Kerstin Herrström
Hur göra ett urval till Bokstafetten? Det är egentligen en omöjlig uppgift, som flera av mina föregångare också påpekat, eftersom jag säkert glömmer bort någon bok som hade förtjänat en plats på listan. Du som läser det här dokumentet och förväntar dig resuméer av mina böcker får det bara sporadiskt, mitt minne är som jag tidigare nämnt inte berättelsen och detaljer. Men jag har i det här arbetet såklart bläddrat igenom en del av böckerna för att färska upp mitt bristfälliga minne en smula. Förhoppningsvis kan texten ge en viss inblick i vem jag är som läsare och jag själv har fått en bild av min läsning som den har sett ut över tid. Jag har tidigare inte haft någon konkret anledning att titta på de stora dragen och linjerna i min läsning men det var intressant att börja fundera i dessa tankar när jag fick den vänliga förfrågan om att ta över stafettpinnen.
Det har blivit en del böcker lästa under årens lopp och jag avslutar alltid min dag med att läsa innan jag somnar. Jag tror vi är ganska olika där. En del läser i fåtöljen, andra på stranden eller tåget eller både och. Jag tillhör kategorin som tycker att läsning är en perfekt övergång till sömnen och kanske drömmens rike. Och en tågresa kan alltid förgyllas med en inre resa med hjälp av en bok; jag har under åren läst många böcker på tågresorna till och från arbetet.
Det tråkiga, men kanske inte livsviktiga, är att jag har ganska svårt att minnas detaljer och skeenden i en bok. Däremot minns jag ofta stämningen och känslan från en bok, det kan hänga med i decennier. Men nu tänker kanske någon, en bibliotekarie som minns böcker så dåligt? Är det inte bortkastat att läsa och inte komma ihåg? Svaret är nej! Jag blev bibliotekarie, i mogen ålder, men inte för att jag (enligt en gängse bild?) har poäng i litteraturvetenskap eller liknande. Min bakgrund är en helt annan och böcker och bokläsning är för mig helt enkelt en privat affär, något jag lever med utanför jobbet. Nuförtiden tar jag lätt på bokläsningen i den betydelsen att om en bok inte fångar mig ganska snart så läser jag inte ut den. Det går inte att säga ett visst antal sidor utan det är snarare en känsla som infinner sig eller inte. Det finns helt enkelt för många böcker som väntar därute, så varför ödsla tid på en bok som inte fångar mig? Det händer också att jag lägger ifrån mig en bok därför att språket inte går in i mig, författaren har inte använt ett av sina viktigaste redskap till fullo. Eller värre, när mängden korrekturfel blir för stor – skärpning förlagen. För att summera det hela blir boken till i mötet med mig som läsare och för någon annan kan en bok som jag har ratat så klart vara en fantastisk bok.
Hur göra ett urval till Bokstafetten? Det är egentligen en omöjlig uppgift, som flera av mina föregångare också påpekat, eftersom jag säkert glömmer bort någon bok som hade förtjänat en plats på listan. Du som läser det här dokumentet och förväntar dig resuméer av mina böcker får det bara sporadiskt, mitt minne är som jag tidigare nämnt inte berättelsen och detaljer. Men jag har i det här arbetet såklart bläddrat igenom en del av böckerna för att färska upp mitt bristfälliga minne en smula. Förhoppningsvis kan texten ge en viss inblick i vem jag är som läsare och jag själv har fått en bild av min läsning som den har sett ut över tid. Jag har tidigare inte haft någon konkret anledning att titta på de stora dragen och linjerna i min läsning men det var intressant att börja fundera i dessa tankar när jag fick den vänliga förfrågan om att ta över stafettpinnen.
