilket bidrar till den obehagliga stämningen i boken.

Inklämt i det mörka och hotfulla är även en kärlekshistoria mellan Tom och en flicka (Rose). Rose bor på Shadowland och är på något mystiskt sätt knuten både till platsen och till Coleman. Precis som mycket annat i boken är hon svår att få grepp om. Hon känns ibland mer som en sagogestalt eller ett spöke än som en vanlig människa. Rose står dessutom för ytterligare en av tvetydigheterna i boken, där hon förråder honom, men på oklara grunder.

Peter Straub: Ghost Story

“Ghost Story” är ytterligare en bok av Peter Straub. Den är kanske inte riktigt lika märklig som “Shadowland”, men inte långt därifrån...

“Ghost Story” har filmatiserats, med bland andra Fred Astaire i en av huvudrollerna. I filmen följer vi “The Chowder Society”, vilket är en samling äldre män som träffas för att äta “chowder” (dvs. en fisk- eller skaldjursstuvning typisk för New England), dricka cognac och berätta spökhistorier för varandra. Vissa hemskheter herrarna gjort i ungdomen kommer dock tillbaka för att hemsöka dem. Denna ramberättelse finns även i boken, men också väldigt mycket mer. Typiskt för de flesta av Straubs böcker är just att berättelsen har flera “lager”. Det går utmärkt att se filmen och njuta av en skrämmande spökhistoria, men boken innehåller mycket mer och det är svårt att inte bli imponerad av hur Straub får dessa olika lager att växa fram, vävas ihop och successivt bli synliga i berättelsen.

Stephen King: Det

Även om Stephen King och Peter Straub ibland klumpas ihop i egenskap av ”skräckförfattare”, och dessutom har skrivit en bok tillsammans (”Talismanen”), så är de väldigt olika i sina författarskap. Medan Straubs berättelser är komplexa och intrikata, och därmed inte alltid så snabb- eller lättlästa, så är Kings berättelser oftast skrivna med ett sådant driv att man nästan får ha säkerhetsbälte när man läser dem. Även i de fall Kings böcker rymmer en betydande komplexitet, är hans berättande mer direkt och framåtdrivande än Straubs. Ibland spelar han dessutom tydligt på att de är förutsägbara. Som läsare sitter man skräckslaget och väntar på det man vet ska komma. Trots detta, skulle jag tro att ”Det” är en av mina allra största läsupplevelser. Jag kan fortfarande minnas hur underbart det kändes med två tjocka volymer, som skulle ta lång tid att njuta sig igenom. Jag minns också hur jag låg och läste på baksidan av dåvarande flickvännens hus. Baserat på bokens utgivningsdatum borde det ha varit sommaren 1988.

Boken ”Det” har blivit hyllad som en fantastisk barndomsskildring, med särskilt fokus på ensamma och utsatta barn, men jag tror att själva monstret var min största behållning. Jag tyckte det var en spännande tanke med ett monster som kunde ta sig in i människors medvetanden och förvrida hur de upplevde verkligheten. Enligt boken var det dessutom inte möjligt att se monstrets sanna form med sina egna ögon, eftersom varelsen var helt obegriplig för det mänskliga sinnet. När karaktärerna i boken möter monstret i dess håla, uppfattar deras hjärnor därför Det som en gigantisk spindel. Detta är dock inte monstrets sanna form, utan det närmaste den mänskliga hjärnan kan komma för att kunna bearbeta och ”översätta” synintrycket till.

