Helena Andersson

Astrid Lindgren: Allrakäraste syster

När jag tänker tillbaka på barndomens alla böcker har det för mig alltid vilat ett magiskt skimmer över Astrid Lindgrens bilderbok Allrakäraste syster (1973). Boken handlar om Barbro som har en hemlighet. Längst bort i ett avlägset hörn av trädgården växer en rosenbuske och under rosenbusken finns ett hål. När Barbro kryper ner genom hålet kommer hon till en port som leder till den Gyllene Salen. Här är Barbros tvillingsyster Ylva-Li drottning och här kallas inte Barbro för Barbro, utan för Allrakäraste syster. Systrarna har varsin hund och de rider i väg på äventyr på sina hästar Guldfot och Silverfot. Men berättelsen bär också på ett allvar. Rosenbusken kallas för Salikon, och Ylva-Li förklarar att när Salikons rosor vissnar, då kommer hon att vara död.

Precis som Barbro får ont i hjärtat när Ylva-Li berättar, minns jag min egen känslosamma reaktion. Som barn lade jag inte märke till att Barbro i början av berättelsen har fått en lillebror och känner sig ensam och försummad, och att när hon äntligen kommer tillbaka från Ylva-Lis värld (eller kanske från gömstället bakom rosenbusken) har föräldrarna varit utom sig av oro. Hennes pappa har köpt en hundvalp till henne och allt blir bra. Jag var i stället helt uppslukad av det hjärtskärande dramatiska i att Salikons rosor naturligtvis vissnade.  

Maria Gripe: Tordyveln flyger i skymningen

När jag blev lite äldre läste jag många av Maria Gripes böcker. Favoriten var Tordyveln flyger i skymningen (1978), en bok som utspelar sig i den småländska byn Ringaryd. Ungdomarna Annika, Jonas och David får i uppdrag att under ett sommarlov vattna blommorna på Selanderska gården, och när de letar runt i huset hittar de en samling brev från 1700-talet adresserade till någon som heter Emily. Breven nämner en gammal egyptisk staty som tydligen ska finnas i Ringaryd. Samtidigt börjar märkliga saker att ske. Vem är damen som ringer till huset och vill spela schack med David över telefon? Och vad är det för en mystisk viskande röst som hörs på Jonas bandinspelning?

Det kan vara en risk att läsa om en barndomsfavorit i vuxen ålder, men Tordyveln flyger i skymningen tycker jag fortfarande håller. Jag gillar den idylliska skildringen av ett sommarlov på sjuttiotalet, kryddad med en suggestiv, gåtfull och kuslig stämning. Jag kan fortfarande känna barndomens rysningar längs ryggraden.

Så länge du har lust: kärleksvers samlad av Gunnar Särman

Jag återvänder ofta till lyrik, till särskilda författare och dikter, även om jag gärna läser nyare diktsamlingar också. Så länge du har lust (1989) är en samlingsvolym med kärleksdikter som jag haft sedan jag gick på gymnasiet. Många av författarna i den här samlingen är fortfarande mina favoriter, som Edith Södergran, Karin Boye och Tomas Tranströmer.

Jag gillar lyrikens omedelbarhet och eftertänksamhet, dess koncentrerade form och starka känslor, stämningar och bildspråk. Språkets musikalitet är något annat jag uppskattar – rytmer, klangfärger och upprepningar. Dikt borde egentligen alltid läsas högt för att uppskattas bäst. Prova till exempel med Tranströmers mästerliga dikt ”C-dur.”

Joachim Thåström: Thåström: Texter

Förutom litteratur har jag alltid älskat musik. På högstadiet lyssnade jag mycket på Thåström – det var under Imperiets storhetstid och jag och min bästa kompis gjorde en utställning om Imperiet på bildlektionerna och vi såg vår första Imperiet-konsert. För mig förstärker kombinationen av text och musik intryck och känslor ytterligare.

2019 kom Thåström: Texter ut och den innehåller alla hans texter från Ebba Grön, via Rymdimperiet och Imperiet till hans soloprojekt. Jag vill påstå att Thåströms texter är poesi. De tar upp teman som utanförskap, revolt och längtan efter frihet. Ebba Grön är punkigare med kritik mot samhället, makt och orättvisor, i Imperiet blir det mer poetiskt och existentiellt, och soloprojekten har ofta mörkare och mer personliga texter. Särskilt texterna om de som står utanför samhället, de ensamma och utsatta, har alltid lockat mig, och det är ett tema som återkommer i flera av böckerna i min bokstafett. Börja med ”Låghus, höghus, dårhus”, så förstår du vad jag menar.

