Marie Nilsson

Det uttrycks ofta att en person är allätare när dennes musiksmak ska beskrivas – ”jag lyssnar på det mesta”. Så även när jag ska beskriva min musiksmak, som sträcker sig från hårdrock till rap, vidare till klassisk musik och opera. I vissa stunder har jag behov av att lyssna på Led Zeppelin, i andra fylls jag av energi när jag lyssnar på Post Malone, medan i ytterligare andra är det Mozart som lugnar mig. När jag fick den vänliga förfrågan om jag ville dela med mig av mina favoriter bland böcker jag läst, då började självklart funderingarna över alla de böcker som blivit en del av min läsupplevelse. Det slog mig att jag inte enbart är en musikalisk allätare, utan en litterär dito. Jag läser allt ifrån Catherine Cookson till deckare till nobelpristagare – och det är något som gör mig glad, och faktiskt lite stolt. Jag möttes en gång av en bibliotekarie, som med hela sitt väsen utstrålade budskapet att boken jag efterfrågade inte var vad hon ansåg ”fin nog”. Min känsla när jag lämnade biblioteket var absolut irritation över att bli bemött på ett sådant sätt, men också att jag tyckte synd om henne för vad jag tyckte var hennes inskränkthet. Istället för att uppmuntra min läslust försökte hon faktiskt påverka mig att inte läsa den aktuella boken. Lite märkligt av en bibliotekarie, kan jag tycka. De böcker jag väljer att läsa handlar om vilken känsla jag har just där och då och vad jag vill uppleva, och det skiljer sig utifrån ett väldigt brett spektrum. Ena dagen vill jag slippa engagera mig och bara sugas in i en berättelse som jag redan på förhand vet kommer att vara banal, lättsam och ge mig en känsla av att livet är enkelt och gott. Andra dagar vill jag att texten ska utmana mig och tvinga mig till engagemang och reflektion. Och jag är glad över att jag därmed har så mycket att välja bland.

Berättelser och böcker av olika slag skänker mig så mycket känslor och så många tankar, och jag kan inte tänka mig en dag utan böcker. Hur trött jag än är när jag ska gå till sängs på kvällen har jag ett behov av att läsa. Utan läsningen är det något som saknas den dagen.

Det slår mig också när jag funderar över vilka böcker som har betytt extra mycket för mig, att jag kan sätta varenda en av dem i en situation och en kontext. Jag minns sammanhanget som jag befann mig i när jag läste boken. På samma sätt som berättelsen i sig förflyttar läsaren till en annan plats och tid, så transporterar tankarna på dessa utvalda böcker mig till en annan plats och tid. Någon av dem flyttar mig tillbaka till barndomen, några till universitetstiden i Uppsala, en annan till lunchrasterna på ett sommarjobb. Ibland återkommer jag till den förundran jag första gången kände när jag var i tonåren och läste Homeros. Den häpnadsväckande insikten att det som någon tänkte för nästan 3000 år sedan – det kan jag läsa idag. Hur fantastiskt är inte det? Genom skriftspråket har vi fått förmågan att resa i tid och rum. Det är så stort att det nästan inte går att ta in. Och tänk, att en bibliotekarie en gång ville få denna gåva att begränsas och inskränkas…

Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

Låna boken, Bröderna Lejonhjärta

Mitt exemplar av Bröderna Lejonhjärta håller inte längre ihop. Det har genom otaliga läsningar fallit sönder i flera delar, och är ett tecken på hur mycket jag älskar den boken. Mor läste den för mig innan jag själv kunde läsa, och så snart jag hade lärt mig läsa blev den min favoritbok. Den var spännande, den var sorglig och den var hoppfull. Jag älskade att läsa om kärleken mellan bröderna, och jag grät floder när Jonatan dör. Jag var rädd när jag läste om förrädaren som fanns mitt bland dem och ifall brevduvorna skulle klara sig, och jag var lättad när Skorpan hittade farfar. Att ta sig an ett ämne som döden, och skildra den på det sätt som Astrid Lindgren gör, bidrog till att jag kunde prata med andra om detta att människor faktiskt dör. Men boken bidrog även till en förtröstan och hopp. Lika ledsen som jag var i slutet av boken när både Skorpan och Jonatan dör, lika hoppfull kände jag mig när jag slog igen sista sidan. Kan man tänka sig en bättre gåva till ett barn: att sätta ord på något så svårt och abstrakt som döden samtidigt som man får en känsla av hopp? När jag senare åkte till Kanada som au pair hade jag med mig ett exemplar på engelska till dottern i familjen, och när jag så småningom själv fick barn låg jag i sängen och läst boken tillsammans med dem. Och jag gråter fortfarande när Jonatan dör i eldsvådan.

