Barnlitteraturen – något att alltid återkomma till

Kenneth Grahame: Det susar i säven

För att börja i begynnelsen: Kenneth Grahames Det susar i säven (1903) är en bok som jag mötte tidigt som barn och som sedan följt mig genom livet. Vi är kanske många som minns Stefan Mählqvists bokprogram för barn på teve och hans arbete med att sprida god barnlitteratur? För mig fungerade det i alla fall, och jag blev lika fascinerad av de böcker som han presenterade som den hysteriskt randiga soffa han satt i. Vi måste ha fått färgteve då, för jag minns färgerna. Under åren har jag gärna läst om berättelsen om Mullvaden, Vattenråttan och de andra djuren – inte minst för de fina illustrationernas skull. Med åren har jag också funnit nya ingångar in i den. Som barn lockades jag av djurens äventyr på floden med roddbåten och den dramatiska flykten från fängelset med ett frustande ånglok, men numera dröjer jag hellre vid Grahames sätt att beskriva djurens relationer till varandra. Trots att berättelsen utspelar sig i senviktoriansk tid visar Grahames berättare stor respekt för unga läsare och små djur.

Tove Jansson: Vinter i Mumindalen

Med Tove Janssons Vinter i Mumindalen (1957) har vi ett annat exempel på att förmänskligade djur eller djurlika karaktärer ofta förekommer i barnlitteraturen. Länge tänkte jag att det hade med barns behov av att identifiera sig med huvudpersonen att göra, men nyare forskning gör gällande att djurlika karaktärer erbjuder författaren en möjlighet att gestalta maktförhållandet mellan barn och vuxna på nya sätt. Ta spjärn mot ojämvikten och ifrågasätta den vuxennormativitet som annars råder i vårt samhälle. Och kanske är det just det som fortfarande lockar under läsningen av muminberättelserna: en mamma som har plåster och magpulver till hands vid alla tillfällen men som gärna väntar med disken till nästa storm eftersom det är roligare att dyka efter kaffekopparna då. En pappa som i mångt och mycket beter sig som ett barn, och en son som ger sig ut på farliga äventyr i sommarnatten. Och så denna visuellt mycket starka berättelse om att vakna upp som första mumintroll mitt i vintern. En lite skrämmande upplevelse som här också blandas med humor – vem kan till exempel ta vintersport på allvar efter att ha mött hemulen med den citrongula tröjan?

Claude Mourlevat: Jefferson

Igelkottar i kostym låter inte som ett särskilt nytt grepp i barnlitteraturen, men Jean-Claude Mourlevat leker i Jefferson (2021) på ett mycket underhållande sätt med antikens fabler, medeltidens pilgrimsberättelser och den klassiska engelska pusseldeckaren. Resultatet är en mycket spännande, underhållande och på flera sätt oroande berättelse om hur igelkotten Jefferson bli oskyldigt misstänkt för det chockerande mordet på frisören i byn och hur han med sin bästa vän grisen Gilbert måste ta bussen till människornas land för att där söka efter de verkliga gärningsmännen. Det sker under förklädnad i samband med en charterresa där de andra deltagarna består av unga tramsiga rävar, medelålders halvtråkiga vildsvin och rara åldrade bergsgetter. Trots en inledande försiktighet bildar de snart en sammansvetsad grupp som hjälper Jefferson att ta upp kampen mot den brutala köttmaffia som ligger bakom mordet. Flykten med charterbussen tillbaka till djurens land är episk.

Världen som berättelse

W.G. Sebald: Saturnus ringar

I gränslandet mellan fakta och fiktion kan berättelser växa sig riktigt stora. Om man uppskattar blandningen av svepande historiska återblickar och utsträckta vandringar i landskapets kulturgeografi erbjuder W.G. Sebalds Saturnus ringar (1995) en del utmaningar med sin tungt rytmiska prosa och gåtfullt inplacerade grovkorniga fotografier. Berättarjagets vandring längs kusten i East Anglia under några varma augustidagar skildras mot bakgrund av 1900-talets stora katastrofer, där skildringar av industriellt dödande av djur och av människor tvinnas samman till en berättelse om sorg, tomhet och förtvivlan. Det låter svårt, och det är det också. Men Sebalds berättarröst förenar tyngd, iakttagelseförmåga och medkänsla på ett sätt som de stora romanförfattarna från 1800-talet en gång gjorde. Fascinerande.