John Ajvide Lindqvist: Människohamn

Jag tar avstamp i högstadietiden igen, för jag misstänker att all min läsning av Stephen Kings böcker då, på något sätt har påverkat det faktum att jag är väldigt förtjust i John Ajvide Lindqvists böcker idag.

Människohamn (2008) handlar om Anders som med sin familj ger sig ut på en vinterutflykt över isen från Domarö i Roslagens skärgård till fyren Gåvasten. När Anders och hans fru är uppe i fyren blir deras 6-åriga dotter Maja otålig och börjar gå tillbaka mot Domarö. Eftersom de är omgivna av en stor vidd av tjock is och har fri sikt åt alla håll, låter de henne gå i förväg. Inget kan ju hända. Men ändå inträffar det ofattbara. Efter bara några minuter är Maja spårlöst borta, som om hon aldrig varit där. Förlusten krossar familjen. Flera år senare återvänder Anders till Domarö, besatt av att förstå vad som egentligen hände. På ön börjar märkliga saker inträffa – människor beter sig konstigt, föremål verkar förändras och verkligheten känns på något vis instabil. Det antyds att något uråldrigt och hotfullt finns i havet.

Ajvide Lindqvist är skicklig på att teckna personporträtt, särskilt av utsatta och sårbara människor. De känns följdriktigt att en person som genomgår en kris kan vara öppen för de alternativa verkligheter som skräckgenren utforskar. Jag tycker också om hur Ajvide Lindqvist använder referenser till musik i sina böcker, särskilt som den ofta kommer från åttiotalet (min högstadietid igen) och är musik jag själv gillar. Förutom att skapa stämning och vara en tidsmarkör för handlingen, låter Ajvide Lindqvist musiken spegla personernas känsloliv. I Människohamn tar han det ett steg längre, när han låter två av personerna – Henrik och Björn – tala till varandra uteslutande i svenska översättningar av textrader från bandet The Smiths. Det är ju kul.

Det finns alltså mycket jag uppskattar med Ajvide Lindqvists böcker, men att påstå att jag gillar honom trots att hans böcker tillhör skräckgenren skulle inte vara hela sanningen. Jag uppskattar varken när skildringarna blir vidriga eller motbjudande, men jag lockas av det krypande obehaget och insikten om att det vi fruktar kanske redan finns mitt ibland oss. När jag läser John Ajvide Lindqvists böcker blir jag uppmärksam på minsta detalj och känner mig absolut levande och närvarande. Läs Människohamn – efter det kommer du aldrig att se på GB-glassgubben på samma sätt igen. Det är när vardagen blir skräck som det är som hemskast.

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga

I John Ajvide Lindqvists bok om sitt eget skrivande, Misslyckas igen och misslyckas bättre (2018), blev jag särskilt förtjust när han så tydligt nämnde Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) som en av sina stora förebilder. Att jag skulle ha med hennes bok i min bokstafett var nämligen en självklarhet.

Romanen utspelar sig i Värmland på 1820-talet och kretsar kring den avsatte prästen Gösta Berling, en karismatisk men självdestruktiv man. Efter att ha förlorat sin tjänst tas han om hand av den mäktiga Majorskan på Ekeby, som driver ett stort bruk. På Ekeby lever Gösta tillsammans med ett sällskap av excentriska män, de så kallade kavaljererna – före detta ämbetsmän och aristokrater som nu för ett utsvävande liv. Under ett år tar kavaljererna över driften av Ekeby, vilket leder till både äventyr, romantik, katastrofer och moraliska prövningar.

Lagerlöfs berättarstil är en stor anledning till att jag tycker så mycket om hennes böcker. Hennes ton är som en blandning av realism och saga, vilket gör att historierna känns både verkliga och magiska. Djävulen dyker upp, naturen får liv, och händelserna har ibland en övernaturlig prägel. Gösta Berlings saga är uppbyggd som en serie noveller och språket påminner om något som kan berättas högt vid en brasa.