Alf Henrikson: Antikens historier

Låna boken, Antikens historier

När jag skulle välja linje till gymnasiet valde jag humanistisk linje med helklassisk inriktning. De flesta av mina kompisar ansåg att det fanns något allvarligt fel med mig som självmant ville välja det. För mig var det ett lätt val eftersom det inte enbart innebar att jag fick fortsätta med engelskan och franskan från högstadiet, men också att jag fick börja med tre nya språk: spanska, latin och klassisk grekiska. Vilken glädje! Inte nog med att jag skulle få plugga språk, vilket i sig var fantastiskt roligt, men vi fick även lära oss om antiken (både den romerska och grekiska). Hur människor levde, vilka diktare det fanns, olika slags versfötter, hur doriska och joniska pelare såg ut, och inte minst, vilka gudar man trodde på. Romersk och grekisk mytologi är som sagor. Tänk att få plugga sagor! Lite annat än geometri och kemi… En bok som jag köpte själv vid den här tidpunkten var Henriksons Antikens historier. Här kunde jag sjunka ner i alla dessa spännande berättelser om mytologiska figurer och väsen.

Jag har återkommit många gånger till Antikens historier under åren sedan gymnasiet, och jag har använt även denna bok som sagobok tillsammans med mina söner. Boken har bidragit till att jag känner en tillfredsställelse och glädje över igenkännandet när olika talesätt dyker upp i samtal. Jag förstår vad man menar när man säger att någon lider Tantali kval och vem Tantalos var. Jag förstår vad man åsyftar när någon säger ”mellan Scylla och Karybdis”. När någon – vilket har hänt, dock väldigt sällan – säger ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras” då blir jag så glad. För jag vet bakgrunden till uttrycket och jag känner mig inkluderad i ett sammanhang. Ett sammanhang där medlemmarna är så nördiga att de faktiskt tycker att latin och klassisk grekiska är roligt.

Umberto Eco: Rosens namn

Låna boken, Rosens namn

Rosens namn läste jag första gången när jag hade slutat gymnasiet och sommarjobbade på arkivet på Centralsjukhuset i Kristianstad. Jag kunde inte släppa läsningen, så på lunchrasterna när jag hade ätit upp min mat, fortsatte jag att sluka boken. När jag nu efteråt tänker på det, kan jag känna att jag nog borde varit lite mer social… men jag prioriterade Umberto Ecos berättelse om Adso. I denna berättelse kombinerades min förkärlek till att resa bakåt i tiden (handlingen utspelar sig, som de flesta säkert vet, under medeltiden) med min kärlek till latin (boken är fullspäckad med latinska texter, och jag roade mig med att försöka översätta dem själv innan jag tittade i ”facit” i bokens appendix) och med min vurm för deckare (Adso löser tillsammans med Broder William gåtan med att munkarna, en efter en, dör). Som ett litterärt Kinderägg, tre önskningar i ett.