När jag funderar på vad jag har läst under årens lopp är det så klart många tankar som väcks. Jag kan skönja olika spår i min läsning, var tid har sin bok så att säga. Under tonåren plöjde jag alla dystopi-klassikerna, fast det hette inte dystopi då. Läser på favoriten svenska.se (som inte bara är SAOL utan även SO och SAOB på ett bräde, stort tack!) att ordet dystopi är belagt första gången så sent som 1975, men vilket genomslag ordet har fått sedan dess! Och med dessa klassiker menar jag förstås Orwells 1984, Bradburys Fahrenheit 451 och Huxleys Du nya sköna värld. Och sedan förstås Atwoods Tjänarinnans berättelse, fast då hade jag lämnat tonåren. En mycket senare bekantskap i genren är McCormacks Vägen som fullskalig framtidsdystopi till trots har ett slut som spirar av något slags hopp. Det är inte många böcker som ”klarar” lyckliga slut men Vägen gör det. 1984 visar att något som för inte så länge sedan kändes som en absurditet, som det politiska partiet Partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”, nu är högst verkligt. En viss V. Putin har visat att han är förmögen att leva upp till alla delarna i slagordet, han har helt enkelt gjort bokens newspeak, eller nyspråk, till sitt.
För länge sedan hade jag en period där jag läste de stora ryska och sovjetiska namnen; Dostojevskij, Tolstoj och Solsjenitsyn trängs i bokhyllan. I Dostojevskij och Tolstoj var det ett evigt bläddrande tillbaka till persongalleriet i inledningen av boken. Dels var antalet personer i böckerna ofta många, dels hade flertalet personer många smeknamn. Det gav inblick i en annan namnkultur, förutom själva läsupplevelsen i sig. Dessa författare gav alltså inblickar, väldigt olika sådana, i det ryska respektive sovjetiska och när jag läste dem var det Sovjetunionen som bokstavligt stod på kartan. Solsjenitsyns böcker som speglar en del av åren i mitten av nittonhundratalet får en annan betydelse i ljuset av kriget i Ukraina. Idag står det Ryssland på kartan men märks det någon skillnad i politiken, egentligen?
Skrönan har sin givna plats i min läsning vilket på ett sätt är lite märkligt eftersom jag är ganska rationell till min natur. Men det är kanske i läsandet av skrönan som något undermedvetet behov får ”slippa fram” och jag tillåter mitt sinne att vara friare än vanligt. Jag kan behålla greppet om min verklighet men får ta del av berättelser som är skruvade, orimliga, osanna, omöjliga – och helt underbara att läsa. Jag njuter helt enkelt av andras kreativitet, i brist på en välutvecklad egen sådan.
Litteraturen som utspelar sig i Norrlands inland är nog den som tillsammans med skrönan varit mest tydlig i min läsning, har jag insett på senare år. Kanske det låter lite udda eftersom jag nog får beteckna mig som mest skåning. Men alla somrarna (och en del jular) på släktgården i Jämtland har satt sina spår och jag minns mina gamla släktingar födda kring förra sekelskiftet och deras berättelser om liv och leverne kring Storsjön. Ett antal vandringar på olika ställen i fjällvärlden bidrar också till anknytningen till norrlandslitteraturen. Det är något med ödsligheten och det karga, vidderna, språket (ibland kan jag höra dialekten i det jag läser), myrarnas lukt och den speciella faunan. Ja, du hör, det är ju nästan en kondenserad fjällvandring i den föregående meningen! Jag känner också en historisk hemhörighet som kanske grundar sig på att jag känner till mer om den sidan av släkten än om den skånska delen.