Christoph Ransmayr: Den sista världen

Med Christoph Ransmayr kommer ännu en tysktalande författare, och det är ingen slump. Jag har bott och arbetat under flera år i Tyskland, och det är påfallande vilken roll det kollektiva minnet av historiens katastrofer spelar i det landets konst och litteratur. Den sista världen (1987) är en berättelse om våld och övergrepp, regimens censur och författarens exil, och skulle alltså kunna handla om många författares livsöden under 1930-talet. Men Ransmayr berättar om Ovidius, den romerska poeten som förvisades av kejsaren Augustus till Tomis vid Svarta havets kust. Intressant nog placerar han Tomis i en tid som nästan kunde vara vår; där visas film på torget under kvällarna och slitna bussar tar lika slitna passagerare ut de omgivande byarna. Det som borde vara den antika provinsen kunde lika gärna vara industriellt öde landskap under östblockets sista dagar. Det som håller samman de båda berättelserna – Ransmayrs roman och Ovidius stora diktverk Metamorfoser – är att alla de människor som bor i Tomis och som vi lär känna en efter en har samma namn och samma livsöden som de mytiska figurerna hos Ovidius. De är också underkastade samma förvandlingens lag som hos Ovidius; människor förtvinar till träd, byggnader sjunker samman till sten och städer läggs i ruiner. Tiden har nått sitt slut. Det hela är mycket dystert men också mycket vackert. Här finns sidor som man läser om och om igen bara för den vackra prosans skull.

Anne Weber: Anette, Ein Heldinnenepos

Vi lever i en tid utan hjältar. I varje fall är det så i skönlitteraturen, menar man. Det går att teckna en linje från de antika eposen med deras halvgudar och sådana kraftkarlar som Odysseus fram till våra dagars antihjältar som Leopold Bloom i Joyces Odysseus. De forskare som ägnar sig åt barn- och ungdomslitteraturen håller inte med här och pekar på att berättelser för barn i allmänhet och fantasygenren i synnerhet fortfarande gör bruk av hjältar. Unga människor som är lite klokare, äger mer mod och går mer uppresta än de flesta andra. Därför blev jag så glad när jag kom över Anne Webers versepos Annette, Ein Heldinnenepos (2020) som nu också finns i engelsk översättning. I versrad efter versrad återberättar Weber historien om hur den knappt tjugoåriga Anne Beaumanoir engagerar sig i den kommunistiska motståndsrörelsen i Bretagne under 1940-talet, utsätter sig för stora faror och räddar judiska landsmän undan en säker död. Bara för att man måste. Hon utbildar sig sedan till neurofysiolog i Marseille och tar där en lika stark ställning för den algeriska befrielsekampen under sent 1950-tal. Av den franska staten döms hon till tio års fängelse för sitt engagemang, men flyr till Nordafrika i samband med att hon föder barn. Hon lever tills hon är över nittio och tycks aldrig ha förlorat kampviljan. Så vad måste då en hjältemodig människa vara beredd att offra för sina övertygelsers skull?

Skolan och livet

Karin Boye: Kris

Om lärarromaner är en egen genre är Karin Boyes Kris (1933) en av mina favoriter. I den får vi följa den unga lärarstudenten Malins liv under ett år i 20-talets Stockholm. Skickligt förenar Boye estetiska, existentiella och pedagogiska frågor i berättelsen om Malins utveckling som människa och lärare. Här ställs värdekonservativ enhetssträvan och dess idealiserande konst mot modernismens idéer om det unika jaget, återspeglade i en konst som försöker att ge uttryck för en komplex samtid. I ett medvetet splittrat romanbygge gestaltar Boye en splittrad tid där dialog ersätter monolog. Romanen kan läsas självbiografiskt som Boyes egen utveckling (hon var ju utbildad lärare) men också som ett tydligt estetiskt och politiskt ställningstagande i en mycket orolig tid. De sista scenerna i romanen gestaltar ett stort ja till livet i all dess mångfald.

Muriel Spark: Miss Brodies bästa år

Om Boye väver in 20-talets reformpedagogik och modernismens konstnärliga idéer i sin berättelse om en ung lärarstudent, gör Muriel Spark det omvända i Miss Brodies bästa år (1961). I min läsning framstår miss Brodie som en mycket farlig människa och en destruktiv pedagog. I romanen lär vi känna henne genom en återberättelse av några händelserika år i 30-talets Edinburgh, förmedlad av en av hennes favoritelever flera år efter att miss Brodie har tvingats lämna den skola hon arbetade på. I början av romanen framstår hon som en excentrisk och nästan sympatisk lärare som strävar efter att befria sina elever från läroplanens strikta ramar, skolmurarnas livsfientlighet och mellankrigstidens gråa värld. Problemet är bara att hon i sitt sökande efter stora gester och intensiva ögonblick landar i fascismen och dess ledarkult. Miss Brodie är en övertygad antidemokrat (bara för att demokratin är så tråkig och medelmåttig, estetiskt sett), och som en slags sektledare formar hon en grupp noggrant utvalda elever efter sina föreställningar om frihet och storhet och utvaldhet. Det här är en stor roman om de spår skolgången sätter hos oss.