Monstret i boken ”Det” har flera spännande egenskaper och egenheter, som känns väldigt väl uttänkta av författaren. Det blev därför något av en chock för mig, när jag många år senare läste boken ”Floating dragon” av Peter Straub, som gavs ut några år före ”Det”. Precis som Kings Det, vaknar ”Draken” i Straubs roman vart 30:e år för att livnära sig på människorna. Och precis som Det uppträder Draken i olika skepnader. Båda varelserna utnyttjar människors dolda rädslor och de kan manipulera det mänskliga medvetandet och få sina offer att hallucinera, så att gränsen mellan verklighet och mardröm raderas ut. Båda har även funnits på platsen långt före städerna de hemsöker. I förordet till ”Det” nämner King emellertid ingenting om att han inspirerats av Straubs roman, vilket känns helt orimligt utifrån dessa nära likheter…   

”Det” har, precis som flera av Kings romaner, blivit filmatiserad. Och precis som de flesta av dessa filmatiseringar är filmen inte tillnärmelsevis lika skrämmande som boken. King har uppenbart en makalös förmåga att göra otroliga saker troliga i sina böcker, som dessvärre inte låter sig överföras till film.

Barbro Lindgren: Boken om Sparvel

”Boken om Sparvel” skiljer sig radikalt från Straubs och Kings berättelser och den är hämtad från en period i mitt liv, när jag nyligen träffat Lotta (numera min hustru). Vi är båda intresserade av att läsa, men har ganska olika smak när det gäller böcker. Jag har många fina minnen från olika ställen i världen, där vi sitter intill varandra och läser och njuter av livet. I början av vårt förhållande läste vi dessutom en hel del högt för varandra, till exempel ”Boken om Sparvel”. Jag minns hur vi satt i Lottas lägenhet på Brobygatan i Malmö och läste i hennes soffa. Gärna med en gemensam filt över benen och varsin mugg med te på soffbordet.

I den självbiografiska ”Boken om Sparvel” betraktar Lindgren världen helt och hållet genom ett barns ögon, med en nästan total avsaknad på sentimentalitet, och skriver med korta ”barnsliga” meningar. Resultatet är ett litet mästerverk fyllt med dråpliga situationer och formuleringar.

Bo Mossberg: Den nordiska floran

Som en del i lärarutbildningen för blivande lärare i naturorienterande ämnen, ingick kursmoment om floristik och faunistik. Här fick vi lära oss att ”nyckla”, vilket innebär att man använder så kallade ”bestämningsnycklar” för att artbestämma växter och djur. Jag minns inte exakt hur eller varför, men detta var en aktivitet som jag och några av mina kurskamrater fastnade för. Vi läste därför fördjupningskurser i floristik och faunistik vid Lunds universitet och tillbringade mycket tid ute i naturen, där vi försökte hitta och lära oss så många olika växter som möjligt.

Ett ovärderligt redskap i denna aktivitet, förutom själva bestämningsnyckeln (t.ex. ”Svensk flora” av Krok & Almquist), var en bra bildflora. Med hjälp av bildfloran kunde man nämligen visuellt kontrollera om man hade gjort en korrekt bestämning och hittat fram till rätt art. (Bildfloran var dock inte tillåten på examinationer.) Tursamt nog för oss, gavs ”Den nordiska floran” av Bo Mossberg med flera ut under precis denna tid. Mossbergs bildflora var väldigt uppskattad, delvis för att den var så heltäckande, men framför allt eftersom bilderna var så oerhört detaljerade, vackra och naturtrogna.      

Franz Peter Möhres: Skalbaggar

Boken ”Skalbaggar” av Franz Peter Möhres får representera en genre av böcker, som man kanske kan kalla ”populärvetenskapliga naturskildringar”. Inom denna genre, som var populär under 1950-1970-talet kombinerade författarna vetenskapliga fakta med ett äventyrligt och poetiskt språk, för att väcka fascination inför växter, djur, ekosystem och exotiska miljöer. Möhres är en tydlig företrädare för denna genre, precis som svensken Rolf Blomberg (som bland annat gett namn åt världens största padda). Den franske oceanografen Jacques Cousteau, som i en teveserie (1968-1976) utforskade havet från sitt fartyg Calypso, kan också sägas tillhöra denna genre.