Det finns böcker och böcker. Nyligen var jag i Karlskrona och fick ta del av en äldre boksamling – vilka historier det finns att berätta om en del böcker! I det här fallet var det böcker med marint tema, kanske inte så oväntat i sjöstaden Karlskrona, och de var på många sätt rariteter. En bok donerades till samlingen på 1920-talet efter att ha nedärvts i en släkt sedan 1790-talet. Det är en rysk bok som år 1790 blev krigsbyte i det andra slaget vid Svensksund i Finska viken där den svenska skärgårdsflottan besegrade den ryska flottan i vad som anses som Sveriges största marina seger genom tiderna. Efter enorma ryska förluster gick svenskarna ombord på resterna av den ryska flottan och plockade med sig både det ena och det andra, bland annat den ryska boken om navigation som alltså har färdats både i tid och rum och nu har sin hemvist i Karlskrona, genom en framsynt donator. Jag fick också i min hand och fick bläddra i Isaac Newtons banbrytande Philosophiae Naturalis Principia Mathematica i tredjeupplaga från 1726. En viktig del i verket är förstås gravitationslagen som Newton sägs ha fått inspiration till genom ett fallande äpple. Förstaupplagan kom redan 1687 men jag tyckte det var spännande nog att få hålla i och bläddra i tredjeupplagan av detta viktiga och värdefulla verk. Vilka personer före mig hade bläddrat i och läst boken i jakt på kunskap och vetande? Vilka skeenden kan just det här exemplaret ha påverkat i världen genom tiderna? Tanken svindlar.
Nu blev det en del böcker, innan jag ens hade börjat skriva om enskilda böcker. Nåja, du får dem på köpet!
Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
Händelser vid vatten läste jag på 1990-talet när den gavs ut för första gången. Och som den fastnade! Så till den grad att jag läste om den för en handfull år sedan. Vilket var lite utmanande. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja läsa om en bok men samtidigt känna en viss tvekan inför det. Kommer boken att hålla för en omläsning? Det kan ha gått många år och livet kan ha fört med sig både det ena och andra som gör att en bok inte känns meningsfull längre. Dessutom kan språket ibland ha åldrats ganska rejält. Men lycka! Händelser vid vatten höll för en andra läsning, i alla fall för mig. Jag valde medvetet att läsa den vid ett sommarbesök på sagda släktgård så att jag skulle befinna mig ”mitt i” boken, jag tog in boken med alla mina sinnen. Jag är egentligen inte så intresserad av mord och ond bråd död i litteraturen men här blir det en bra fond för en fängslande berättelse. Kerstin Ekman har inte varit främmande för att skriva i olika genrer och hennes fantastiskt rika författarskap har under årens lopp gett mig många läsupplevelser, få kan mäta sig med henne.
Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet
Ytterligare en bok som står i bokhyllan och väntar på omläsning är Hundra år av ensamhet som har kommit i en nyöversättning. Den är nog skrönornas skröna och jag ser fram emot läsningen av den, speciellt som nyöversättningen av Lina Wolff har fått mycket beröm. Översättare är förresten en grupp som förtjänar uppmärksamhet. Utan deras arbete hade en stor del av världens litteratur gått mig förbi och det hade varit synd. Ibland blir en bok inte bara en inre resa utan också en resa ut i världen och till det har översättarna bidragit i hög grad. Apropå språk händer det att jag läser böcker på originalspråk men jag tog mig nog lite vatten över huvudet när jag för många år sedan försökte läsa Alfred Döblins Berlin Alexanderplats på tyska. Den står fortfarande hemma i bokhyllan och påminner mig om mitt försök.
Marlen Haushofer: Väggen
Väggen är en mellan pärmarna någorlunda nätt bok men omfånget säger inget om storleken av min upplevelse. Kanske är det ibland tvärtom att den till synes lilla boken är ett koncentrat som går rakt in eftersom det onödiga, mindre väsentliga är bortskalat. Jag kan som läsare inte värja mig helt enkelt. Ett annat exempel är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och även Mödrarnas söndag som nämns längre ner. Väggen är svår att släppa ifrån sig. Det händer i och för sig inte så mycket, den ena dagen är i stort den andra lik, men ändå fyller mig boken med känslan att jag måste läsa, läsa för att se och förstå vad som händer, och varför. Berättelsen är sinnrikt konstruerad och jag får små skärvor av framtiden, jag förstår att det kommer att hända vissa saker och det håller mig på helspänn.