Marcel Mauss: Gåvan

I 20-års åldern studerade jag kulturantropologi i Uppsala, och kom i kontakt med boken Gåvan av Marcel Mauss. Jag minns att den lämnade spår hos mig då det var första gången som jag började reflektera över sådant som jag tidigare tagit för givet. Man skulle kunna påstå att min livsvärld plötsligt belystes av ett perspektiv som var helt nytt för mig: att ge och ta emot gåvor var mycket mer komplext än jag tidigare oreflekterat trott. Boken skrevs för cirka hundra år sedan och analyserar ”gåvan” som ett kulturfenomen utifrån en jämförelse av tre olika samhällen. Mauss menade att de normer som styr gåvoinstitutionen är att 1) det är en plikt att ge gåvor, 2) det är en plikt att ta emot gåvor, och 3) det är en plikt att återgälda gåvorna. Skulle man vägra eller försumma någon av dessa plikter betraktas det som en slags fientlig handling, medan efterlevnaden av desamma är att upprätthålla relationer med andra. I detta normsystem finns också en inneboende aspekt av status. Den som ger är i en överordnad position, medan den som tar emot gåvan hamnar i en underlägsen position. Att ta emot utan att återgälda skapar en slags beroendeställning. När jag läste boken funderade jag på om detta kan vara en möjlig förklaring till att jag själv har så mycket lättare att ge än att ta emot hjälp (som ju är en slags gåva). Att ta emot någons hjälp bidrar till att jag känner mig skyldig vederbörande – det finns åtminstone ett litet element av det.

I boken beskrivs bland annat ”potlatch” som praktiserades i nordvästra Nordamerika, och som var en slags tävling i generositet samtidigt som man upprätthöll en god relation till gudarna. Potlatch innefattade även ett inslag av destruktion, vilket kunde ta sig i uttryck genom att kasta värdefulla kopparplåtar i havet, elda upp sina hus eller skicka sina slavar i döden. Genom att visa att man hade råd att förstöra sina tillgångar manifesterades ens status. Jag kan inte undgå att dra paralleller till nutida företeelser som att ”vaska champagne”. Nihil sub sole novum.

Fjodor Dostojevskij: Brott och straff

Låna boken, Brott och straff

Det känns nästan genant att ta med denna klassiker bland mina bokval, eftersom den redan är så omskriven och så omtalad. Samtidigt kunde jag inte ha en lista över böcker som varit betydelsefulla för mig – och utesluta Dostojevskijs Brott och straff. Jag har enbart läst den en gång, även om jag ofta tänkt att jag ska återknyta bekantskapen med Raskolnikov, och det var för trettiofem år sedan. Jag är medveten om att det jag nu ska säga har sagts av många andra – trots det säger jag det eftersom det stämmer med hur det var. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att komma in i boken. Jag blev förvirrad av alla namnen, och fick hela tiden gå tillbaka till listan över nyckelpersonerna för att få grepp om vem det handlade om. Att Dostojevskij växelvis använder förnamnet, efternamnet och smeknamnet gjorde mig frustrerad. Men jag kämpade på, och efter en relativt ansenlig mängd sidor vände det. Jag sögs in i berättelsen och jag befann mig i Petersburg och njöt av den främmande miljön. Boken är lång, drygt 600 sidor, men inte tillräckligt lång ändå. Brott och straff var den första bok som jag aldrig ville skulle ta slut och som jag efteråt saknade under en lång tid.

Göran Tunström: Ökenbrevet

Låna boken, Ökenbrevet

Första boken jag läste av Göran Tunström var Juloratoriet, och jag tyckte väldigt mycket om den. Det är emellertid en annan bok av Tunström som jag vill berätta om här, Ökenbrevet. Det är en relativt kortfattad bok på ungefär 200 sidor, ganska mycket kortare än Juloratoriet. Men denna relativt tunna bok har haft en genomgripande inverkan på mig, och jag återvänder ofta till den och läser den på nytt. Med ett underbart språk låter Tunström oss följa människan Jesus innan han erkänner för sig själv att han är Guds son. Jesus är berättaren. Han är en vanlig människa, med alla de känslor som vi människor kan känna, samtidigt som han tidigt förstår att han inte är vanlig, att han är annorlunda. Andra människor uppfattar honom som annorlunda. Hur han motar bort allt som är tecken på hans särprägel, och inte vill erkänna sig som speciell. Språket är så vackert och jag njuter av att läsa orden. Det är mystiskt och många gånger oförklarligt. Det är sorgligt men också hoppfullt. Det är kärlekens makt över ondskan.

