Bokstafetten: Henrik Svensson

Mosippan – Elsie Johansson

Hylluppställning: Hc Johansson

Min mormor var 18 när hon fick min mor och min mor var i sin tur 18 när hon fick mig. På så vis växte jag till stor del upp hos min mormor. På mödernet är min släkt i alla delar fattiga torpare, statare, soldater och socialt utsatta. Min mormor flyttade mellan statarbostäder på småländska storjordbruk i sina barnaår och berättelserna från denna mellankrigstidens fattigdom och de djupa orättvisorna präglade en inte oväsentlig del av min uppväxt. Hennes minnen från kriget blev dessutom spännande och medryckande. Som jag avskytt såväl godsägare som nazister. När jag läste den i princip årsgamla Elsie Johanssons trilogi om Nancy var det som att läsa min mormors berättelser. Jag tyckte att jag kände igen vartenda ord, förutom en väsentlig del. Min mormor hade aldrig förmått skriva om sina känslor på det sättet. Speciellt inte känslor kring lust och kärlek. Det här blev en omtumlande läsning för mig. Jag har här valt mellanboken i trilogin kring Nancy, min favorit Mosippan. De är fristående så det går bra att läsa dem i omvänd ordning i princip.

Jag har i min forskning i stort sett varit inriktad på processer som sker under 1800-talet, men 1900-talet framstår för mig som det klart mest romantiska seklet och krigsåren är något av kronan i detta. Mosippan fångar allt detta. Tidsandan, förändringen av inte bara en ung kvinna utan samhället i stort. Det var nu det hände! Jag kan vara lite avundsjuk på dem som fick uppleva det. Elsie Johanssons böcker ger mig i alla fall en del av denna upplevelse.

Underdog – Torbjörn Flygt

Hylluppställning: Hc Flygt

Om Elsie Johanssons Mosippan var min mormors uppväxt, som en tjej född på 30-talet känner igen, så är Torbjörn Flygts Underdog min egen, något en kille född på 60-talet är präglad av. Bara titeln är en lockelse. Jag har alltid haft en fäbless för underdogs. Jag har aldrig förstått folk som på allvar håller på det bästa laget i idrott. Man håller förstås på David mot Goliat! (Därför håller jag på Everton och inte det lag som alla skulle hålla på under 70-talet: Liverpool.) För oss som växte upp under 70- och 80-talen är detta ett igenkännandets glädje. Eller i alla fall igenkännande. Ekonomisk linje, systematiskt skolk från redovisningen på grund av att en smygrökande ”Charlotte” av någon anledning lockade mer. Och man slås av att alla verkligen varit på Springsteen Ullevi 1985! Det här är ingen lättsam förlustelse till läsning. Visst, man drar på smilbanden och utbrister ”precis så”, men många gånger sväljer man skrattet. Man kunde i princip dagligen se hur något svartvitt Erlanderskt städades bort pö om pö och något Adelsohnskt färg-tv-aktigt växte fram. Själv lyssnade jag på boken som radioföljetong 2002, uppläst av författaren själv, och vill påpeka att man ska läsa syrrans namn som ”Månnicka”, med kort å-ljud på Malmövis som första vokal och inte Mååånika, som jag som smålänning oupplyst hade läst det.