Huvudpersonen i boken är en kvinna som blir ensam (?) överlevande efter en katastrof. Men det finns fler huvudroller i berättelsen, om än inte i mänsklig form, och det är djuren och naturen omkring kvinnan. Några djur överlever och de blir kvinnans familj. Djuren är varmt och ömsint beskrivna och när några av dem dör känner jag också kvinnans sorg och saknad. Naturen blir en storslagen fond, och i detaljerade skildringar får vi ta del av kvinnans hårda arbete för att överleva. Utan djuren och naturen är kvinnan inget. Är någon?
Hanne-Vibeke Holst: Som pesten
Sommaren 2020, den första pandemisommaren, fick jag tag på en bok av Hanne-Vibeke Holst som jag läst en hel del av förut. Det var en riktig tegelsten även i pocketformat och den var skrämmande aktuell när jag läste den och är det fortfarande. Boken är Som pesten och publicerades redan 2017. Den handlar om en fullskalig pandemi med många av de ingredienser vi nu faktiskt har upplevt under de snart två och ett halvt åren som gått sedan de första fallen upptäcktes. Det var nästan spöklikt att läsa en bok som till så stor del speglar det vi genomlevt under pandemin, det mesta går att ”bocka av”. Det heter att verkligheten överträffar dikten men med den här boken har Holst gjort gedigen research och på något märkligt nästan varit synsk. Det mer troliga är att hon har den kreativitet som jag saknar. Svenska Dagbladet skrev i en recension från november 2018 att boken ”är en semestervänlig thriller som är angelägen om att få läsaren att tänka till om vad som pågår i världen…” Hade SvD benämnt boken som en bladvändare för hängmattan om recensionen skrivits idag? Visst, det finns spänningsmoment i berättelsen, men ”semestervänlig”? Nej, inte då och inte nu efter drygt två år av pandemi. Snarare var det för mig en berättelse som gav en fond till det vi genomlevde.
Moa Martinson: Kvinnor och äppelträd
Denna klassiker i den svenska litteraturen läste jag för ett par år sedan och kanske var det på nytt, jag kan inte säga säkert. Jag hade tankar kring språket eftersom boken gavs ut första gången 1933, men dessa tankar kom på skam. Språket är i och för sig präglat av sin tid men känns på något sätt gångbart även idag. Det är detaljrikt, med drastiska formuleringar och det finns ett driv i texten. Tillsammans med den tid som skildras gör språket att boken ändå känns modern på ett sätt som kanske är ovanligt för nästan hundra år gamla texter. De teman som skildras i boken är aktuella även i vår tid på ett sätt som Moa Martinson kanske inte skulle kunnat föreställa sig. En del har förändrats till det bättre men kvinnors och mäns livsvillkor skiljer sig fortfarande åt på avgörande sätt. Och då bor vi ändå i en del av världen där kvinnor nog får sägas ha gjort en resa sedan Moa Martinson fäste sina ord och förmodligen till viss del egna upplevelser på pränt.
Moa Martinson var tidig att skildra kvinnors erfarenheter och Kerstin Ekman som nämndes tidigare är en efterföljare. När jag går igenom vilka böcker jag har tagit upp i det här urvalet blir jag förvånad över att det är många skildringar om kvinnor, kvinnor som är starka på olika sätt. Är det ett uttryck för att jag växte upp i en tid med många samhälleliga förändringar som påverkat oss kvinnor och förhållandena för oss? Att jag letade förebilder?