För mig rymmer Gösta Berlings saga allt – starka känslor, oförglömliga karaktärer och tidlösa teman som kampen mellan gott och ont. Lägg därtill den sagolika atmosfären under den stränga vintern i de värmländska skogarna, och det blir en storslagen läsupplevelse.

Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet

När jag pluggade litteraturvetenskap i Lund fick jag läsa massor av spännande litteratur – det blev exempelvis en djupdykning i Strindbergs dramer och i böcker av svenska kvinnliga arbetarförfattare. Ett tag snöade jag in på latinamerikansk litteratur och skrev en magisteruppsats om Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet (1970). Den fanns i mina tankar under lång tid.

Romanen följer familjen Buendía över flera generationer i den fiktiva byn Macondo. Allt börjar med José Arcadio Buendía och hans hustru Úrsula, som grundar byn. Genom åren växer Macondo från en isolerad plats till ett samhälle påverkat av politik, krig, kapitalism och modernitet – och sedan tillbaka mot förfall. Samtidigt upprepas familjens öden: kärlek, ensamhet, besatthet och tragiska misstag går i arv.

 Úrsula och José Arcadio får flera barn. Deras äldste son får också namnet José Arcadio och nästa son kallas Aureliano. José Arcadio får i sin tur söner som döps till Arcadio och Aureliano och hans lillebror Aureliano får sjutton söner som alla också döps till Aureliano. Det finns ännu fler Arcadio och Aureliano och dessutom finns det många andra fascinerande personer i boken, som Remedios den sköna och den mystiske Melquíades. Det är lätt att bli förvirrad av alla liknande namn, och det är förstås ett medvetet grepp av författaren. Namnen speglar hur tiden flyter ihop och visar hur egenskaper och öden går i arv.

Boken är också ett bra exempel på latinamerikansk magisk realism. Övernaturliga händelser inträffar i en annars realistisk värld och tas emot som något helt naturligt. Exempelvis stiger en kvinna upp till himlen medan hon hänger tvätt, det regnar blommor från himlen och spöken lever sida vid sida med de levande.

Hundra år av ensamhet är verkligen en färgsprakande, magisk – krävande – och underbar roman.

Peter Høeg: Fröken Smillas känsla för snö

Som avkoppling läser jag gärna spänningsromaner och mina favoriter utspelar sig ofta i karga, ogästvänliga miljöer, gärna med en outsider som huvudperson (exempelvis Peter Mays Isle of Lewis-trilogi eller Elizabeth Hands böcker om Cass Neary). Kanske har jag Fröken Smilla att tacka för det?

Under studentåren i Lund läste jag Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö (1994) många gånger. Eftersom jag och en vän var lika besatta av boken har våra långa diskussioner förmodligen också förstärkt det intryck som boken gjort på mig. En stor del av fascinationen handlar om bokens huvudperson, Smilla Jaspersen, och hennes kompromisslösa personlighet. Hon är intelligent, kantig, socialt distanserad och präglad av både dansk och grönländsk bakgrund. Hennes sätt att se världen – särskilt genom snö och is – ger romanen ett helt eget perspektiv. För henne är snön inte bara något man går på, utan ett språk. Hon kan urskilja olika typer av snö, förstå hur den har bildats och vad som har hänt på en plats bara genom att studera den.

Boken inleds med att en liten pojke hittas död efter ett fall från ett tak i Köpenhamn. Polisen kallar det en olycka, men Smilla misstänker att något inte stämmer – särskilt på grund av spåren i snön. Smillas efterforskningar börjar i Köpenhamn, men de leder henne snart mycket längre bort. Till slut tar hennes undersökning henne ut på en expedition ända till Grönlands isvidder. Där, i en extrem och isolerad miljö, närmar hon sig sanningen om vad som egentligen hänt.

Høegs bok har så många styrkor. Den arktiska miljön blir nästan som en egen kraft, både vacker och hotfull. Han utforskar intressanta teman som identitet, tillhörighet och kolonialism. Fröken Smillas känsla för snö är för mig både thriller, psykologisk roman och samhällsskildring i ett.

Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

Kerstin Ekmans Händelser vid vatten (1993) blev startskottet för min kärleksförklaring till hennes böcker. Jag letade på antikvariat efter de tidiga deckarna, läste hennes arbetarskildringar och trilogin Vargskinnet. 2021 kom hennes fantastiska bok Löpa varg ut – också den är hur bra som helst. För mig är Kerstin Ekman helt enkelt en av Sveriges främsta författare.