Avhandlingens språkdräkt – Johan Asplund

Hylluppställning: F.06 Asplund

Kan man ha idoler inom akademien? I så fall är min den nyligen bortgångne socialpsykologen Johan Asplund. En så skarp och språkligt briljant person finnes icke. Därför valde jag två av hans böcker. Jag hade till och med som uppslag att välja tio böcker enkom av honom. Jag menar att alla inom vår verksamhet borde läsa Avhandlingens språkdräkt. Den är så ljuvligt raljerande över alla tomma anvisningar i dessa hundratals olika ”att lyckas med seminarieuppsatsen” och driver friskt med såväl Fredrik Lindström, akademiker som felstavar ”seminarie” och ”stipendie” (sic!), författare som skriver om sina texter sjutton gånger, en grupp pedagoger vid Göteborgs universitet om distinktioner mellan olika sorters läsning, Gustaf von Platens recension av Systembolagets upplysningar om vin och så vidare. Istället propagerar Asplund för språkvård och ordglädje. Bäst blir han enligt mig i det smått fantastiska kapitlet ”Stenar istället för bröd”, där han på ett klart underhållande sätt ondgör sig över studenter, doktorander och kollegor som inte har lyckats förvärva de simplaste färdigheterna i sitt hantverk. ”Vuxna akademiker tilltalas som Mors lille Olle” är en slutmening i ett stycke som utlöser ett spontant ”yes!”, liksom hur doktorander lyckats undvika att behärska elementära saker som referensteknik och korrekturläsning och han jämför det med en yrkeschaufför som inte kan gällande trafikregler. Det stycket avslutas med ”Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes-Benz”. Någon som känner igen det särdeles träffande i detta citat?

Om undran inför samhället – Johan Asplund

Hylluppställning: Oa Asplund

Nu när jag bestämde mig för att stanna vid två av Asplunds alster så valde jag ett annat av hans mer underfundiga verk. Det kan tyckas lite förvånande att Asplund verkar ha gillat deckare, men i flera böcker återkommer han till att likna vetenskap vid att lösa en riktigt bra deckargåta (jfr. engelskans detect i detective). Forskaren ska avtäcka, blotta olika fenomen. Det som är grundläggande i detta är att kunna se något som någonting. Det är då läsaren kan förmås utbrista ”aj, fan!”. Vi låter Asplund förklara skillnaden mot en mer torr empirisk beskrivning. ”Antag att man konfronteras med någon empirisk generalisering av typen ’ju högre X, desto högre Y’. Att då fråga sig ’Varför i helvete då?’ verkar malplacerat. Det verkar överdrivet.” Vi behöver aspektseendet (se något som något) för att över huvud taget ställa frågorna, undersöka svaren. Det är här forskaren visar sin kreativitet och vetenskap och konst vävs samman. Det finns ingen bättre bok för att förstå vad aspektseende handlar om. 

Röde orm – Frans G Bengtsson

Hylluppställning: Hc Bengtsson

Berättelsen om Röde orm är i två delar: Sjöfarare i Västerled och Hemma och i Österled. Jag kan inte minnas att jag småskrattat mig igenom två böcker på detta vis vare sig förr eller senare. Det kan tyckas märkligt att jag på denna lista har valt såväl Selma Lagerlöf som Frans G Bengtsson, med tanke på att de knappast kan sägas dela stilistik. Men just därför. Berättelserna i sig, äventyren, hur Bengtsson lyckas väva in såväl Harald Blåtand som Almansur, härskare över Al-Andalus utan att det blir minsta konstigt är imponerande, men det som gör Röde orm så dråplig är framför allt det kärva fornnordiska korta språket, nästan avskalat på adjektiv, där situationer inte ägnas fler ord än vad som är nödvändigt för handlingen. Det kommer till exempel till uttryck när Toke (Orms bästa vän) kommer tillbaka till julbordet efter att ha blivit utmanad på duell. Man fick inte slåss eller använda vapen på Blåtands julfirande, men det gick ju att komma överens om en gemensam ”pisspaus”. Toke kommer tillbaka och får frågan om hur det gick för hans antagonist. ”– Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt.” Obetalbart.

