Anna-Karin Sjödahl

Jag är rätt säker på att mitt läsintresse är inpräglat i mig sedan tidig ålder. Min pappa spenderade varje ledig stund antingen på biblioteket eller läsandes. När vi övningskörde fick jag sitta bredvid och styra och han satt i framsätet och läste, ja ni förstår…

Varje lördag spenderade min pappa och jag på Stadsbiblioteket i Kristianstad där ALLA tidningar genomlästes och hyllan med nyinkomna böcker gicks igenom noggrant. Sedan fylldes en påse med böcker hem som lästes i tur och ordning av hela familjen (jag var yngst och därmed sist). Därefter pratade vi om det vi hade läst – och det tyckte jag nästan var den roligaste delen. På många sätt är läsning en privat angelägenhet, men att jämföra, diskutera, argumentera sitt läsande är också fantastiskt och tillför en extra dimension. Jag är glad att jag pluggade litteratur på den tiden när man hade kvällskurser på campus och därmed träffade andra studenter och inte som nu med nätkurser.

När jag nu kollar igenom listan så inser jag att det finns en övervikt av vita män – före-trädesvis amerikanska – men så får det vara helt enkelt. Många av mina favoriter är också noveller, det är en konst att skriva kort och ändå få med en hel värld. Jag upptäckte också att jag tydligen är sjukligt intresserad av andra världskriget och kvinnor som lider av psykisk ohälsa. Detta var en total nyhet för mig, lite osäker på vad det innebär 😊

Jag kommer att presentera mina böcker i den ordning jag läst dem, detta kan kanske förvåna dem av er som kanske inte känner mig som en vän av ordning direkt, men när det gäller litteratur så är jag faktiskt ordningsam.

“Books are open doors to other dimensions where everything is possible and nothing is forbidden."

Lewis Carroll: Alice i underlandet

Jag är inget stort fan av barnlitteratur, kanske av den anledningen att jag inte läste så mycket barnlitteratur som barn, utan de böcker som fanns hemma var vuxenböcker och det var dessa jag läste. En barnbok som jag däremot älskade som barn var Alice i Underlandet. Jag tyckte att den var härligt knasig och med en fantastisk fantasi och med så många otroliga figurer som The Mad Hatter, The Cheshire Cat, Ödlan Bill m fl. Att bara komma på att spela krocket med en flamingo är helt enastående och drottningen som skriker ”Hugg huvudet av dem” och och… Kanske är boken en påminnelse om livets absurditet och i mitt fall tror jag att den väckte ett intresse för det otroliga och den svarta humorn i mitt läsande och att allt är möjligt i litteraturen – precis som i livet. Lewis Carroll brukade säga att ”Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!”, perfekt uttryck för en vägledare som jag!

Extramaterial: Läs gärna en utgåva med fina illustrationer! I mitt eget ex finns John Tenniels originalillustrationer från 1865.

Joseph Heller: Moment 22

I tonåren – när jag gick omkring svartklädd med en bok under armen och verkade svår och läste Kafkas Processen utan att egentligen riktigt förstå den – läste jag även Moment 22 för första gången och tyckte att den var fantastisk. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om en amerikansk bombflygardivision, som är stationerad på en ö i Medelhavet. Bokens huvudperson, Yossarian, vill bara komma levande därifrån, men enda sättet att slippa kriget är att man är tokig, så så länge man är vid sina sinnes fulla bruk måste man fortsätta kriga. Man måste själv begära att få slippa kriga, men gör man det har man ju sitt sunda förnuft kvar och är därmed inte tokig och detta är cirkelresonemangsregeln, kallad Moment 22.

Texten är inte kronologiskt skriven utan episodisk och lite fragmentarisk, vilket gör att den kan upplevas som rörig och svårläst, men så värd det. Boken är satirisk och mycket kritisk mot både fenomenet krig och mot hur man trots (eller tack vare?) en fullständig inkompetens kan nå maktpositioner. En bok som är rolig, smart och en beklämmande skildring av byråkratins befängdhet och krigets inneboende galenskap.

Extramaterial: Moment 22 har både blivit film och serie, dessa kan man skippa, läs boken!

Kurt Vonnegut: Slakthus 5

Vonnegut hade själv deltagit i andra världskriget och utifrån sina egna erfarenheter berättar han historien om den tragikomiske huvudpersonen Billy Pilgrim, som slungas fram och tillbaka i tiden, exempelvis från en optikerkongress i Kanada 1963 till ett fångläger i Dresden 1945. Berättelsen utspelas i flera lager med uppbruten kronologi med mycket ironi. Ofrånkomligen rör sig berättelsen mot det stora traumat, både för Vonnegut och Billy Pilgrim: de allierades bombning av Dresden i krigets slutskede och den eldstorm som slukade staden.