Händelser vid vatten inleds med att två turister hittas brutalt mördade i ett tält vid en sjö utanför den fiktiva byn Svartvattnet i norra Sverige. Händelsen skakar det lilla samhället och påverkar invånarna under många år. Berättelsen följer flera personer – som Annie och hennes dotter Mia, Dan från kollektivet och byns läkare Johan Brandberg – vars liv flätas samman med mordet, både före och efter att det sker. Samtidigt nystas hemligheter, relationer och gamla konflikter långsamt upp.

Kerstin Ekmans karaktärer är komplexa och trovärdiga – de framstår som djupt mänskliga med både styrkor och svagheter. Ofta bär de på hemligheter och inre konflikter. Romanen utspelar sig i norrländsk glesbygd, och Ekman är extremt skicklig på att få naturen att kännas levande. Skogen, vattnet och årstiderna är inte bara bakgrund – de påverkar människorna och stämningen. Också Ekmans språk är i en klass för sig, både nyanserat och stämningsfullt. Hon skriver med precision, där detaljer och små iakttagelser bygger upp en stark atmosfär. Det som inte sägs får också betydelse och skapar djup i berättelsen.

Händelser vid vatten var ett självklart val för min bokstafett. Det är en roman som har allt. Dessutom har den av de mest medmänskliga slutscener jag känner till. Jag blir rörd bara jag tänker på den.

Emily Brontë: Wuthering Heights

Wuthering Heights (1847) av Emily Brontë är mycket mer än bara en kärleksroman – den är mörk, brutal och gåtfull, och jag har älskat den från första stund.

När Mr. Earnshaw kommer tillbaka från affärer i Liverpool har han en föräldralös pojke med sig hem till Wuthering Heights. Heathcliff uppfostras av familjen Earnshaw och han utvecklar ett intimt band till fostersystern, Catherine. De leker och tumlar runt på hedarna och utvecklar en intensiv, men destruktiv, kärlek till varandra.

Heathcliff börjar som ett ensamt och utsatt barn, men efter svek och förnedring blir han bitter och hämndlysten. Catherine är passionerad, stolt och motsägelsefull. Hon älskar Heathcliff som en del av sig själv (”I am Heathcliff” är ett berömt citat ur boken). Ändå väljer hon att gifta sig med Edgar Linton från den välbärgade familjen på Thrushcross Grange. Men Catherine och Heathcliff dras till varandra lika starkt som förut och splittringen leder till Catherines inre sönderfall och Heathcliffs grymhet. Inte förrän Catherines dotter Cathy och hennes brorson Hareton finner varandra (för den här boken handlar om fler personer och generationer än Catherine och Heathcliff), växer en mindre extrem och mer balanserad kärlek fram.

Det finns massor att förundras och fascineras över i Emily Brontës enda roman. Hedlandskapet spelar en viktig roll som skådeplats för huvudpersonernas kärlek till varandra, bortom samhällets regler och förväntningar. Jag gillar också hur Emily Brontë använder gotiska element, som övernaturliga inslag, extrema känslor och plågade och intensiva karaktärer. En annan finess är att hennes berättare är opålitliga – besökaren Lockwood misstolkar det som händer och hushållerskan Nelly Dean vet mycket, men väljer vad hon vill berätta.

2024 gick jag en sommarkurs i Oxford om systrarna Brontës romaner. Jag har tidigare gått en liknande kurs där om Jane Austen (att hon inte är med i min stafett skyller jag enbart på platsbrist på utställningshyllan). Att få djupdyka i närläsningar av klassiska romaner tillsammans med likasinnade är verkligen en ynnest. Att det sedan sker i ett handledningsrum på Christchurch College i Oxford känns som en dröm.

Ofta i sammanhang där systrarna Brontë och deras böcker nämns är det brukligt att man ska välja sin favorit, alltså om man tillhör Team Charlotte, Team Emily eller Team Anne.  Jag tycker mycket om alla tre, men det är tveklöst så att jag tillhör Team Emily. Jag kan också tipsa om att besöka prästgården i Haworth där syskonen Brontë bodde och som nu är Brontë Parsonage Museum.

