Litteratur som väcker känslor

För mig är litteratur känsloväckande. Tårar kan droppa ner på boksidorna när något sorgligt händer precis som pulsen kan gå upp när något hemskt är på väg att hända. Ett fnitter, ett fnys eller till och med ett gapskratt kan min kropp lämna ifrån sig när jag lever mig in i handlingen och när mina känslor behöver komma till uttryck. Läsningen tar sig med andra ord ofta kroppsliga uttryck.

Micke och Molle blir vänner

En bok från min barndom som än idag väcker starka känslor hos mig är boken Micke och Molle blir vänner. Det är en bok som jag blir ledsen av bara jag ser omslaget. Jag minns att mina föräldrar läste den högt för mig när jag var liten och skulle sova. Den var så otroligt sorglig. Tänk en räv och en hund som möts och blir vänner men som sedan måste säga upp sin vänskap för att hunden ska jaga räven. Så hemskt! Sedan första läsningen som mina föräldrar stod för har jag aldrig mer läst den boken. Jag har den i bokhyllan hemma och kan inte skiljas ifrån den men jag kan inte heller läsa den. Inte heller har jag kunnat se de filmatiseringar som gjorts. Boken (och filmatiseringarna) väcker så många känslor.

Ingvild H. Rishøi: Stargate. En julberättelse

En annan bok som väcker många känslor är kortromanen Stargate en julberättelse av Ingvild H. Rishøi. Jag upplever att hon skriver på ett sätt som påminner om H C Andersen (sagobetonat) men att hon förlagt handlingen i nutid. Hon skildrar samhällets utsatta och i denna roman är det systrarna Ronja, 10 år, och Melissa, 16 år, som man får följa. De har fått ta över pappans försäljning av granar och kransar då han helt enkelt misslyckats än en gång med att behålla sitt jobb. Han hamnar gärna på den lokala puben Stargate och döttrarna hans får klara sig på egen hand. Det är kallt, det är mörkt men det finns också visst ljus och värme. Boken är skriven ur ett tydligt barnperspektiv och den är så gripande. Kanske borde den kallas en jul-feelbad!

Litteratur som kräver samtal

Marieke Lucas Rijneveld : Obehaget om kvällarna

När jag läser böcker resonerar och diskuterar jag med författarna och med huvudpersonerna. Hur tänker du nu? Varför gör du så här? Svaren kommer inte direkt utan först när jag läser vidare och då jag får veta vad som händer på bokens kommande sidor. Ibland räcker det inte med mina egna dialoger med böckerna utan jag behöver hjälp av andra för att på djupet förstå det som jag läst. En sådan bok som jag behövde diskutera med andra var Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld. Boken utgår delvis från författarens eget liv och det visste jag innan jag började läsa men när jag sedan kom in i handlingen blev jag helt tagen. Vad är det som händer? Bokens huvudperson är flickan Jas. Hon lever på landet i en religiös familj. När äldsta sonen i familjen hastigt dör blir hela livet ställt på ända. Föräldrarna går in i sin tro och Jas och hennes två syskon lämnas ensamma med sin sorg. Jas grubblerier och tankar på synd, skuld och Guds straff blir allt mer absurda och Jas börjar samla på sig saker som ska skydda mot Guds straff. Hon försöker också nå fram till sina föräldrar och fångar två paddor som i hennes värld får symbolisera mamman och pappan. Om paddorna bara parar sig kommer allt att bli bra igen, tänker hon. Riktigt så blir det inte…

Susanna Lundell & Pernilla Rönnlid: Soppor och samtal - recepten, råden, boktipsen

Just det där med samtal om böcker är något som varit en viktig del i mitt liv. Jag har varit med i olika bokcirklar och boksamtal och jag driver sedan flera år tillbaka en digital bokcirkel. När man håller i boksamtal och bokcirklar kan det ibland behövas lite inspiration. Hur ska jag lägga upp kommande samtal? Vilken bok ska jag välja? Och ni som är med i olika bokcirklar vet säkert att det också brukar serveras lite mat i anslutning till samtalet och en fråga jag ofta ställer mig är ”Vad ska jag laga för mat denna gång?”. Alldeles nyligen släpptes Soppor och samtal - recepten, råden, boktipsen av Susanna Lundell & Pernilla Rönnlid. Den här boken är perfekt för alla som vill få tips och idéer till sin bokcirkel. Här finns förslag på böcker, förslag på upplägg för samtal och här finns en hel del recept, med andra ord allt det som du behöver för att starta upp ett boksamtal eller en bokcirkel.