En av styrkorna i boken tycker jag är att författaren inte ger några detaljerade beskrivningar om själva bombningarna och eldstormen, Billy befinner sig i en underjordisk bunker – Slakthus 5 – under eldstormen, men att det ändå blir så kraftfullt, d v s genom att inte beskriva något blir det ändå en så stark skildring.

Slakthus 5 kom ut 1969, mitt under brinnande Vietnamkriget, och fick ett blandat mottagande och brändes bl a på bokbål på vissa platser i USA.

Extramaterial: Under de sista tjugo åren av sitt liv, från 1988 till sin död 2007 följdes Vonnegut av en journalist och den dokumentären kom ut hösten 2021: ”Kurt Vonnegut – Unstuck in time”.

Raymond Carver: “Enkla saker” från novellsamlingen Genvägar

Jag hade kunnat välja vilken som helst av Carvers noveller, jag tycker att de är helt fantastiska. De beskriver människor långt ifrån Hollywood och det framgångsrika USA. Carver blev en företrädare för den litterära genren ”smutsig realism”; en vardagsrealism där huvudpersonerna är lägre medelklass eller fattiga på livets skuggsida. Hans noveller har oftast inga inledningar och heller ingen sensmoral i slutet; det finns ingen mening med det som händer utan berättelserna beskriver bara hur livet kan vara med lågmäld dramatik. Novellerna befolkas ofta av män och kvinnor som hamnat i situationer i livet som förändrar allt; vardagen rycks undan under dig och livet ställs på sin spets.

”Enkla saker” handlar om åttaårige pojken Scotty som blir påkörd av en bil på sin födelsedag och dör några dagar senare. Novellen skildrar föräldrarnas sorg, gräl och slutliga försoning med en bagare som skulle baka en födelsedagstårta åt Scotty. Även om det är tragiskt och sorgligt förmedlar ”Enkla saker” ett budskap om förlåtelse, gemenskap och vänlighet. Jag tolkar novellen som att vi alla är sammankopplade även om vi känner oss små och ensamma och även om vi aldrig någonsin helt känner varandra, kan en vilja att förstå och vara snälla vara ”enkla saker” som kan göra livet bättre för oss själva och andra.

Extramaterial. Se gärna filmen Short Cuts regisserad av Robert Altman, vilken är baserad på Carvers noveller, helt fantastisk med briljanta skådespelare.

Günther Grass: Blecktrumman

Boken var Grass debutroman och utkom 1959 i efterkrigstidens Tyskland. Den utspelas i Danzig och handlar om särlingen Oskar Matzerath, som beskriver vuxenvärlden och sin omvärld ur sitt barnperspektiv i tredje person. Vid tre års ålder beslutar sig Oskar för att stanna i växten och sedan ägnar han sig åt att avslöja vuxenvärlden med en genomskådande skarp blick och med magiska krafter. Genom Oskars berättelse skildras även Tysklands och Europas historia under 1900-talet. Blecktrumman är en skröna med fantastiska historier samtidigt som den bearbetar den tyska skuldfrågan efter andra världskriget.

Språket är svindlande och utsirat och handlingen pendlar mellan att vara groteskt surrealistisk, men även extremt saklig och naturalistisk.

Extramaterial. Blecktrumman filmatiserades 1979, verkligen sevärd och en fantastisk huvudrolls-innehavare.

Stephen King: Lida

Stephen King är en, i mitt tycke, fantastisk berättare. Allt han har skrivit är inte briljant, men det som är bra är riktigt bra. Lida är en av mina favoriter och den handlar om en kvinna, Annie, som är fascinerad av författaren Paul Sheldon. En dag kör Paul i diket på snöiga vägar och Annie hittar honom och tar hem honom till sitt ensligt belägna hus i skogen. Annie håller Paul fången under strikt kontroll och manipulerar honom med droger och skoningslöst våld och det enda som håller Paul vid liv är hans skrivande.

Jag är inget jättestort fan av kriminal- eller skräckböcker, men Stephen King är ett undantag. Jag tycker att han skriver bra och har skapat ett eget universum. Han skriver om välbekanta familjekriser, rädslor för det okända och längtan efter att tillhöra. Det som jag tycker att King är bra på är att han skapar karaktärer, som han får läsaren att bry sig om. Jag läste Kings bok On Writing: A Memoir of the Craft, där han skriver om just detta; att det är viktigt att skapa en karaktär som läsaren bryr sig om, även om karaktären ska dö om några sidor. Om man inte har skapat ett band till karaktären kommer man inte heller att bry sig om dennes öde.

