Utbildningen blev en nytändning

– Med utbildningen har jag fått ny kunskap som jag gärna vill prova i verksamheten, säger Josefine Nilsson som nyligen tog förskollärarexamen.

Barnen på avdelningen Pingvinen har lunchvila efter en intensiv förmiddag med fredagsdisko, sagor och utelek. Josefine Nilsson passar på att gå lite åt sidan för att prata. Sedan i vintras är hon förskollärare på Öllsjö förskolas småbarnsavdelning.

”Vad kan jag lära mig egentligen? Jag har jobbat inom förskolan i åtta år ..."

Vägen hit har gått via tre och ett halvt års högskolestudier – något som hon inte ångrar, men som inte heller var självklart till en början.

– Jag var nog rätt skeptisk till att sätta mig i skolbänken. Jag tänkte: ”Vad kan jag lära mig egentligen? Jag har jobbat inom förskolan i åtta år, så jag vet ju hur man tar hand om barn!”

Ända sedan studenten hade hon arbetat med barn. Först genom kortare inhopp på förskolor, därefter på längre vikariat och som elevassistent. Så småningom blev hon fast anställd på syskonavdelningen på Öllsjö förskola utanför Kristianstad.

– Jag trivdes verkligen jättebra i min roll och hade inga planer på att läsa vidare. Dessutom hade jag varken tid eller ork att plugga, eftersom jag hade två små barn därhemma.

Det var den nya läroplanen för förskolan som fick henne att tänka om. Hon upplevde att denna var tydligt riktad mot förskollärare och bidrog till att uppdelningen mellan dessa och barnskötarna plötsligt blev tydligare.

– Tidigare hade jag inte sett någon större skillnad i ansvar och kunskap, men nu kändes det plötsligt mer relevant att läsa vidare för att bli förskollärare.

"Jag tänkte ’det är nu eller aldrig’."

När hon dessutom upptäckte möjligheten att läsa erfarenhetsbaserad förskollärarutbildning på distans, med verksamhetsförlagd utbildning på den egna arbetsplatsen, bestämde hon sig för att ta steget. Hon fick uppmuntran från både chef och kollegor.

– Jag tänkte ”det är nu eller aldrig”. Funkar det inte så får jag väl bara hoppa av.

Hösten 2018 drog hennes första termin igång på Högskolan Kristianstad. Hon jämför mötet med akademin som en till synes ogenomtränglig djungel.

– Högskolan var som en helt annan värld än gymnasiet, och jag var inte riktigt beredd på den stora skillnaden. Språket, det akademiska skrivandet… det var inget jag kunde sedan tidigare.

"Jag trodde att jag hade koll på själva yrket, men nu insåg jag hur mycket jag faktiskt hade missat."

Dessutom förstod hon ganska fort att hon, trots sin långa erfarenhet som barnskötare, hade betydligt mer att lära.

– Jag trodde att jag hade koll på själva yrket, men nu insåg jag hur mycket jag faktiskt hade missat. Även om jag egentligen gjort ungefär samma saker som mina kollegor som var förskollärare, så hade jag inte förstått teorierna och tänket som låg bakom.

"–Det var så häftigt. Det har varit många wow-upplevelser under dessa år."

Tidigare hade mycket av arbetet på förskolan gått per automatik. Men med studierna började hon så småningom anamma ett annat tänkesätt och ställa nya frågor. Varför gör vi denna aktivitet? Kan man tänka på något annorlunda sätt?

– Det var så häftigt. Det har varit många wow-upplevelser under dessa år.

Utbildningen bestod av långa perioder praktik. Några gjorde hon på den egna förskolan, några andra på andra arbetsplatser.

– Det var såklart skönt och bekvämt att få vara på ett ställe där man kände sig hemma. Men det var egentligen mer utvecklande att komma till nya ställen och tvingas in i andra sammanhang.

Hon sticker inte under stol med att vissa perioder på högskolan varit tuffa. Särskilt som hon, under studietiden, också fick sitt tredje barn.

– Jag hade stort stöd från familjen, men ibland ville jag egentligen bara lägga mig på golvet och tjuta. Samtidigt visste jag att det i slutändan skulle vara värt allt slit.

"Framför allt känner jag att jag har utvecklats som person under dessa år."

För ett halvår sedan tog hon sin examen och kan därmed kalla sig förskollärare. Att titeln ger ett tillskott i lönekuvertet är förstås ett plus, men Josefine Nilsson lyfter hellre fram annat som förändrats tack vare utbildningen.

– Framför allt känner jag att jag har utvecklats som person under dessa år. Jag har börjat tänka i nya banor, vilket har påverkat mitt förhållningssätt till andra både på jobbet och privat. Min förståelse för andra människor har vuxit.

Sedan hon tog examen har hon börjat arbeta på en småbarnsavdelning. Även om de yngsta bara är ett år gamla är undervisningen en viktig del i vardagen. Själv tycker hon att hon numera har en annan medvetenhet om hur man kan förmedla kunskap. Framför allt känner hon en större trygghet och säkerhet i sin yrkesroll.

– Förr, när jag skulle hålla i samlingarna, var det väldigt viktigt att alla barn skulle vara med och sitta på sina platser. Med min utbildning har jag en annan förståelse för barns lärande och att varje barn behöver bli bemött utifrån sina kunskaper och erfarenheter.

Detta kan ibland resultera i att något barn har behov att göra något annat samtidigt som det faktiskt deltar i undervisningen.

"Det är viktigt att kunna vara en förebild ..."

Avgörande för barnens lärandeprocess är att den vuxna själv är närvarande och engagerad. Ett exempel på detta är förmiddagens disko, då Josefine Nilsson själv var med och släppte loss till Danne Stråheds Hallabaloo tillsammans med barnen.

– Det är viktigt att kunna vara en förebild, och att visa barnen att de också vågar och att det inte är farligt att göra fel. Det blir också en nytändning för en själv, när man ser hur mycket man kan påverka barnen. Det är verkligen häftigt att få vara del av detta!

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Nils Byrfors