Judith Schalansky: Giraffens hals

Den här sista lärarromanen, Judith Schalanskys Giraffens hals (2012), är på samma gång den roligaste och den sorgligaste av de tre. Rolig eftersom jagberättaren är så krass i synen på sina elever, deras vårdnadshavare och den skolmyndighet hon är satt att lyda. Den åldrande biologilärarinnan Inge Lohmark saknar verkligen det skolsystem hon tjänade så grundligt under många år medan DDR fortfarande fanns. Då rådde ordning och reda, skolbarn fanns det gott om och som lärare fyllde hon den viktiga funktionen att sortera barn. De flesta dög bara till fabrikerna medan några kanske lämpade sig som idrottsmän och -kvinnor. Endast ett fåtal var redo för högre studier, och då knappast inom humaniora. Att efter strikta kriterier pröva, bedöma och sortera ut elever var något Inge Lohmark utvecklade till en konst. Efter murens fall och avfolkningen av bygden har hon nu förlorat sin främsta uppgift, och det tillhör sorgen i den här berättelsen att den övertygade darwinisten Inge når insikten om att hela hennes liv som lärare och som mor varit ett evolutionärt misslyckande.

Novellen och insikten

De tre novellsamlingar jag anbefaller här har inget mer gemensamt än att de gestaltar en globaliserad värld, om det nu handlar om en begravning i en by i Zimbabwe, en taxiresa i Teheran eller en avrättning i en kåkstad i Venezuela. På något sätt är alla vi bokälskare överens om att skönlitteraturen öppnar nya världar för oss och låter oss dela andra människors livserfarenheter.  De här novellerna i Nam Les Båten (2008), Petina Gappahs En elegi för Easterly (2009) och Chimamanda Ngozi Adichies Det där som nästan kväver dig (2009) tar oss med till länder och kulturer långt borta från vår vardag, men bakom allt det nya och främmande finns de känslor vi väl alla upplevt: både sorg och glädje, vrede och tacksamhet.

Bildkonst och ordkonst

Nora Krug: Heimat. Ett tyskt släktalbum

Till sist några bildböcker. Jag är helt såld på de nya berättelser som på olika sätt kombinerar den grafiska textens berättande med bildmediets möjligheter. När jag läste Nora Krugs Heimat. Ett tyskt släktalbum (2018) första gången imponerades jag av hennes ärliga och djupt borrande försök att frilägga den egna familjens, hembyns och traktens olika smärtpunkter. Genom tecknade illustrationer, foton från släktalbumet och allehanda grafiskt material från släktvindar och loppmarknader återskapar hon på ett mycket kusligt sätt Tysklands bruna historia. Helt vanliga människors opportunism och medlöperi men också sena generationers strävan efter insikt och förlåtelse gestaltas effektivt i en stor berättelse om skuld, ansvar och klarsyn. Här finns ögonblick i berättelsen där man brister i gråt, trots att uppslagen bara visar en ordlös vit yta.

Timothy Snyder: Om tyranni

Nora Krugs prisbelönta berättelse om den egna släktens upplevelser under en totalitär regim gjorde kanske att hon också fick uppdraget att illustrera Timothy Snyders essä Om tyranni. Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet (2021). Här riktas en uppfordrande och glasklar varning till oss alla om vad som händer om vi inte försvarar demokratin som samhällsform, och den förmedlas i saklig text tillsammans med en rad starka visuella gestaltningar. Sällan har jag upplevt hur starkt text och bild kan tala till och med varandra som i den här bildessän. Några kritiker har ansett valet av Krug olyckligt, men jag tycker att hon gör ett fantastiskt arbete. Se själva och dra egna slutsatser!

Sara Lundberg: Fågeln i mig flyger vart den vill

Med Sara Lundbergs Fågeln i mig flyger vart den vill (2017) har vi ett annat exempel på den höga konstnärliga nivån på bildboksgenren. Här handlar det om en bildbiografisk berättelse om konstnärinnan Berta Hanssons liv. Med stor respekt för Berta och hennes familj skildrar Lundberg en ung människas väg till konsten, och att den vägen går över läraryrket passar bra i det här sammanhanget. Så sluts cirkeln.