Extramaterial: Briljant filmatiserad med Kathy Bates i rollen som Annie.

José Saramago: Blindheten

Saramago fick Nobelpriset i litteratur 1998 och i mitt tyckte är Blindheten hans bästa bok. Den handlar om ett samhälle där plötslig blindhet drabbar befolkningen och de som blivit blinda spärras in under hemska förhållanden och kamp om mat. Ingen tar hand om de blinda, utan skräcken att bli smittad är enorm, ingen vill bli smittad av blindheten. Obönhörligen drabbas dock fler och fler och i takt med detta blir tillvaron för de inspärrade blinda allt bedrövligare. En person i berättelsen behåller dock seendet, men vad är värst; att vara seende eller blind i de blindas värld?

Att läsa den här boken är att befinna sig mitt inne i en dystopisk och mörk värld och med tanke på den pandemi som vi precis har varit igenom så har jag tänkt mycket på boken och hur skört vårt samhälle är och hur egoismen kommer fram när de vanliga lagarna undanröjs och civilisationen krackelerar. Boken är mörk, men det finns ändå stråk av ljus och värme i texten.

Gabriel Garcia Marquez – ”En mycket gammal man med ett par enorma vingar” från novellsamlingen Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor

Garcia Marquez är en av mina favoritförfattare och han kan konsten att beskriva en hel värld i ett kort stycke och få sin magiska realism att verka helt naturlig. I novellens början beskrivs den gamle mannen så här:

Han var klädd som en lumpsamlare. På det kala huvudet satt ett par tunna färglösa testar, i munnen fanns det inte många tänder kvar och hans eländiga tillstånd av dyblöt gammelfarfar hade berövat honom varje spår av upphöjdhet. Hans vingar, som på en stor gam, smutsiga och med många fjädrar borta, tycktes nerkörda i dypölen för all framtid.

För mig är detta en fantastisk beskrivning, som frammanar bilder i huvudet av den gamle mannen där han ligger i lera. Novellen handlar om bonden Pelayo och hans fru som hittar den gamla mannen och sedan håller honom fången i sitt hönshus och grannar kommer dit för att få se en glimt av mannen. De kastar mat till honom som till ett djur på zoo och ber om att bli botade från olika sjukdomar. När det visar sig att den gamle mannen inte kan utföra några underverk ‐ en blind man får inte synen tillbaka utan får i stället tre nya tänder ‐ tappar människorna intresset för honom. Dessutom dyker en mer lockande sensation upp; en kvinna som genom ett blixtnedslag blivit förvandlad till en spindel.

Jag ser novellen som en berättelse om utanförskap och att vara annorlunda. Det är intressant i
början med något nytt och sensationellt, men sedan slocknar intresset. Novellen visar också upp
människors girighet och utnyttjande av andra.

P O Enquist: Kapten Nemos bibliotek

P O Enquist är en stor favorit och Kapten Nemos bibliotek är i mitt tycke en av hans bästa romaner. Berättelsen är verklighetsinspirerad av det s k Bureåfallet där två pojkar blandades ihop efter födelsen (pojkarna var kusiner till Enquist). Historien utspelar sig i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten på 1940-talet, samma by som P O Enquist själv växte upp i, en mycket religiös omgivning där till och med fotboll ansågs syndigt.

Boken handlar om två små pojkar, som blir förväxlade på BB, och hur detta påverkar deras och många andras liv. Barnen åker hem med fel familj och sex år senare uppdagas misstaget och pojkarna återförs till sina biologiska föräldrar. Berättelsen handlar om kärlekslängtan och sökandet efter identitet och ursprung.

Berättelsen är fragmentarisk och som läsare förs man fram och tillbaka i handlingen. Texten rör sig mellan verklighet och fiktion där man som läsare får delta i berättarens försök att reda ut händelser och känslor. Som läsare balanserar man hela tiden på gränsen mellan sant och falskt, vems berättelse är den rätta? När man inte orkar med verkligheten kan fantasin bli en tillflykt och Kapten Nemo, som är en figur skapad av Jules Verne, verkar som en länk mellan barndomen och vuxenlivet och mellan verklighet och fantasi.

Extramaterial: Lyssna även på Enquists inläsningar och sommarprat, fantastisk röst! Jag tyckte också väldigt mycket om hans självbiografi Ett annat liv.