Svenskt ortnamnslexikon

Hylluppställning: Fc.032(x)

Förutom frågor om processer kring markägande, produktion och befolkning under 1800-talet har jag ägnat mig åt en helt separat forskningsriktning – ortnamnsforskning. Jag är en sån där traditionell geograf som är fascinerad av ren namngeografi och om man vill göra något mer än att lära sig namn utantill så kan man börja systematisera namn, ställa frågor kring deras betydelse, utbredning och så vidare. Inte minst har detta intresse gjort mig till någon slags jourhavande ortnamnstolkare. När vissa av mina bekanta är ute och rör på sig och ställs inför en ny vägskylt kan man ge sig den på att få ett mess av typen: ”Du, Henke, vad betyder egentligen Malmö?” Då är standardsvaret ”för att kunna svara på det behöver man ha tillgång till de äldsta beläggen”. (Belägg från 1300-talet Malmøghe talar för malm i förleden som betyder typ ’grusig mark’ och efterleden hög. Malmö är således ’grushögen’.) Själv bor jag i ’slemstället’ Fjälkestad. Förleden Filk = ’slem, smuts’ och efterleden -stad = ’plats, ställe’. Jag lovar, när man börjar går det inte att sluta. Och det är 6000 orter att gå igenom!

Nya hyss av Emil i Lönneberga – Astrid Lindgren

Hylluppställning: Hcf Lindgren

Ibland kan man inom mitt fack få höra om en speciell landskapstyp ”ett riktigt Astrid-Lindgren-landskap”. Då ser man framför sig ett pastoralt landskap med rödmålade trähus, vita knutar, kor som ligger förnöjt och idisslar, ängar med nyslaget hö i hässjor, trägärdesgårdar i mil och någon lintott som springer omkring barfota och jagar fjärilar. Det är ett ömsint hävdat kulturlandskap i någon slags harmoni. Det är sekelskifte 1900. Astrid far, Samuel August pekas ofta ut som en slags förebild för Emil. Astrid har förklarat det med något i stil med att Samuel August var en liten pojke samtidigt med Emil, i en grannsocken. Många mer eller mindre autentiska historier (berättade av Samuel August) har uppenbarligen kokats samman till alla dessa hyss och till de miljöer och människor som beskrivs.

För några år sedan samlades vi SO-lärare inom ett tema: Astrid Lindgren. Religionsvetaren valde Husförhöret i Katthult, samhällskunskapsläraren en episod ur Madicken, och så vidare. Jag som geograf valde det stora tabberaset (ur Nya hyss av Emil i Lönneberga). En anledning var att där finns mängder av namn och rumsliga relationer beskrivna; en slags socialgeografi. Frågor kan ställas som: Var låg Skorphult, Katthult, fattighuset? Vilka var Stolle-Jocke, Johan Ett Öre, Kalle Spader, Rackare-Fia, Tok-Niklas, Lillklossan, Vibergskan och Salia Amalia? Varifrån kom de? Var hade de bott tidigare? (Min egen gissning är att alla dessa namn på fattighjonen faktiskt var autentiska ur den lokala namnskatten.) På tal om namn - Skorphult finns det faktiskt ett av i Sverige, i Huaröd nära oss, och förleden tolkas där som ’skarp’, det vill säga sandig jord som lätt torkar ut. Efterleden är ’skogsdunge’. Det funkar även i norra Småland. Namnet Katthult kan möjligen ha inspirerats av Katebo i Lönneberga socken. Annars förekommer ”Katthult” som ett namn på en åker i Värmland och en i Östergötland enligt ortnamnsregistret. Inte särdeles vanligt således, men ett fullt rimligt namn. (Till skillnad från till exempel ”Bullerbyn”, som är mindre rimligt i bestämd form och i den geografiska kontexten.) Katthult skulle då kunna betyda ’skogsdungen där man sett (lo?)katt’ som sedan förts över på bebyggelse som uppstått på platsen. Det är av allt att döma en ensamgård, kanske en senmedeltida bebyggelseexpansion, eller en utflyttad gård vid laga skifte? Ja, ni hör, en kulturgeograf kan verkligen nörda ner sig i Astrids landskap. Fast det är trots allt lite märkligt att drängen Alfred och pigan Lina inte flyttar varje år såsom sed och bruk.