Litteratur för att få kunskap

Aidan Chambers: Böcker inom oss – om boksamtal
samt
Siv Strömqvist: Skrivprocessen

En stor del av min läsning består av skönlitteratur och skönlitteratur kan ge kunskap. Jag kan få kunskap om min samtid, om dåtiden eller om den framtid som ännu är oskriven. Jag kan samtidigt få kunskap om mig själv och vad det är för frågor som är viktiga för mig. Men kunskap kan jag också få från sakprosa och det finns ett par böcker som följt med mig från min lärarutbildning till min egen undervisningspraktik. Det handlar om Böcker inom oss – om boksamtal av Aidan Chambers och Skrivprocessen av Siv Strömqvist. Båda dessa böcker har gett mig verktyg till hur jag kan tänka kring boksamtal eller textsamtal i klassrummet samt till hur jag kan iscensätta en skrivundervisning där eleverna under hela skrivprocessen får stöd och stöttning som får dem att komma vidare i sitt skrivande. Egentligen är det inte några revolutionerande tankar som ligger bakom Chambers och Strömqvists modeller och arbetssätt men de passar nog väl in på min egen syn på undervisning och därför har de också fått vara mina följeslagare i snart 30 år. Det som är extra skoj är att modellerna och arbetssätten passar lika bra med yngre barn som med äldre och de fungerar också ypperligt när man undervisar vuxna som jag nu gör här på Högskolan Kristianstad.

Litteratur som ett möte

Cynthia Voigt: Den långa vägen hem

När jag läser en bok blir det ett sorts möte. Jag får möta karaktärer och miljöer och en del av dessa karaktärer och miljöer vill jag aldrig riktigt släppa. De blir en del av mitt liv. Jag har under hela mitt liv haft författare som jag följt och det innebär att jag i stort sett har läst allt som de skrivit. En sådan författare är Cynthia Voigt som jag mötte första gången i slutet av 80-talet eller början av 90-talet. Jag hade fått hem boken Den långa vägen hem. Det är en berättelse om Dicey, 13 år och hennes tre syskon. En dag blir de lämnade på en parkeringsplats av sin mamma. Mamman kommer aldrig tillbaka utan Dicey, som är äldst, får ta med sig syskonen på en lång resa för att försöka hitta en släkting de aldrig träffat. Har de tur kan denna släkting kanske ge dem ett nytt hem. För mig var det en stark läsupplevelse. Hur kunde mamman lämna sina barn? Hur skulle det gå för syskonen? Som tur var valde Voigt att skriva fler böcker om syskonen och jag läste dem alla (Det nya hemmet, Solo för gitarr, Samma flicka som förr, Noll gånger insatsen…). Det var något med Voigts sätt att skriva som fångade mig. Efter Voigt har andra författare tagit vid. Jag minns att jag lästa alla mormors Sigge Stark böcker under tonåren. Jag läste också Kitty-böckerna och på senare år har det varit deckarförfattare som jag börjat följa.

Fred Vargas: Cirkeltecknaren

En deckarförfattare är Fred Vargas, pseudonym för Frédérique Audouin-Rouzeau. Jag läste hennes bok Cirkeltecknaren som får klassas som en kriminalroman, och där den egensinnige kommissarie Adamsberg är huvudperson. Denna kommissarie och hans sätt att tänka och agera fascinerar mig. Han har nog en släng av dyslexi. Han har hela tiden sitt teckningsblock i handen och går hans kläder sönder lagar han dem med små fina stygn. Han lever inte alls upp till den stereotypa bilden av en kommissarie. I Cirkeltecknaren börjar Adamsberg se stora cirklar ritade på gatorna i Paris. Han dokumenterar dem till sina kollegors förtret men han gör det för att han får aningar, något hemskt kommer att hända. Den som ritar cirklarna är ond, förklarar Adamsberg för de som ifrågasätter hans dokumentation. Och mycket riktigt, det händer något hemskt. En kvinna med avskuren hals hittas i en av cirklarna och det blir Adamsberg med kollegor som måste lösa fallet.

När jag hade läst Cirkeltecknaren kände jag mig bara tvungen att läsa vidare om Adamsberg och alla de delar som finns i svensk översättning har jag nu slukat (och jag hoppas att det snart kommer något nytt på svenska av Fred Vargas för det var några år sedan sist).

Litteratur som en resa

Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet

Ibland när jag läser böcker bjuder de mig på en resa. Det kan exempelvis vara en resa till ett annat land, en annan tid, till ett liv helt olikt mitt eget eller till en berättelse som skildrar världen på ett nytt sätt. En oförglömlig resa bjöd Gabriel García Márquezs mig på genom sin bok Hundra år av ensamhet. Genom denna bok fick jag inblick i en genre, magisk realism, som jag aldrig tidigare mött. Jag var fast från första sekund. Det här var något helt annorlunda det jag tidigare läst. Verklighet och magi blandades samman och genom boken fick jag följa med till den lilla colombianska byn Macondo och möta sju generationer i familjen Buendía. Jag fick ta del av deras drömmar, deras strävanden och deras olyckor. Boken var inte på något sätt lätt att läsa. Det var stundtals långa meningar och namn som jag tidigare aldrig sett i skrift men samtidigt gav denna bok mig mersmak. Jag fick upp ögonen för magisk realism och läste sedan under flera år en mängd böcker (även en hel del av Márquez noveller) inom denna genre. Författare som Isabel Allende (du känner kanske till Andarnas hus som hon skrev och som senare blev filmatiserad med bland annat Antonio Banderas och Meryl Streep i ett par av  huvudrollerna och i regi av Bille August) och Paulo Cuehlo (författaren till Alkemisten) stod högt upp på min läslista.

