"Det är häftigt att kunna göra skillnad!"

– Med denna utbildning fick man en ärlig bild av hur det är att jobba ute i skolorna. Man fick träning i att hitta en balans och att rätta sig efter förutsättningarna. Det var så otroligt bra, säger Iona Ujvari på Spängerskolans mellanstadium, där hon också arbetade under studietiden.

– För en del som läser den vanliga lärarutbildningen blir det kanske tufft att komma ut i skolan. Men för egen del var vi ju väl medvetna om vad som väntade, säger Ilona Ujvari.

Som student på den arbetsplatsintegrerade lärarutbildningen fick hon arbeta inom sitt blivande yrke redan under studietiden. Tre dagar i veckan klev hon in som lärare i mellanstadiet på Spängerskolan i Arkelstorp. Övriga två dagar studerade hon på Högskolan Kristianstad.

"Så ena dagen satt jag och filade naglar, nästa dag stod jag framför en högstadieklass."

Att Ilona Ujvari ens sökte sig till lärarutbildningen var mest en tillfällighet. Hon hade arbetat som nagelteknolog i flera år, men börjat tröttna på pusslande och dåliga arbetstider.

– En av mina kunder på salongen var lärare, och hon föreslog att jag kunde hoppa in som vikarie i hennes klass vid något tillfälle. Så ena dagen satt jag och filade naglar, nästa dag stod jag framför en högstadieklass. Men jag insåg att det inte var så dumt.

"Jag var ingen skolbänkstös, så det verkade perfekt att få kombinera arbete och studier, och dessutom få lön under tiden."

Efter att ha läst in gymnasiebetygen på Komvux råkade hon få nys om den nya satsningen på arbetsplatsintegrerad lärarutbildning som just skulle dra igång vid Högskolan Kristianstad. Planen var att låta studenterna varva studier med arbete på en mellanstadieskola.

– För mig passade det bra. Jag var ingen skolbänkstös, så det verkade perfekt att få kombinera arbete och studier, och dessutom få lön under tiden.

Hösten 2019 påbörjade hon sin nya tillvaro som både lärare och student.

– Till en början var jag nog ett blankt blad – jag hade inga speciella förväntningar, men jag var öppen och förväntansfull för vad det skulle innebära.

Hon beskriver det lite som en chock att kliva in i klassrummet på Spängerskolan. Mycket hade förändrats sedan hon själv gick på mellanstadiet. Undervisningen skedde i provisoriska paviljonger där klasser med stort elevantal skulle trängas in.

– Det var rätt stökigt. Det första halvåret kände jag mig mer som assistent som ryckte ut för att lösa problem. Men jag var trygg som person och van vid att arbeta med människor. Så jag kände att jag hamnat på rätt plats.

Påföljande år fick hon större ansvar med egna lektioner, och hon fann sig allt mer tillrätta i läraryrket.

– Man förändras också själv med tiden, hittar sin plats. Till en början hade jag famnen helt öppen och släppte in allt och alla innanför skinnet. Men med tiden insåg jag att jag inte kan vara lärare och bästa kompis på samma gång. Jag behövde bli tydligare med mina ramar.

"Jag är otroligt nöjd med utbildningen och tycker att den är fantastisk. Man får det bästa från två världar varje vecka."

Under lektionerna på högskolan fick Ilona och de andra studenterna tillfälle diskutera och bearbeta saker de varit med om i skolan.

– Det var väldigt värdefullt att få dela detta med personer som var i samma situation. Lägg därtill ämneskunskaper, pedagogik, psykologi, didaktik… Jag är otroligt nöjd med utbildningen och tycker att den är fantastisk. Man får det bästa från två världar varje vecka.

Marie Nilsson, rektor på Spängerskolan, håller med:

– Att studenten får möjlighet att koppla teori med en tjänst i löpande form är såklart fantastiskt, inte bara för studenten utan också för arbetslaget den tillhör. Där kan ny forskning lyftas och diskuteras vilket gynnar skolutvecklingen i den befintliga verksamheten.

Samtidigt är Marie Nilsson väl medveten om att det kan vara utmanande för studenten att kombinera studier med en lärartjänst.

– Det blir mer än en heltidstjänst sammantaget. Det kräver att studenten är motiverad hela vägen.

Ilona trivdes på Spängerskolan där hon arbetade under studietiden och fick efter sin examen ett vikariat på samma skola. Rektor Marie Nilsson (till höger i bild) menar att den värdefulla erfarenhet som studenterna skaffat sig under studietiden gör att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Ilona Ujvari sticker inte under stol med att studietakten på 125 procent var tuff. Vid vissa tillfällen sammanföll dessutom utvecklingssamtal i skolan med tentaperioder på högskolan. Efter tre år, runt jultid, blev situationen övermäktig.

– Jag ville gärna bli färdig men kände att jag höll på att krascha. Jag var tvungen att prioritera om i privatlivet.

"Det går inte att alltid vara hundra procent som student, som lärare och som förälder."

Ett sätt var att lösgöra tid och energi genom att skala av sociala medier och sätta en tidsgräns på mobilen. Ett annat var att sänka de egna kraven och förväntningarna.

– Det går inte att alltid vara hundra procent som student, som lärare och som förälder. Man pallar inte i längden. Så jag fick inse att det var tillräckligt bra att få godkänt på tentorna. Det gjorde att jag kunde sträcka mig tio centimeter ovanför ytan.

En stor hjälp var studiekamraterna i basgruppen och inte minst stöttningen från studiekompisen hon gjorde examensarbete med. En annan viktig bit har varit kollegorna på arbetsplatsen.

– Vi var en liten personalgrupp på skolan och hade hunnit jobba ihop oss. Jag lärde också känna elever både uppåt och neråt i åldrarna.

I början av sommaren 2024 tog Ilona Ujvari sin lärarexamen. Även om hon trivdes på Spängerskolan, var det inte självklart att hon skulle fortsätta till hösten - egentligen fanns ingen ledig tjänst.

– Men det löste sig genom att jag fick ett vikariat, och förhoppningsvis kommer jag kunna fortsätta när det går ut.

Rektor Marie Nilsson menar att den värdefulla erfarenhet som dessa studenter skaffat sig under studietiden gör att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden.

"Man får tillbaka så mycket när man ser hur eleverna klarat av ett prov, eller när de kommer fram och ger en godmorgonkram. "

Idag undervisar Ilona Ujvari i NO-ämnena, matematik, engelska och svenska, och hon känner att hon hamnat rätt i arbetslivet.

– Man får tillbaka så mycket när man ser hur eleverna klarat av ett prov, eller när de kommer fram och ger en godmorgonkram. Då förstår jag att jag lyckats förmedla kunskap och trygghet. Det är något de kommer att ha med sig vidare i livet.

Bland vardagens utmaningar finns den begränsade tiden.

– Det är en ständig bristvara. Klasserna är stora, och det är jobbigt att inse att man kanske inte räcker till för alla. Det är något som kan hemsöka en om kvällarna; hur man kan stötta och hjälpa de barn som har en uppförsbacke redan innan de kommer till skolan.

"Tänk, att få vara någon som gör skillnad för eleverna, och sedan få se hur eleverna går vidare i livet."

Nu har det gått nästan sex år sedan Ilona Ujvari klev in i skolan för första gången. I julas råkade hon stöta ihop med en elev från den första klassen hon hade som nybliven student. Eleven går nu på gymnasiet.

– Hon säger att hon saknar sin skola. Tänk, att få vara någon som gör skillnad för eleverna, och sedan få se hur eleverna går vidare i livet. Det är häftigt!

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Annsofi Hellström