Stefan Klein: Tid

Mitt avhandlingsarbete fokuserade inledningsvis på upplevelsen av balans i vardagen. Något som är centralt i denna balans är tiden – inte minst i relation till pengar. Det finns en reciprocitet mellan tid och pengar, vilket ofta manifesteras i att ifall det ena ökar minskar det andra. Under tiden som jag gjorde min forskarutbildning kom jag i kontakt med en bok, Tid, som är skriven av vetenskapsjournalisten Stefan Klein. Boken lyfter spännande frågor, som varför tiden går fortare ju äldre vi blir, och hur lång tid en timme varar. Den lyfter relationen mellan tiden i vårt medvetande (det som Max van Manen skulle uttrycka i termer av levd tid) och tiden i yttervärlden. Som journalist gör Klein forskningen lättillgänglig och med konkreta exempel synliggör han olika perspektiv och aspekter.

Jag tycker att det är väldigt roligt att reflektera över tiden. Hur vårt sätt att tänka om den påverkar våra liv och även hur vi mår. Hur vår uppfattning om tiden kan arbeta emot oss och bidra till en känsla av tid som bristvara. Hur tiden kan uppfattas linjär och att man för varje dag kommer längre till höger på livets tidslinje. Eller hur man istället kan uppleva tiden som cirkulär, som årstidernas tröstrika återkommande. Kleins bok väcker tankar och inspirerar till att reflektera över ens eget förhållningssätt gentemot tid.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror

Låna boken, Jag for ner till bror

Vintern 2019/2020 åkte vår familj till Gran Canaria för en veckas semester, och med mig i bagaget hade jag bland annat Karin Smirnoffs bok Jag for ner till bror. Jag satt sålunda i en solstol vid poolen och började läsa den första boken i hennes trilogi, och efter en liten stund började en känsla av obekvämhet att infinna sig. Det var något som skavde i läsningen och som irriterade den vanliga känslan av att sugas in i berättelsen. Det fanns ju inga kommatecken, som underlättade läsningen för mig. Namnen var skrivna med små bokstäver och många ord var dialektala. Språket störde mig. Men det var inledningsvis som jag kände så. Efter ett tag sögs jag ändå in i berättelsen, och jag kom att tycka väldigt mycket om alla delarna i trilogin. Böckerna väcker många känslor och tankar hos mig, och en del av det tror jag beror på att det finns så mycket som är motstridigt i böckerna. Att en människa kan var så stark samtidigt som hen är så svag. Att vara älskad och önskad på samma gång som man är oönskad och oälskad. Hur kärleken driver på samtidigt som den drar sig undan. Boken handlar också om kärlekens makt, och hur den tar sig i uttryck. Som kärleken mellan syster och bror, moderskärlek och faderskärlek. Om det svåra, det fula och det onda, och att bli sviken av dem som ska älska och skydda en. Att inte kunna släppa det förflutna eller förlåta. Jag är väldigt glad att jag fortsatt att läsa berättelsen trots det inledande motståndet gentemot språket.

Amor Towles: En gentleman i Moskva

Låna boken, En gentleman i Moskva

Att läsa är att resa i tid och rum – detta fantastiska lyfte jag redan inledningsvis. Jag har alltid tyckt om att läsa böcker som handlar om förfluten tid och på så sätt förflyttas till exempelvis antiken eller medeltiden. En bok som låter mig resa till Ryssland under 1900-talets första hälft är Amor Towles bok En gentleman i Moskva. Vi får följa greve Alexander Ilitj Rostov under drygt trettio år, då han hela tiden befinner sig i husarrest på ett anrikt hotell i Moskva. Man skulle ju kunna tänka att en berättelse som enbart utspelar sig på ett hotell under drygt tre decennier skulle vara lite långrandig och händelselös. Det är precis tvärtom. Greve Rostov och de andra i persongalleriet bjuder på en fantastiskt underhållande läsning. Parallellt med berättelsen om Rostov får vi följa den ryska historien och vad som hände under samma tidsperiod. Hur bolsjevikerna agerade efter revolutionen och Sovjetunionens utropande, hur oliktänkande rensades ut, och byråkratin och de politiska kommittéerna blomstrade.