Ernest Hemingway: Den gamle och havet

En annan typ av resa bjöd Ernest Hemingway på genom sin bok Den gamle och havet. Här fick jag möta Santiago, en äldre fiskare som tvingas kämpa mot en gigantisk spjutfisk (eller är det en svärdfisk? Jag tror att olika översättningar har kallat fisken för olika saker) långt ut i Golfströmmen. Det blir en långdragen kamp och Santiago blir mer och mer förundrad över spjutfisken. Kanske skulle hans förundran till och med kunna kallas för beundran. Santiago ger inte upp kampen utan fortsätter försöka få fisken med sig in till land. När Santiago väl lyckas ta sig in till stranden är det inte mycket kvar av den stora fisken. Det enda som återstår är huvudet, stjärtfenan och skelettet, resten har hajarna ätit upp. Genom Den gamle och havet fick jag följa med på en resa till ett annat land, till en annan miljö och till en annan typ av huvudperson. Samtidigt, fick jag precis som med Hundra år av ensamhet, resa in i ett nytt sätt att skriva - isbergstekniken. Hemingway är känd för sin isbergsteknik och den kan man uppleva även i Den gamle och havet, där mycket är dolt under ytan. Egentligen är Hundra år av ensamhet och Den gamle och havet varandras motsatser. I den förstnämnda är det ett stort persongalleri, mycket känslor, beskrivningar och ett tidsförlopp som är extremt långt (flera generationer). I Den gamle och havet är det få personer, mycket som är dolt under ytan och handlingen är begränsad till en kort tidsperiod. 

Litteratur som glädje

Annika Norlin: Stacken

Litteratur är en källa till glädje för mig. Jag läser gärna och mycket. Det spelar inte någon roll om boken behandlar något hemskt, sorgligt eller lyckligt. Jag blir glad av att få läsa. Läsningen berikar och stimulerar mitt liv. Det finns många böcker som jag skulle kunna nämna under denna rubrik men då jag behövde begränsa urvalet bestämde jag mig till slut för Stacken av Annika Norlin. Det är en bok som på många sätt skildrar vår egen samtid men på ett litet skruvat vis. Huvudpersonen Emelie har gått in i väggen. Hon får rådet att söka sig till naturen. Naturen kan ge henne återhämtning och stöd. Emelie tar detta bokstavligt och ger sig ut i naturen med en sovsäck och ett tält. Nu ska hon hitta tillbaka till sig själv. Det gör hon också men hon hittar också något annat, en grupp människor som valt att leva utanför samhällets regler och normer. De är en egen stack som sköter sig själv och det gör de oavsett vad som händer. Emelie börjar med att smyga på människorna i Stacken men snart blir hon en del av denna grupp. Det blir början på slutet.

Jenny Jägerfeld: Mitt storslagna liv

Att få läsa böcker för och med sina barn får också plats under denna rubrik. Det är ren glädje. När barnen var små var det bilderböcker och så småningom kapitelböcker. När de blev äldre lästa de på egen hand parallellt med att jag läste samma bok. Så har vi gjort med exempelvis Pax-böckerna (av Korsell, Larsson och Jonsson) men så har vi också gjort med böckerna i serien Skärblackatrilogin av Jenny Jägerfeld. Första delen i serien, Mitt storslagna liv, handlar om Sigge och hans familj. De lämnar Stockholm för att flytta in hos mormodern i hennes pensionat i Skärblacka. Sigge, som på tidigare skola blivit mobbad, är rädd för att sticka ut och för att vara annorlunda och han försöker därför på olika sätt smälta in i den nya miljön. Det går så där, kan man säga, men efter några trevande försök inser han att han kanske kan få vara den han är och ändå bli accepterad. Det är en riktigt varm bok som för en vuxen läsare leder till hög igenkänning. Det är också en bok som väcker glädje, som när Sigges syskon Majken talar. Hon har så hög röst att alla hennes meningar måste skrivas med VERSALER. Och sedan har vi mormor som inte vill kallas mormor utan för Chaaaarlotte (långt a för det ska uttalas med engelsk accent). Hon är en högst excentrisk person, som gör precis det som faller henne in. Inte lätt att flytta in där. I Mitt storslagna liv möter vi också Bilbo, en trädgårdstomte som reser Europa runt och från olika resmål lämnar små hälsningar. Det ledde till att ene sonen bad mig lämna en hälsning i sociala medier när vi befann oss på resa och mötte Bilbo och hans gäng. Här nedanför ser ni Bilbos hälsning och vet ni, till sonens glädje svarade författaren och hälsade så gott till sin läsare.