Philip Pullman: La Belle Sauvage

Oxford har en särskild plats i mitt hjärta och jag återvänder gärna dit, både i verkligheten och genom det jag läser. Här finns kopplingar till Alice i underlandet, till Tolkiens värld, och inte minst till Evelyn Waughs Brideshead Revisited (som jag med stor vånda fick utelämna i stafetten). På Oxfordtemat väljer jag i stället Le Belle Sauvage av Philip Pullman.

Pullman är författare till His Dark Materials, en fantasytrilogi som utspelar sig i ett parallellt universum där varje människa har en synlig själ i form av ett djur, en så kallad daemon. Från sitt Oxford dras Lyra och hennes daemon Pan in i ett växande mysterium kring försvunna barn och fenomenet Dust, ett slags partiklar kopplade till medvetandet. Trilogin är ett storslaget äventyr som sträcker sig över flera världar, där Lyra – tillsammans med pojken Will – utforskar filosofiska frågor om själen, den fria viljan och människans plats i universum. Pullman lånar idéer från fysik, teologi och filosofi, och hans böcker väjer inte för det mörka och svåra.

Sjutton år efter His Dark Materials återvände Pullman till Lyras universum med första delen i den nya trilogin The Book of Dust. La Belle Sauvage (2017) utspelar sig före His Dark Materials, när Lyra fortfarande är en bebis.

När jag var i Oxford på kursen om systrarna Brontë gav jag mig ut på en lång promenad längs kanalerna och The Thames Path, med siktet inställt på en sen lunch på puben The Trout i Wolvercote. Någon vecka senare, tillbaka i Sverige, började jag läsa La Belle Sauvage och blev förtjust när jag insåg att romanen till stor del utspelar sig just där jag hade vandrat. Pojken Malcolm Polstead bor på The Trout, som drivs av hans föräldrar, och på andra sidan floden ligger Godstow Abbey där Lyra hålls gömd, eftersom hon anses spela en avgörande roll i skeenden kopplade till Dust och framtiden. När en katastrofal översvämning drabbar området tvingas Malcolm fly med Lyra i sin båt, La Belle Sauvage, samtidigt som de jagas av dem som vill utnyttja henne. Ibland förstärker böckerna verkligheten – och tvärtom.

Jacqueline Woodson: Brown Girl Dreaming

Philip Pullman är en av mottagarna av ALMA-priset och samma pris har också tilldelats den amerikanska författaren Jacqueline Woodson. Jag läser ofta barn- och ungdomslitteratur och några av pristagarna (som Pullman) har jag redan känt till, men det finns också flera författare som jag upptäckt tack vare priset.  Jacqueline Woodson är en av dem.

Brown Girl Dreaming (2014) är en självbiografisk ungdomsbok i versform där Woodson berättar om sin uppväxt under den amerikanska medborgarrättsrörelsens 1960- och 70-tal. Tidigare generationers historia vävs in genom glimtar av den amerikanska södern – erfarenheterna av rasism och segregation är ett levande arv som påverkat Woodsons identitet och uppväxt.

Brown Girl Dreaming känns som en väldigt personlig berättelse – de korta styckena, de rytmiska meningarna och koncentrerade minnesbilderna bidrar till detta. Samtidigt finns de stora historiska skeendena där i bakgrunden. Det är på samma gång intimt och universellt. Jag skulle vilja beskriva boken som ett slags minnesalbum i diktform.

Maggie O’Farrell: Hamnet

Vi återvänder till Storbritannien, den här gången i sällskap av William Shakespeare. När jag läser Maggie O’Farrells roman Hamnet (2020) känns det som att lägga en pusselbit till allt jag tidigare upplevt av Shakespeare – pjäser jag läst, uppsättningar med Royal Shakespeare Company, besöken i Stratford-upon-Avon. Shakespeares universum är rikt och går att utforska i det oändliga. Hamnet breddar min bild och gör den mer nyanserad – om än fiktivt – eftersom romanen i första hand inte handlar om Shakespeare, utan hans fru Anne, i romanen kallad Agnes. Genom henne får man följa familjen, särskilt sonen Hamnet och hans tvillingsyster Judith.