Under hela läsupplevelsen har jag en varm känsla inombords. Jag älskar det ibland högtravande språket, och hur greven använder humorn som ett redskap gentemot den galenskap och dogmatism som genomsyrar det ryska samhället efter revolutionen. Hur den bildade Rostov upprätthåller sin värdighet och förnämhet som inbegrips i att tillhöra den ryska aristokratin trots sin till synes tröstlösa situation. Jag älskar den vänlighet som han osvikligen visar människorna runt omkring sig och som uttrycker hans medmänsklighet trots svåra förhållanden, och som övervinner det fula och det enfaldiga.

Robert Seethaler: Ett helt liv

Jag har funderat på vad det är som gör att jag tycker så mycket om Robert Seethalers bok Ett helt liv. Denna kortfattade bok, enbart 130 sidor, berättar om Andreas Eggers liv, som till största delen äger rum i en liten dal i Österrike. Från fyra års ålder det enda Andreas vet om livet är att det är hårt. Han får slita som dräng, blir regelbundet piskad av fosterfadern och han blir tidigt halt till följd av misshandeln. Han växer upp, arbetar med att bygga linbanor under svåra förhållanden, inte minst genom vädrets hårda villkor. När andra världskriget kommer skickas han till Ryssland där han tillbringar åtta år i fångläger innan han återvänder till den lilla byn i dalen. Han fortsätter att arbeta, han blir gammal och han dör vid sitt köksbord vid åttio års ålder.

Detta till synes erbarmliga liv skildras med en saklighet som är osentimental, och det bidrar till att sätta hans liv i ett större sammanhang. Ett liv, som för den enskilda människan betyder allt och där varje liten sak är universums centrum – det skildras som enbart ett konstaterande. Dock inte ett kallt konstaterande. Insprängt i den lakoniska skildringen av Eggers liv finns det kärleksfulla handlingar som glimtar till. Då och då en klapp på huvudet av den gamla mormodern, en vänlig handling av chefen på linbanefirman, gemenskapen bland arbetskamraterna och en alltför kortvarig kärlek till en ung kvinna.

Berättelsen handlar om livets gång, om hur livet hänger på en skör tråd. Om att uppleva sorg och hur dagarna så småningom ändå kan fyllas med liv igen. Att kunna se det vackra i det lilla, och att uppskatta det man har. Att med jämnmod acceptera livets svårigheter jämte dess glädjeämnen. När jag läser om Egger och hur han möter livet känner jag mig ödmjuk och även tankfull över mitt eget sätt att hantera livets motgångar. Jag tänker att det finns en lärdom som handlar om att inte förvänta mig att livet enbart ska vara gott. Som barn av min tid tänker jag att det finns en slags förväntan av livet att svåra saker till varje pris måste undvikas. Att olyckor, sjukdomar och död är inslag i livet som vi absolut inte vill möta, och hur vi gärna söker syndabockar när vi ändå tvingas det. Men livet innehåller obönhörligen dessa delar och jag blir gripen av Eggers lugna accepterande av livets alla delar. Hans anspråkslösa förnöjsamhet sätter min egen levda erfarenhet i ett större perspektiv. Och jag tror att det är därför jag tycker så mycket om berättelsen.

Markus Zusak: Boktjuven

Låna boken, Boktjuven

I den här berättelsen, som utspelar sig i Tyskland under andra världskriget, är det döden som är berättaren. Döden berättar om den lilla flickan Liesel, som bor hos en fosterfamilj, och som trots svåra umbäranden ändå är omgiven av kärlek. Vi får följa livet och vardagen i en fattig stadsdel i München. Vi får ta del av kärleken till böcker och till ord, och av vänliga människor och tillit. Det som slår mig mest när jag tänker på Markus Zusaks bok Boktjuven är humorn. Jag skrattar ofta högt när jag läser och jag älskar distansen som döden visar till allting. Leken med ord. Det allvar och den respekt som vi människor oftast använder när vi talar om döden blir så avväpnad när döden skämtar om sig själv och kriget. För berättelsen har parallellt med humorn en sorglig kuliss som visar krigets fasor. En underton som är vemodig och sorglig. Det är en fantastisk berättelse, med ett språk och stilgrepp som är ovanlig. Jag vill ge ett exempel på hur krigets allvarliga sida visas med hjälp av humorn:

”Dödens dagbok: 1942

Det var ett år som skulle gå till historien, liksom 79, liksom 1346, för att bara nämna några. Glöm lien. Vad jag behövde var förbanne mig en kvast eller svabb. Och jag behövde semester.”

