Med vilja och rätt hjälp klarar man allt!

– Jag tycker att man ska prata öppet om dyslexi och andra funktionsnedsättningar, för att visa att olika är bra och att alla är unika på sitt sätt, säger den blivande läraren Olivia Jerneholt.

I höstas påbörjade 23-åriga Olivia Jerneholt lärarutbildningen vid Högskolan Kristianstad. Det betyder att tre och ett halvt år återstår innan hon kan ge sig ut i arbetslivet som färdig lärare i svenska och engelska.

– Men jag känner att tiden kommer gå snabbt, eftersom vi läser så intressanta saker!

Klassen har just avverkat ett prov i grammatik, och härnäst ska de läsa litteraturhistoria. Även om de teoretiska kunskaperna är nödvändiga, ser hon fram emot nästa höst då hon får komma ut på VFU (verksamhetsförlagd utbildning) och testa lärarrollen i ett riktigt klassrum.

"Det ska bli roligt att träffa eleverna! Att dessutom lära ut språk känns meningsfullt och viktigt, för att eleverna ska kunna bli aktiva och delaktiga i samhället. Som lärare vill jag visa eleverna att jag ser dem, tror på dem och accepterar dem för dem de är."

Det där extra ögat och de uppmuntrande orden kan nämligen vara avgörande för en människa. Olivia Jerneholt minns sin egen tid i grundskolan. Hon trivdes bra, men behövde ofta längre tid på sig att läsa läroböckerna. I sjuan fick hon diagnosen dyslexi, och försågs med egen dator och andra hjälpmedel för att lättare kunna tillgodogöra sig texterna.

– Idag har alla elever egen dator, men då var det annorlunda. Jag upplevde ibland att jag blev lite uttittad och ifrågasatt. Det kändes som att en del tyckte att det var ”fusk” och ”lyx” att jag fick ha hjälpmedel.

När klasskamraterna läste franska och tyska, fick hon och några andra kamrater samlas i en mindre grupp och läsa extra svenska och engelska.

– Detta har varit en bidragande faktor till att jag gillar språk så mycket. Där hade jag dessutom en lärare som gav mig självförtroende. Hon sa: ”du klarar verkligen det här!” Det var skönt att känna att någon verkligen trodde på mig.

Hon upptäckte också att språk var så mycket mer än att traggla texter. Genom att istället lyssna på ljudböcker öppnade sig nya fantasivärldar.

– Jag hade ofta en ljudbok i öronen när jag gjorde annat. När jag, som yngre, extrajobbade med att packa äpplen – då var berättelsen som en film som spelades upp i huvudet.

Direkt efter gymnasiet började Olivia Jerneholt arbeta som florist. Höjdpunkterna var att få tävla i olika mästerskap, både i Sverige och utomlands.

– Det var roligt. Men i slutändan var ändå det mest givande att få träffa människor och prata med dem. Därmed växte också tanken fram, att jag med mina erfarenheter kanske kunde hjälpa människor att lära sig saker.

Efter fyra år i arbetslivet satte hon sig därför åter i skolbänken för att utbilda sig till ämneslärare på högstadiet, med inriktning mot svenska och engelska.

Olivia Jerneholt tycker att hon fått bra bemötande från lärarna på Högskolan Kristianstad, då hon berättat om sina särskilda behov. Kurslitteraturen finns med både text och talsyntes, och hon får också längre tid på sig att skriva tentor.

Idag kan Olivia Jerneholt se hur dyslexin bidragit till att hon utvecklat andra förmågor.

"Jag har blivit ordningsam och ser till att ha struktur på pluggandet. Det är också ett bra tips till blivande studenter: att ta tag i uppgifter så snart man får dem, och se till att få en jämn fördelning på läsandet. Själv brukar jag börja med ett läspass direkt på morgonen."

När hon så småningom, våren 2024, ger sig ut i arbetslivet, hoppas hon bli en lärare som ger klara besked och skapar ordning och rutin i klassrummet. Men som också är lyhörd, svarar på frågor och ser de olika elevernas behov.

– Jag vill visa dem att dyslexi och andra funktionsnedsättningar inte är något som behöver hindra en. Bara man har viljan och får rätt hjälp, så kan alla klara allt - till och med att bli lärare i svenska!

Text och foto: Kerstin Weman Thornell