Ett kapitel i boken sticker ut – det som handlar om hur pestsmittan färdas från plats till plats innan den når Stratford. Det är briljant beskrivet och ger en kuslig känsla av hur slump och rörelse leder till katastrof. När Judith blir svårt sjuk och ingen vuxen finns i närheten, försöker Hamnet desperat hitta hjälp – en händelse som leder fram till den tragedi som förändrar hela familjen.

Agnes är en väldigt levande karaktär – stark, intuitiv och nära naturen, men samtidigt djupt mänsklig i sin sorg. Hon ägnar sig åt läkekonst och örter och hjälper människor i sin omgivning, vilket gör henne både självständig och gåtfull. Jag fastnar också för relationen mellan tvillingarna, hur de nästan är som två delar av samma själ, och hur förlusten därför blir så mycket större än “bara” ett dödsfall. O’Farrell kopplar det lilla till det stora: ett barns död i en familj, och samtidigt en antydan om hur den sorgen kan leva vidare i konsten, i Shakespeares pjäs Hamlet.

Michael Cunningham: The Hours

Virginia Woolf är en annan författare som jag verkligen uppskattar. Jag tror att hennes To the Lighthouse är den bok i min bokhylla som jag har läst flest gånger. Hon är en författare som inspirerat många, inte minst australiensiske Michael Cunningham som skrev The Hours (1999), en roman som tydligt för ett samtal med Woolfs roman Mrs. Dalloway.

The Hours är uppbyggd kring tre parallella berättelser som utspelar sig i olika tider. Vi får följa Virginia Woolf under en dag 1923 då hon påbörjar arbetet med just Mrs. Dalloway, kämpande med sin psykiska ohälsa och sin plats i världen. Parallellt möter vi Laura Brown, en hemmafru i 1950-talets Los Angeles, som läser Mrs. Dalloway och långsamt börjar ifrågasätta sitt eget liv. Den tredje berättelsen utspelar sig i slutet av 1990-talet och kretsar kring Clarissa Vaughan, en modern motsvarighet till Clarissa Dalloway, som förbereder en fest för sin vän Richard – en poet märkt av sjukdom.

Böckerna binds ihop av gemensamma teman som ensamhet, identitet, liv, självmord och död. Ibland finns direkt parallella handlingar, som att både Mrs. Dalloway och Clarissa Vaughan planerar en fest och går ut för att köpa blommor. I båda romanerna är tankar, minnen och känslor viktigare än yttre skeenden, och i Cunninghams språk finns en tydlig inspiration från Woolfs sätt att skriva fram en medvetandeström, där tankar glider in i varandra och där tiden upplevs mer som ett inre tillstånd än en linjär rörelse.

The Hours får mig att tänka på varför Woolf betyder så mycket för mig – hennes förmåga att visa att de små ögonblicken rymmer hela livets tyngd. Cunningham lyckas fånga detta och samtidigt göra det till sitt eget. The Hours är som ett eko av Woolfs egen röst.

Max Porter: Grief is the Thing with Feathers

Max Porters Grief is the Thing with Feathers (2015) är en roman som ingen annan. En pappa har mist sin fru och de två små sönerna har mist sin mamma. Vi närmar oss deras sorg genom minnen, tankar, konversationer och drömmar.

Pappan är författare och skriver på en bok om poeten Ted Hughes och hans diktsamling Kråka. En natt knackar det på ytterdörren och när pappan öppnar möts han av en märklig stank. Det brakar och svischar och pappan kastas bakåt. Det prasslar av fjädrar. Det är kråkan från Ted Hughes dikt som har flyttat in. Han hjälper familjen att bära sorgen och lovar att stanna tills de inte behöver honom längre.

Precis som Hamnet talar med Shakespeares Hamlet och The Hours talar med Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, finns alltså intertextualiteten med Ted Hughes Kråka i den här romanen. Även titeln har en litterär koppling, till Emily Dickinsons dikt “’Hope’ is the Thing with Feathers.”

Boken berättas ur tre olika perspektiv: pappan, Kråka och pojkarna (som en enhet) och den har också tre delar som skildrar sorgens olika faser. Det är snyggt, lekfullt och otroligt drabbande. Vi har Kråka – en varelse från folktron eller mytologin – som iklär sig den fjäderklädda sorgen (läs gärna högt för att uppleva Kråkas ”fågelaktighet”). Samtidigt innehåller boken realistiska skildringar av sorg skildrade med absolut fingertoppskänsla. Jag blev verkligen helt golvad när jag läste den här boken första gången. För mig är detta nära nog den perfekta romanen.