Tomas Sjödin: Det är mycket man inte måste

En bok som jag ofta återvänder till och som jag då och då har liggande på mitt sängbord är Tomas Sjödins Det är mycket man inte måste. Boken innehåller 77 krönikor, och samtliga får mig att reflektera över mitt eget liv. Med stor klokskap lyfter Sjödin existentiella frågor som handlar om vilken slags människa man vill vara, om att flyta med i samhället eller göra egna aktiva val, om värdegrund och moral. Han får oss att tänka efter hur små handlingar i vardagen utgör delar av det som är hela vårt samhälle. Andra ämnen som återkommer i krönikorna är tempot i dagens samhälle och betydelsen av att stanna upp och vara i stillheten. När jag läser Det är mycket man inte måste blir jag hoppfull och känner tillit till det goda i världen. Jag blir lugn och reflekterande, och tänker att ”nu ska jag ändra mitt sätt att vara i vardagen”. Det håller ett litet tag, tills jag ganska snart är inne i den sociala accelerationen på nytt. Och är jag inte alltför stressad kommer jag ihåg att plocka fram boken igen och lovar mig själv att handla mer i enlighet med Sjödins kloka reflektioner.

Anders Paulrud: Fjärilen i min hjärna

Låna boken, Fjärilen i min hjärna

En vacker bok om att dö. Så kan man beskriva Anders Paulruds bok Fjärilen i min hjärna. När jag nu ska skriva några rader om varför jag valt ut just denna bok slår det mig att jag ännu en gång lyfter ämnet döden. Det är inget medvetet val jag gjort. Men jag ser att flera av de böcker jag valt ut handlar just om döden. Och ändå är döden inte något som jag själv ägnar många funderingar på… så det är med förvåning jag gör min upptäckt. Kanske finns tankarna där omedvetet ändå.

Paulrud berättar om sina tankar när han är döende i cancer. Om känslor av ensamhet och av gemenskap och kärlek. Om hur kroppen förändras och blir magrare, torrare, skröpligare. Om att tappa lusten till mat, till vin och till sex. Om trots och att fortsätta röka i protest. Om att lämna älskade kvar.

Det är en finstämd bok med korta betraktelser där vi får en liten, begränsad inblick i en människas resa mot att dö.

Nawal El Saadawi: Och tiden står stilla vid Nilen

I denna berättelse flyttas vi till Nilen och Egypten. Vi får följa hur de som har en underordnad position i samhället, kvinnorna och de fattiga, utnyttjas av de rika och mäktiga. Berättelsen är sakligt framställd, och det är med ett nedtonat språk som vi får en insyn i hur de styrande i byn driver igenom sin vilja och tillfredsställer egna nycker. Hur maktlösa och utlämnade andra är. Men vi får också se hur mitt i det monotona arbetet, i fattigdomen och utsattheten, det finns en värdighet och kraft som det mäktiga patriarkatet inte kan rå på. Att det finns en gräns för hur mycket en del människor kan acceptera.

Maha Gargash: The Sand Fish

På en flygplats för några år sedan köpte jag en bok av en för mig helt okänd författare, Maha Gargash. Boken lät intressant och jag blev inte besviken. Berättelsen tog mig till en helt ny miljö: hur det kunde vara att som ung kvinna växa upp och leva i Dubai på 1950-talet. På liknande sätt som i berättelsen av Nawal El Saadawi, får vi här en inblick i hur kulturen och religionen sätter ramarna för den enskilda kvinnan, och vilka begränsade möjligheterna är att protestera eller undkomma. Samtidigt – precis som i den föregående boken – finns emellertid även här styrka att finna hos den till synes svaga människan.