Här brinner alla för fritids!
Emelie Mårtensson älskar sitt jobb på avdelningen Jollen. Just därför har hon bestämt sig för att förkovra sig i yrket. I vintras skrev hon in sig som student vid Högskolan Kristianstad för att läsa den erfarenhetsbaserade grundlärarutbildningen med inriktning mot fritidshem på distans.
– Jag har världens bästa yrke. I vilket annat jobb kommer man tillbaka från semestern och får fyrtio kramar? säger 26-åriga Emelie Mårtensson.
Bland barnen är hon känd och uppskattad som den som kommer med nya lekar, och gärna sätter fart på barnen när de är i idrottshallen. Redan första dagen på Strandängsskolans fritidshem i Båstad kände Emelie Mårtensson att hon hamnat helt rätt. Grunderna lärde hon sig av de tre rutinerade fritidspedagogerna som redan fanns på avdelningen.
– De var guld värda, och jag kunde plocka det allra bästa från deras samlade erfarenheter.
För något år sedan sökte rektorn upp henne med ett erbjudande: att utbilda sig vidare till grundlärare. Överenskommelsen var att Emelie Mårtensson skulle läsa heltid på distans, och samtidigt fortsätta arbeta deltid på fritidshemmet.
– Rektorn sa att jag var ämnad för detta yrke. Då trodde jag nog egentligen inte att det fanns så mycket mer jag kunde lära mig, men nu har jag insett att jag hade fel…
I januari 2019 drog studierna igång, och Emelie Mårtensson beskriver hur saker snabbt föll på plats.
– Utbildningen visade sig vara suverän, med engagerade lärare som verkligen brinner för att lära ut. När det gäller vissa moment, inser jag att jag gjort tokigt i tre år. Andra gånger känns det bra att få bekräftelse att jag tänkt rätt.
Att fördela tiden mellan arbete och studier har hittills gått bra – även om det krävs en del disciplin. Varje onsdag har hon ledigt för studier, och då slår hon sig ner vid köksbordet redan klockan sju på morgonen, för att sedan jobba fram till sen eftermiddag. Under intensiva perioder hon också plockat fram böckerna under kvällar och helger.
Trots att utbildningen sker på distans, har hon hunnit lära känna flera av klasskamraterna. De strålar samman vid de obligatoriska träffarna på högskolan, och ibland har de träffats däremellan för att göra grupparbeten.
– Men med dagens teknik går det ju också bra att samarbeta även om man befinner sig på olika ställen i landet.
Alla klasskamrater har flera års erfarenhet av arbete på fritidshem, och Emelie Mårtensson beskriver glädjen att få grotta ner sig i frågeställningar och situationer hämtade ur vardagen.
– På min arbetsplats blir det annars mycket skolprat, så det är roligt att träffa folk som verkligen brinner för just fritidshem.
Många gånger har hon omedelbart använt sina nya kunskaper i jobbet. Barnen är mer än villiga att ställa upp som testpersoner.
– Åh, vad de tycker att det är roligt när jag kommer med nya lekar från utbildningen!
Ibland har Emelie Mårtensson mött förutfattade meningar om fritidshem. Ofta från föräldrar, som bär på minnen från sin egen uppväxt, då fritidshemsverksamheten som mest sågs som en slags mellanstation mellan skola och hem.
– Själv gick jag bara på fritids ett halvår, sedan övertalade jag min mamma att få sluta. De flesta av mina kompisar hade föräldrar som var lantbrukare, så de gick hem direkt efter skolan, minns Emelie Mårtensson.
Idag finns tydligare riktlinjer: fritidshemsverksamheten är en integrerad del av skolan och det finns en läroplan som pedagogerna måste följa.
– De föräldrar som frågar: ”Har ni bara lekt idag?” förstår inte att leken har ett värde; att man tränar samarbete, språk, matematik, sociala regler… Och mellanmålet blir ett konstant och allmänbildande samtal där alla möjliga frågor kan dyka upp, som vi sedan fortsätter med i leken.
Med sin idrottsbakgrund uppmuntrar Emelie Mårtensson gärna till rörelse. Två dagar i veckan har fritidshemmet tillgång till idrottshallen, där barnen får utlopp för all sin samlade energi. Favoritleken just nu är Dansmössen.
– Jag vill gärna bli en lärare som barnen kommer ihåg i framtiden. När de blir äldre kanske de tänker tillbaka och minns hur vi lekte Dansmössen tillsammans.
Text: Kerstin Weman Thornell