Kim Thúy: Ru

Ru är en roman av Kim Thúy, en kanadensisk författare som skriver på franska, men vars böcker i mycket hög grad handlar om det Vietnam som hon lämnade som båtflykting 1978. Ru är hennes debutroman från 2010.

Boktitelns enda ord Ru är vald med omsorg – på vietnamesiska betyder det ”vaggvisa” eller ”att vagga” och på franska betyder Ru ”bäck” eller ”flöde.” Thúy namnger alla sina romaner med ett kort ord, som har varsin betydelse på de två språk och två världar som är hennes.

Precis som med Max Porters Grief is the Thing with Feathers består Thúys roman av korta scener utan ett enda överflödigt ord. Ru berättas inte strikt kronologiskt, utan byggs upp av minnen och fragment som efterhand fyller ut och fördjupar berättelsen. Slutet av ett avsnitt glider över i nästa minnesfragment och vi vaggas (som i romanens titel) in i en alldeles speciell rytm i läsningen, efterhand som ett flöde av bilder läggs samman.

Jag tycker om att läsa böcker från olika kulturer och Kim Thúy tar mig med till Vietnams färger, dofter och mat. Den skildrar hennes barndom i krigets skugga, tiden på flyktingbåten, via ett flyktingläger i Malaysia och slutligen hur hon kommer till Kanada, en plats med främmande språk och kultur. Idag har hon bott över trettio år i Quebec och har skapat sig ett liv där.

Claire Keegan: Det tredje ljuset; Små ting som dessa

Jag läser gärna noveller och gillar texter som säger mycket på få sidor. Irländska Claire Keegan är ett bra exempel – 2021 gavs hennes två kortromaner/långnoveller Det tredje ljuset och Små ting som dessa ut i en volym på svenska.

Det tredje ljuset handlar om en ung flicka som skickas bort från sitt hem för att tillbringa en tid hos avlägsna släktingar på landet. Hos dem möts hon av en stillsam omsorg som hon inte är van vid: rena kläder, regelbundna måltider, vänlighet utan krav. Gradvis börjar hon öppna sig, och världen omkring henne förändras i takt med att hon själv gör det. Men berättelsen rymmer också en underström av sorg och förlust, och det som först framstår som en tillfällig vistelse får en djupare innebörd. Det är i de små gesterna – hur någon talar till henne, ser henne – som hela berättelsen bärs.

I Små ting som dessa följer vi Bill Furlong, en kol- och vedhandlare i en liten irländsk stad strax före jul. Han lever ett stillsamt liv med sin familj, men bär också på minnen av sin egen uppväxt och en känsla av att stå lite vid sidan av. När han gör en leverans till det lokala klostret – som drivs av nunnor och där “fallna kvinnor” hålls – upptäcker han något som antyder att allt inte står rätt till. Det som följer är inte en yttre dramatik, utan en inre rörelse: en växande insikt och ett moraliskt dilemma. Ska han blunda, som alla andra tycks göra, eller riskera något genom att handla? Keegan låter spänningen ligga i just detta val, i det lågmälda men avgörande.

Keegan har ett avskalat och exakt språk. Hon skriver utan överflöd och kanske är det just därför hennes berättelser är så laddade. Som läsare dras jag in i mellanrummen, i det som bara antyds. För mig är hon en av de främsta bland de författare jag läst på senare år.

Gerbrand Bakker: Däruppe är det tyst

En annan trevlig upptäckt var nederländske Gerbrand Bakkers författarskap. Hans roman Däruppe är det tyst (2015) handlar om 57-årige Helmer och hans liv i stillsam vardagslunk på gården, ett liv han egentligen inte valt. Som ung var det tänkt att han skulle studera i Amsterdam medan tvillingbrodern Henk skulle ta över gården – men efter Henks död i en bilolycka blir Helmer kvar och uppfyller sin fars förväntningar utan att protestera.

När romanen börjar har något förändrats. Helmer flyttar upp sin åldrade far till övervåningen och börjar ta över huset – ett första, tyst steg mot självständighet. När Henks tidigare kärlek hör av sig och hennes son flyttar in på gården, väcks minnen och frågor om livet som blev och de val som aldrig gjordes.