Janet Frame: Ansikten i vatten

Janet Frame kom från Nya Zealand och hade en besvärlig uppväxt och diagnostiserades med schizofreni vid ung ålder. Hon tillbringade åtta år på olika mentalsjukhus och hade fått en tid för att bli lobotomerad, men blev samtidigt upptäckt som författare, och lobotomin ställdes in.

I romanen Ansikten i vattnet berättas om den fiktiva personen Istinas tid på olika mentalsjukhus, om hoten om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser. Istina iakttar sina medpatienter och hela hennes liv går ut på att slippa elchocker. Hon försöker att vara till lags för att undvika plågsamma behandlingar, vilket dock inte alltid lyckas. Hon blir förflyttad till ett annat mentalsjukhus och efter ett tag intagen till den värsta avdelningen, där alla hopplösa fall är.

Ibland tänker man att en text ska stå på egna ben och att författarens biografi är oviktig, men ibland går det inte att värja sig från vetskapen om författarens bakgrund och vilka egna erfarenheter som en författare lägger i sina verk.

Extramaterial: Janet Frames böcker har filmatiserades av Jane Campion 1990 genom filmen En ängel vid mitt bord, mycket bra!

Elizabeth Strout: Olive Kitteridge

Elizabeth Strout har jag upptäckt på senare år och jag tycker att hon är en fantastisk berättare. Olive Kitteridge handlar om en åldrande kvinna på USA:s nordostkust och hennes liv i en liten småstad.

Berättelsen är en hybrid mellan roman och novellsamling och består av 13 berättelser, som är mer eller mindre sammanlänkande av huvudfiguren Olive Kitteridge, en barsk och hård matematik-lärarinna med taggarna ut mot omvärlden. Det lilla samhället är en plats där alla känner alla och det finns vedertagna regler och moraluppfattningar, som man förväntas leva upp till. Olive har en vass tunga och kan vara kantig och kärv i sin uppriktighet. Hon kommer ofta på kant med omgivningen i motsats till sin man Henry, som är omtyckt av alla.

Olive är en karaktär som jag både ogillar och kan sympatisera med. Hon kan framstå som hård och elak, men i grunden är hon fruktansvärt ensam, sorgsen och deprimerad. Hennes förhållande till sin man är väldigt dubbelbottnad; hon är elak mot honom, men i grunden älskar hon honom och skulle inte kunna fungera utan honom.

Extramaterial: Olive Kitteridge har blivit fantastiskt filmatiserad i en TV-serie med Frances McDormand i huvudrollen.

Ottessa Moshfegh: Eileen

Ottessa Moshfegh är också en rätt ny bekantskap för mig. Berättelsen utspelas 1964 och är skriven i retroperspektiv femtio år senare när Eileen ser tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv.

Eileen är en kvinna som är sekreterare på en ungdomsanstalt, fantiserar om en fångvaktare och roar sig med att snatta nylonstrumpor och läppstift. Hon föraktar sig själv och tampas med ätstörningar, kroppshat och sin alkoholiserade och paranoida pappa. Hon lever således i två olika fängelser; både på jobbet och hemma hos sin pappa. Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna.

Liksom Olive Kitteridge är Eileen rätt osympatisk, men Moshfegh lyckas med att på något sätt balansera denna historia om Eileen där misär och humor ligger nära varandra. Du förfasas ena stunden för att i nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Berättelsen fängslar läsaren och det är lite som att bevittna en trafikolycka i slow motion, man vet att det kommer att hända, men man kan inte sluta läsa.

Extramaterial: Om du gillar Fargo kommer du att gilla Eileen och tvärtom!

Stephen Fry: Heroes

Stephen Fry har länge varit en stor favorit hos mig ända sedan han spelade Jeeves i filmatiseringarna av P G Wodehouses böcker och ledde serien QI på BBC. Fry är så otroligt klok, vältalig och allmän-bildad och han har på senare tid skrivit två böcker Mythos and Heroes om de gamla grekiska gudarna och hjältarna. Det är ett sant nöje att läsa honom på engelska och det är inte bara historiska fakta utan genom hans penna får de gamla gudarna och hjältarna liv och blir mänskliga och som läsare tas man med på en hisnande resa bland de grekiska gudarnas äventyr. Det är dramatiskt, roligt, tragiskt och tidlöst.

Frys skrivstil präglas av kvick humor, många referenser till nutiden och hans egna tolkningar av berättelserna. Detta ger äventyren nytt liv, vilket gör dem engagerande och spännande och relevanta för våra liv i dag. Så om du vill läsa om Oidipus, Orfeus, Janus på ett helt annat sätt än på historielektionerna i skolan rekommenderar jag skarpt Frys böcker!