För mig är dessa ”populärvetenskapliga naturskildringar” av såväl personligt som professionellt intresse. De är av personligt intresse, eftersom jag alltid uppskattat dem. Mina farföräldrar hade ett mindre bibliotek med uppslagsböcker skrivna och illustrerade i genrens anda, som jag ägnade mycket tid åt som barn, och min hustru återupplivade sedermera detta intresse med hjälp av antikvariat i Malmö. Flertalet av de böcker jag fortfarande har i min ägo är gåvor från henne.

Jag har dessutom alldeles nyligen återvänt till denna genre genom att själv författa en bok, som bygger på idén om att med särskilt utvalda och illustrativa exempel, skrivna i essäformat, väcka intresse för såväl naturvetenskaplig kunskap som naturvetenskaplig forskning. Boken heter ”Texter för vetgiriga” och riktar sig till barn på mellanstadiet.      

Rhona M. Black: The Elements of Palaeontology

Efter utbildningen i Lund/Malmö, sökte jag och Lotta oss tillbaka till våra hemtrakter i nordöstra Skåne. Vi fick jobb som lärare i Hässleholm (på olika skolor i samma rektorsområde) och hittade ett gammalt hus på en åker strax utanför Vinslöv, i ”Nyeby”. ”The Elements of Palaeontology” är från första tiden i vårt nya hus. Den avnjöts i soffan på ovanvåningen, tillsammans med Grönstedts cognac och apelsinchoklad.    

Utifrån den kurslitteratur vi läste under vår naturvetenskapliga utbildning, är min uppfattning att amerikanska kursböcker ofta är helt annorlunda än svenska läromedel. Medan svenska läromedel tenderar att innehålla en mer eller mindre kontextlös uppräkning av fakta och begrepp, som man får ”banka in i huvudet” och memorera, så är amerikanska kursböcker oftare fyllda med berättelser om forskarna bakom teorierna och vilka metoder de använt för sina upptäckter. Amerikanska kursböcker ger på så sätt en vetenskapshistorisk kontext att ”hänga upp” kunskaperna på och hjälper till att skapa en djupare förståelse för innehållet. Så även om dessa böcker är tjockare än svenska motsvarigheter, och därmed kan upplevas lite avskräckande, kan man lära sig desto mer av dem – även efter att utbildningen är avklarad.

Bruce Lee: Chinese Gung Fu: The Philosophical Art of Self-Defense

Jag har varit intresserad av kampsport så länge jag kan minnas, men vet egentligen inte varför. Det fanns till exempel inte någon i min närhet som sysslade med kampsport när jag var barn och videospelaren var ännu inte uppfunnen. På den tiden fanns det inte heller någon barnverksamhet inom kampsportsbranschen (åtminstone inte i mitt närområde), så jag började min bana först som 12-åring, då som yngsta medlemmen i Kristianstads karateklubb. Sedan dess har jag testat lite olika kampsportstilar och upptäckt att traditionell kinesisk Shaolin Kung Fu är det som passar mig bäst.

Traditionell kinesisk Shaolin Kung Fu upplevs ofta som tilltalande genom sina utmanande och graciösa rörelser, som dessutom kan hålla utövaren någorlunda smidig långt upp i åldrarna, men det är inte enbart den kroppsliga sidan som lockade mig. Shaolin Kung Fu är även knutet till ett filosofiskt arv, med rötter i såväl buddism som taoism. Att utforska kopplingarna mellan filosofi och rörelsemönster ger en ytterligare dimension till kampsporten, som gör att det i princip inte finns någon slutpunkt för träningen.

I det här sammanhanget får boken “Chinese Gung Fu: The Philosophical Art of Self-Defense” av Bruce Lee representera en genre, som utforskar just relationen mellan å ena sidan filosofiska inriktningar som buddism och taoism, och å andra sidan utövandet av kampsport. Jag valde dessutom den här boken, eftersom många har hört talas om Bruce Lee som en filmstjärna och/eller kampsportsikon. Däremot är det mindre känt att han ägnade sig åt filosofiska studier. Han läste filosofi vid University of Washington (i Seattle) under tidigt 1960-tal och utforskade relationen mellan österländsk filosofi och kampsport.       