Smånamn och andra ortsnamn – Staffan Nyström

Hylluppställning: Fc.03 Nyström

Ja, vi återkommer till namnen en gång till, hoppas jag inte tröttar läsaren med detta särintresse. Om ortnamnslexikonet är en oumbärlig encyklopedi för varje hem så finns det en rad andra mer nischade men populära skrifter som kan förgylla läsningen för den som vill gå lite mer på djupet. Själv har jag i min forskning (och även i handledning av examensarbeten på HKR) gått mer på djupet när det gäller så kallade smånamn. Det är inte namn på små saker som avses med dessa, utan det som är smått är brukarkretsen, de som över huvud taget vet om namnet och använder det. Det här är alltså namn på åkrar, kullar, skogsdungar, småvägar, bäckar, kobbar, stugor och så vidare. De här namnen talar direkt till oss om hur dem som så att säga stått landskapet närmast sett på sin omgivning och hur omgivningen sett ut och vad den rymt, vilket mer eller mindre genomskinliga namn såsom Rödaled, Pukaskytteln, Svinfarstun, Trollögat och Ladysmith hjälper oss med. Nyström ger oss en introduktion till denna namnskatt.

Kartornas historia – Thomas Reinertsen Berg

Hylluppställning: Ny Reinertsen

[Om denna titel har ännu skribenten kvar att utlåta sig. – Red.]

Gösta Berglings saga – Selma Lagerlöf

Hylluppställning: Hc Lagerlöf

Ja, nån riktigt gammal klassiker får allt rymmas på listan. Som geograf ligger det nära till hands att välja Nils Holgerssons underbara resa, men jag rycktes som ung läsare mycket mer med i Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Kanske var det för att det redan på försättsbladet återfinns en karta över det område som romanen utspelar sig i? Rummet, geografin har uppenbarligen en viktig betydelse för Lagerlöf. Hennes ”Lövsjö härad” är detsamma som området kring Frykensjöarna (som hon döpt om till Löven). Hon gör målande beskrivningar av naturen, av det värmländska landskapet, men det är inte en lovsång rakt igenom. Precis som är fallet med Gösta Berlings intressanta sammansättning av olika personligheter (den svagaste och starkaste bland människor) så rymmer naturen en liknande sammansättning av både det goda och det onda. Ett favoritkapitel är när kavaljererna ställs mot den stora björnen i Gurlita klätt. (Dessa kavaljerer… Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt fattade vad sjutton majorskan hade alla dem till och hur hon motiverade att bistå dem med sitt rumlande liv.) ”Ondskefull är naturen, lömsk som en sovande orm, intet kan man tro. Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger skogen, lockande fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar. Tro inte bäcken med det lena vattnet!”

Vetenskapen och förnuftet – Georg Henrik von Wright

Hylluppställning: D Wright

Finlandssvensken som på personlig rekommendation av Wittgenstein fick efterträda denne på professorsstolen i Cambridge är på många sätt fascinerande. Hans bok från mitten av 80-talet Vetenskapen och förnuftet blev hett omdebatterad och den togs till de hjärtan som bultade mest för att förlänga den gröna vågen, att ta ett par steg tillbaka och inte lita till teknikutveckling och vetenskapliga framsteg för att rädda mänskligheten och jordklotet. Däremot gav von Wright själv inte så stort hopp för en sådan gräsrotsrörelse. Det som möjligen skulle kunna rädda mänskligheten ytterligare en tid vore om vetenskapen istället för att försöka manipulera de av naturen givna livsvillkoren istället kunde visa på en förnuftig livsstil. Den passus i boken som fått klart mest spridning är den klarsynta, pessimistiska och svåremotsägliga utsagan om mänsklighetens förestående undergång. Här lyckas han få in det alldeles oöverträffade uttrycket ”pipa snus”. Det är just den typen av överraskande ordval i en knivskarp argumentation som gör hans domedagsprofetia i viss mån uthärdlig. ”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art --- Jag kan inte för egen finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus.”