Extramaterial: Stephen Fry ska inte bara läsas utan höras! Lyssna t ex på hans inläsningar av Harry Potter-böckerna på engelska samt att det finns massor av Youtube-klipp med honom.

Jonna Bornemark: Horisonten finns alltid kvar

Jonna Bornemark är filosof verksam vid Södertörns högskola, och har skrivit flera böcker, bl a Horisonten finns alltid kvar. Med den här boken vill hon bl a att vi ska utveckla det mänskliga omdömet, som pressats ned av förpappring, floskelproduktion och digitaliseringstro i jakt på kontroll och mätbarhet. Jonna Bornemark visar vägen till hur vi kan skapa ett mänskligare samhälle och leva ett mänskligare liv. Hon riktar kritik mot offentlig sektors NPM-hysteri, där många tidigare själv-ständigt tänkande professioner, som lärare, poliser och socialsekreterare, kommit att arbeta allt mindre efter sitt eget omdöme för att i stället checka av från rätt riktlinjer och manualer.
 
Det som gör Bornemark verkligt angelägen är att hon påminner oss om att människan inte kan reduceras till en kalkylerande maskin och att tillit inte kan granskas. Kanske är det en av filosofins främsta uppgifter; att påminna oss om att vi är människor samt att lära oss hur lite vi egentligen vet. Omdöme, förundran och icke-vetande är viktiga delar av ett sunt liv och ett fungerande samhälle. Att erkänna det vi inte vet och vara öppna med att vi hela tiden förhåller oss till att vi inte vet allt.

”Tro inte att allt kan mätas, kräv inte siffror för att något ska vara verkligt.”                          

Extramaterial: Kolla gärna på Youtube-klipp med Jonna Bornemark för att få en insyn i hennes värld.

Han Kang: Vegetarianen

Jag skulle åka tåg och köpte den här boken på Pressbyrån i all hast och utan att veta något om den. Det visade sig dock vara en fantastisk bok av den koreanska författarinnan Han Kang om en kvinna som en dag bestämmer sig för att bli vegetarian och vad hennes beslut för med sig för henne och hennes familj.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian. Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster vägrar att acceptera beslutet och hennes envishet sätter i gång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes intellektuella frihet. Vad händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen?

Berättelsen är vackert skriven, men det är en mörk historia om begär och förvandling samt makt och motstånd. Läsaren får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner, ett annorlunda grepp som gör huvudpersonen gåtfull och undflyende.

Extramaterial: Om du inte har sett den koreanska filmen Parasit, så gör det!

David Grohl: The Storyteller

Jag har ett väldigt stort musikintresse och David Grohl är någon som jag har gillat och följt väldigt länge, ända sedan hans tid som trummis i Nirvana och sedan som frontman i Foo Fighters. Han har skrivit den här självbiografin själv och den beskriver hans uppväxt och liv på ett ärligt, roligt och intressant sätt. Vi är väl många som tror att alla rocklåtar kommer från djup olycka och smärta och att berömmelse är förödande, men det finns tydligen undantag och David Grohl är – om man får tro honom själv – ett av dessa.

Letar man efter smutskastning och skandaler är inte det här rätt bok utan Grohl återberättar olika episoder från sin uppväxt och sitt liv och framstår som en hårt arbetande, ödmjuk och intelligent kille som aldrig har fallit in i en rockstjärneimage. Säkert har han gjort ett urval och valt vad han har velat ta med och visst skulle man vilja ha lite mer smaskiga detaljer om t ex Kurt Cobain, men det här är en självbiografi om en helt vanlig amerikansk kille, som råkade bli rockstjärna och som älskar och uppskattar varje minut av det. Det är ibland uppfriskande att läsa en bok om och av en känd person, som inte tar kändisskapet på alltför stort allvar och som har en stor portion ödmjukhet och tacksamhet och som inte verkar ha tappat kontakten med verkligheten eller sin bakgrund.

Extramaterial: Jag är en passionerad Prince-älskare och vid Super Bowl 2007 var Prince huvudakt och då spelade han några covers, bl a en grym version av Foo Fighters låt ”Best of You”, något som Dave Grohl kallar ”my proudest musical achievement” i sin bok.

Reseguider

Jag älskar att resa och jag älskar att planera resor, ibland är det nästan roligare än själva resan. Jag har en sjuk fäbless för reseguider och tillbringar en hel del tid med att läsa in mig via reseguider och via internet på kommande resmål. Är lite kluven till internet när det gäller förberedelser av resor, självklart är allt mer uppdaterat, men en bra reseguide i tryckt format är ändå något speciellt.