Haruki Murakami: Kafka på stranden
Kanske är det inte Hundra år av ensamhet som är skrönornas skröna? Kanske är det Haruki Murakamis böcker i stället? Hans författarskap är något ojämnt (och han är nog för populär för att få Nobelpriset i litteratur) men visst finns det pärlor så det räcker! Kafka på stranden fångade mig rejält, den kvalar lätt in bland mina favoritskrönor. Murakami är inte alltid lätt att begripa, men för mig blir det en del av berättelsen, livet går inte heller alltid att förstå. Jag köper glatt absurditeter och omöjligheter och låter mig dras in i Murakamis olika universum. Dessutom finns det många katter i berättelsen. Kanske passar den gåtfulla, egensinniga, oförutsägbara och alldeles fantastiska katten speciellt bra i skrönor, just tack vare dess egenskaper. Murakami har ibland fått kritik för sina bristfälliga kvinnoporträtt. En av berättelserna i hans novellsamling Män utan kvinnor filmatiserades nyligen, men åtminstone filmen framställde en stark kvinnlig huvudperson som tar kommandot över sitt liv. Hur Murakami gestaltar kvinnan i novellen får jag låta vara osagt. Filmen heter Drive my car och den har kuriöst nog en gammal glänsande röd Saab 900 Turbo i en av huvudrollerna, återigen ett av Murakamis mysterier.
Gunilla Linn Persson: Eskil – Riddaren av syrénbersån
Tiden spelar mig ett spratt. När jag funderade på att sätta upp Eskil – Riddaren av syrenbersån på listan trodde jag att det var en något äldre bok och att jag läste den när mina barn var små på nittiotalet. Anledningen är att den berörde mig starkt och jag kopplade därför minnet till mitt nyblivna föräldrajag. Men så var det inte, boken kom ut 2010. Eskil är ett efterlängtat barn, som är precis som andra barn men ändå inte eftersom han har Downs syndrom. Det är 1950-tal och en annan tid. Föräldrarna uppmanas att lämna bort sin son men vägrar och tar hem honom till den lilla gården. Han är ett älskat barn och med tiden blir han inte bara Eskil utan också riddaren av syrenbersån. Han har sitt sammanhang och sin värld bland människor som vill honom väl och jag läser med värme om honom och hans relationer med människorna runt omkring honom. Förutom morfar nazisten som tycker att Eskil inte har något livsberättigande. Morfar blir en del av svärtan i boken och vilket lustmord hans dotter tar på honom när han faktiskt har dött, alldeles på riktigt. Berättelsen om Eskil är varm och bestående men med ett stort inslag av sorg, den lämnar ingen oberörd. Språket går rakt in i mig eftersom det så starkt och samtidigt enkelt förmedlar alla dessa känslor.
Graham Swift: Mödrarnas söndag
När jag väljer ut den sista skönlitterära boken för listan inser jag att det här, precis som Väggen, är en tunn bok, men jag vill nog kalla det en slump. Det är en liten bok utan onödiga ord, bara sparsmakat. Varje ord, varje mening har en funktion och håller mig och min läsning på plats. Boken är Mödrarnas söndag. Det är bara några enstaka timmar som skildras på några få sidor men berättelsen bygger upp en känsla. Inte mycket händer egentligen. Det är en vacker vårdag och husjungfrun Jane är ledig och har inga arbetsuppgifter. Hon känner frihet i stunden, den vårliga cykelturen i solen är förlösande men hon vet att det är bedrägligt. Det byggs upp en stämning av tomhet och ödslighet och tystnaden är bitvis bedövande. Katastrofen är nära men det vet jag som läsare långt före Jane. Det finns en stor omöjlighet i berättelsen och det är den klassöverskridande kärleken, vi talar 1920-tal. Det finns också en stor möjlighet i att en ung husjungfru, som har tillägnat sig ett ovanligt rikt språk, denna söndag påbörjar en resa som slutar i ett författarskap där hon, som inte hade ett liv, känner att hon har blivit någon.
Eva Bexell: Kalabalik hos morfar prosten och Prostens barnbarn
Dessa böcker gavs ut redan på sjuttiotalet, långt innan mina barn var i rätt ålder eller ens födda, men på något sätt hittade den till oss. Tänk farbror Melker på Saltkråkan eller Sunes pappa Rudolf men med ett stort inslag av självgodhet och arrogans så har du hittat prosten. Och hans barnbarn som är precis som barn är. Berättelserna formas i skärningspunkten mellan prosten och barnbarnen, med en hög igenkänningsfaktor vad gäller barnperspektivet. Vi lyssnade tillsammans med våra barn på långa bilresor och boken och dess efterföljare var så populära att vi slet ut två omgångar kassettband, som var ljudboken i bil på den tiden. Inläsningen var fenomenal, gjord av Margareta Krook. Det gick nästan att ta på koncentrationen på de där bilresorna.