Stephen King: 22/11/63

Boken ”22/11/63” av Stephen King handlar om mordet på John F. Kennedy i Dallas, där huvudkaraktären, engelskläraren Jake Epping, åker tillbaka i tiden för att försöka förhindra skjutningen. Detta är dock bara en del i en ovanligt mångfacetterad bok av King. Berättelsen innehåller även en kärlekshistoria mellan Epping och skolbibliotekarien Sadie Dunhill, som verkligen griper tag i läsaren. Boken utforskar dessutom en intressant idé om att det förflutna gör motstånd mot förändring, och ju större förändringar desto större motstånd. För egen del fastnade jag emellertid främst för den historiska atmosfären och beskrivningen av tidsandan. King lyckas verkligen ge en levande bild av USA runt skiftet mellan 1950- och 1960-talet. Med otrolig precision beskrivs allt från smaken på Root Beer och nötkött till doften av dåtidens bilar.

Boken har (såklart) filmatiserats i form av en miniserie, som definitivt är sevärd, även om den (såklart) inte kan mäta sig med boken.

Susan Barker: The Incarnations

Eftersom jag gjort mitt urval och organiserat denna presentation kronologiskt utifrån mitt liv, ville jag även ha med något från min senaste läsning. När jag skriver detta, har jag under det senaste halvåret valt att läsa böcker av kvinnliga författare med (mer eller mindre) mystiska, oväntade eller övernaturliga inslag i sina böcker. 

Bakgrunden till att välja ut och läsa sådana böcker är frågan om vad man ska göra som njutare av skräckgenren, när Peter Straub är borta och Stephen King börjar bli gammal. Då måste man såklart hitta nya favoriter och för några år sedan hittade jag ett par lovande kandidater, som Kings son Joe Hill, som skrev boken ”The fireman”, och Richard Chizmar med boken ”Chasing the boogeyman”. I dessa fall har jag emellertid inte varit så imponerad av författarnas övriga produktion, utöver de nämnda böckerna.

Bland de kvinnliga författare jag valt ut att läsa, hittade jag Susan Barker, som bland annat skrivit ”The Incarnations” och ”Old soul”. Framför allt den förstnämnda är oerhört välskriven, om än rå och detaljerad i sina hemskheter, och båda böckerna utforskar delvis nya sätt att ta sig an skräckgenren. Så Barker verkar vara en lovande kandidat för framtidens skräckläsning.

Monique Roffey: The Mermaid of Black Conch

Ayanna Lloyd Banwo: When We Were Birds

Andra författare, som stack ut i urvalet, var Monique Roffey och Ayanna Lloyd Banwo. Båda skriver om Karibien – Roffey om en helt fiktiv ö, Lloyd Banwo om en fiktiv del av Trinidad – och båda väver in magi och gamla sägner i handlingen. ”The mermaid of Black Conch” handlar om Aycayia, som har levt som sjöjungfru i århundraden på grund av en förbannelse, men som blir tillfångatagen av amerikanska sportfiskare. En lokal fiskare räddar henne och hon förvandlas sakta tillbaka till kvinna. Sportfiskarna vill emellertid ha tillbaka sin fångst och bryr sig inte om huruvida sjöjungfrun blivit en människa eller inte.

”When we were birds” handlar mycket om döden. Två personer dras till varandra på ett mystiskt sätt: en ung man som jobbar på kyrkogården och en ung kvinna som är del i en släktlinje, som enligt legenden är avkomlingar till Trinidads svarta gamar (”corbeaux”). Kvinnorna i släkten har i uppdrag att leda de dödas själar till andra sidan.

Det som gör böckerna särskilt intressanta, är att de tar sin utgångspunkt i sägner från Karibien, som åtminstone inte jag har haft inblick i tidigare.