Det här är en lågmäld och eftertänksam berättelse om sorg, identitet och längtan efter frihet. Jag uppskattar särskilt Bakkers avskalade språk och hur han använder naturen, djuren och årstidernas växlingar som en spegel för Helmers inre liv, vilket förstärker känslan av stillhet och ensamhet. För mig är det just denna stillsamhet som gör boken så stark – den säger mycket med små medel och stannar kvar hos mig långt efter att jag läst klart.

Jeanette Winterson: Why Be Happy When You Could Be Normal?

Why Be Happy When You Could Be Normal? (2011) är en självbiografi av den brittiska författaren Jeanette Winterson. När Jeanette är sex månader gammal adopteras hon av Mr. och Mrs. Winterson i en industristad i norra England. Familjen lever enkelt, men det som främst präglar Jeanettes uppväxt är adoptivmoderns fanatiska religiositet. När Jeanette gör henne besviken, vilket sker ofta, straffas hon genom att bli inlåst i kolkällaren eller utelåst över natten. Jeanette beskriver adoptionen som ett tomrum, som om hon klivit in i berättelsen efter att den redan börjat. Samtidigt ser hon också tomrummet som en möjlighet – en chans att själv skriva sin historia.

Skönlitteratur är förstås förbjudet, men när Jeanette skickas till biblioteket för att hämta Mrs. Wintersons deckare (ja, dubbelmoralen frodas) upptäcker hon hyllan med engelska romaner från A-Z och bestämmer sig för att läsa dem alla (tur att Jane Austen börjar på A). Litteraturen blir en väg ut.

När Jeanette är 15 blir hon förälskad i en annan flicka. När Mrs. Winterson får veta sanningen utsätts Jeanette för en tre dagar lång exorcism för att driva ut den lesbiska demonen.  Det fungerar förstås inte. När Jeanette något år senare väljer kärleken framför familjen, yttrar Mrs. Winterson orden i bokens titel: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”

Boken kan låta dyster, men särskilt skildringen av Mrs. Winterson rymmer en mörk, absurd humor. Allt hon ogillar är ”djävulens verk”, och när hon hittar en bok av D H Lawrence (”en satanist och pornograf”) under Jeanettes madrass, tar hon alla böckerna Jeanette har gömt och startar ett bokbål på gården. När andra barn ställer ut gåvor till tomten, får lilla Jeanette ge presenter till Apokalypsens fyra ryttare. Den här kontrasten mellan smärta och humor är verkligen helt i min smak.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä: Anteckningar från en ö

Ön i bokens titel är Klovharun, ett litet stenigt skär längst ut i den finländska skärgården där Tove Jansson och hennes partner Tuulikki Pietilä byggde en stuga på 1960-talet. Ön är pytteliten, men den har en rönn, en strandäng och ett glo (en liten vattensamling isolerad från havet). Stugan har varken el eller rinnande vatten, men den är hemtrevlig och har utsikt i alla fyra väderstreck. Särskilt utsikten mot norr är viktig för där måste de hålla utkik för att se vem som kommer farande, så de hinner vänja sig. Ön blir en tillflyktsort där de kan få vara ifred med sitt skapande och de tillbringar tiden från maj till september där under nästan trettio års tid.

Anteckningar från en ö (1996) består av Toves texter och dagboksanteckningar om livet på ön, och också kortfattade anteckningar från Brunström, mannen som hjälpte dem med bygget. Illustrationerna är skapade av Tuulikki.

Tove Jansson fascinerar mig på så många plan. Hon är en enastående konstnär och förstås författare till böckerna om Mumindalen, som jag älskar. Hon lever öppet i ett samkönat partnerskap redan på 1950-talet i ett Finland där homosexualitet var förbjudet fram till 1971. Det är också inspirerande att hon bygger ett hus på en karg, svårtillgänglig ö och bor där stora delar av året långt upp i åttioårsåldern. Hon tycks inte göra så mycket väsen av sig, men visar i stället vägen genom sitt handlande. Det gillar jag.

Miljöerna på Klovharun och fascinationen för havets stormar återkommer till exempel i muminboken Pappan och havet (1965). För övrigt är Tuulikki inspirationen till den självständiga och kloka karaktären Too-ticki, som finns med i muminboken Trollvinter (1957).