Barbro Lindgren: Den vilda bebiresan
Det är något speciellt att läsa barnböcker på vers och Barbro Lindgren har skrivit en som jag ännu kan känna rytmen i. Dessutom är bilderna av Eva Eriksson finurliga vilket inte gör saken sämre. Vilket samarbete dessa två måste ha haft i skapandet av denna bok! De barnböcker som har varit roligast för mig att läsa för mina barn är de böcker som faktiskt också har någon ingrediens för mest den vuxna. Ett exempel är Max grav där Lindgren tagit barnboken till vuxenhöjder och jag tror att det var vi vuxna som alltid hade mest roligt åt den boken. Jag tror att läsglädjen jag kände i de fallen också gjorde läsupplevelsen för mina barn större. Den vilda bebiresan är helt och hållet en bok i den andan; en skröna för barn och en och annan vuxen som jag själv.
En dag när allt är tyst
och lite tråkigt
får bebin lust
att göra något bråkigt.
Han tar en låda
ur sin mammas skåp.
Nu ska han ut
och åka båt!
Följ med på resan!
M Vägatlas Sverige
När jag började fundera på böcker till den här listan så kom jag mot slutet av tankearbetet på att en kartbok är ett måste, även om den fyller andra syften än övriga böcker i den här samlingen. Kartboken har alltid följt mig och gör så än idag, GPS i bilen till trots, och finns både i bilen och i bokhyllan. En karta, i olika skalor beroende på behov, ger mig en överblick och inspiration i min planering, till exempel inför en semesterresa. Hur långt är det mellan X och Y? Finns det något intressant på vägen som vi kan titta på? Eller fungerar det med en avstickare till Z? I ett annat liv hade jag kanske varit en fågel eftersom det är ett perspektiv som fungerar väl för mig. Kartboken hjälper mig också att förstå var i världen till exempel Ukraina ligger. Vilka är grannländerna, var finns Svarta havet etcetera. En vägatlas är inte den vackraste av kartor, den ska vara mest praktisk, precis som GPS:en. De vackra kartorna, både äldre och nyare, finns hemma på väggarna i form av tavlor, de är konstverk i all sin rätt.
Anton Nilsson: Våra äpplesorter
Jag är absolut ingen äppelexpert men den här boken är ändå en av mina favoriter bland uppslagsböcker. Här finns en stor del av våra svenska äppelsorter beskrivna och illustrationerna är så vackra. Detaljrika foton i all ära men i ett tecknat äpple går det att få med dess alla kännetecken, på ett bräde helt enkelt. Tillsammans blir text och bild av till exempel ett Aroma eller ett Gyllenkroks astrakan till poesi och äppelträden i trädgården suckar hänfört över att ha fått sådana vackra litterära presentationer. Men visst hade det varit fint att kunna kalla sig pomolog!
Per T Ohlsson: Konservkungen: Herbert Felix – ett flyktingöde i 1900-talets Europa
En bok tar jag med på listan lika mycket för författaren som för huvudpersonen och det är Per T Ohlssons Konservkungen: Herbert Felix - ett flyktingöde i 1900-talets Europa. Per T, som han kallades hemma vid frukostbordet, gav mig alltid insikter om politik och skeenden, både i Sverige och i världen, genom sina krönikor i Sydsvenskan. Hans texter var alltid välunderbyggda och informativa och med en påläst udd i diskussionen. En av hans sista böcker blev 1918: året då Sverige blev Sverige och den känns angelägen att läsa för att förstå bakgrunden till hur vårt land utvecklades och därmed också hur mitt liv formades under andra halvan av nittonhundratalet.
Inte oväntat att just Per T skrev berättelsen om en människa och hans livsöde i ljuset av den europeiska nittonhundratalshistorien. En människa som förlorar stora delar av sin familj i koncentrationsläger men som bryter upp och lyckas bygga en ny tillvaro i ett annat land. Herbert Felix flydde på 1930-talet till Sverige, undan det hårdnande klimatet för judar i Tyskland, och har i hög grad påverkat landets matkultur. Känns namnet Herbert Felix bekant, ligger Felix bra på tungan? Helt rätt, det är Herbert Felix som är pappa till flera klassiska produkter du hittar på hyllan i livsmedelsbutiken. Temat att fly eller flytta och bygga upp ett nytt liv är tidlöst och ständigt aktuellt och många är de litterära upplevelser som bygger på det temat, även filmer och tv-serier. Vägen som nämns i inledningen är ett exempel, Väggen ett annat.
Hans Rosling: Hur jag lärde mig förstå världen och Factfulness
Hans Rosling har som få lyckats få oss att förstå hur världen utvecklats. Denne folkbildare av rang visade oss att världen är på rätt väg. Kvinnor utbildar sig, barnadödligheten sjunker, vi äter bättre mat och så vidare. Genom tålmodigt och bitvis underhållande arbete med bland annat ”bubbeldiagram” hjälpte han oss att se linjer över tid, inte bara ett här och nu. Hans memoarer Hur jag lärde mig förstå världen har en pompös titel men den känns på något sätt sann för Hans Rosling. Boken Factfulness (som Hans Rosling skrev med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling) handlar om vikten av en faktabaserad världsbild och den är fullpepprad med diagram, statistik och bilder (och referensförteckning!) för att åskådliggöra. Ingen bok för sträckläsning dock. Dessa två böcker kompletterar varandra till innehållet och blir tillsammans en ögonöppnare för mig om tillståndet i världen.
Men det går så klart att kritisera Hans Rosling för att han i sin verksamhet och i sina böcker har gett en förenklad bild. Och inte räcker det att jag, som priviligierad, läser hans böcker för att världen ska bli en bättre plats. Men hans böcker har fått mig att tänka och det måste ändå ha varit en målsättning med dem.
Jag läser om en människa med outtröttlig energi och iver. Var fick han glöden ifrån? Hans liv tog slut men jag kan så klart inte skriva om Hans Rosling utan att jag frågar mig vad han hade haft att säga oss om pandemin, utifrån erfarenheter från bland annat sitt arbete med Ebola i Liberia.
Avslutning
Det här var mina böcker men det är som sagt en utmaning att göra ett sådant här urval. Hade jag fått frågan till hösten hade urvalet säkert sett delvis annorlunda ut. Jag faller för frestelsen att fortsätta min lista med en del av de böcker som fanns med i den ursprungliga, mer omfattande bokhögen inför det här arbetet:
- Paul Auster: New York-trilogin
- Majgull Axelsson: Aprilhäxan
- Tomas Bannerhed: Korparna
- Christa Bernuth: Inre säkerhet
- Edmund De Waal: Haren med bärnstensögon
- Kerstin Ekman: Vargskinnet-trilogin
- Jonathan Franzen: Frihet
- Marie Hermansson: Musselstranden
- Kazuo Ishiguro: Never let me go
- Stina Jackson: Ödemark
- Maria Küchen: Rymdens alfabet
- Ola Larsmo: Swede Hollow
- Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget
- Joyce Carol Oates: Blonde
- Elisabeth Rynell: Hohaj
- Hjalmar Sjöberg: Doktor Glas
- Fredrik Sjöberg: Flugfällan
- Donna Tartt: Steglitsan
- John Williams: Stoner
Slutligen ett par tack. Till Mia för att du skickade stafettpinnen till mig och till dig som har tagit del av mitt läsande! Det här avslutar min delsträcka och nu lämnar jag med varm hand och förtjusning över stafettpinnen till, ja vem då?