Formel 1 med robotar
Träningsvarven är precis avslutade och nu råder "parc fermé". Medan tävlingsbanan är stängd har de tre lagen en sista chans på sig att ändra i programkoden. Snart ska tävlingen börja. I tre månader har studenterna byggt och fixat med sina robotbilar och sin programkod och nu är det äntligen upp till bevis. Av 15 bilar är det tre som återstår i grand prix-finalen på fjärde våningen i hus 21.
– Det är första gången vi arrangerar ett robotrace här på Högskolan Kristianstad, berättar Fredrik Frisk, universitetslektor i datateknik på introduktionskursen med ingenjörsmetodik som anordnar loppet.
– Varje vecka har vi haft ett möte med avstämning. Studenterna har fått testa och se: "Det funkade i går men varför funkar det inte nu?" Då har de fått ta itu med problemen och hitta lösningar, och det har de varit duktiga på, fortsätter Fredrik.
Spänningen i rummet stiger och fler och fler koncentreras kring tävlingsbanan. Varje bil ska köra först fyra varv på ena hållet, och sedan vända och köra två varv till i motsatt riktning, för att slutligen stanna på mållinjen, helt själva utan mänsklig hjälp och påverkan.
– Varje bil, eller "Redbot" som robotbilen egentligen heter, har tre infraröda sensorer som mäter reflexioner i underlaget. Det är därför själva banan är svart medan resten av underlaget är vitt, förklarar Diana Saplacan, universitetsadjunkt i datalogi som är med och arrangerar.
Tävlingen kan börja
De tre bilarna "Chill", "AMG Black Series" och "No 13" är redo. "Skulle vi ställt hastigheten på 250?" "Blir 200 bra?" "Valde vi rätt däck?" Frågorna flyger allt flitigare genom luften i takt med att klockan räknar ner.
– En minut kvar till start! Ingen som vill göra ändringar i sista minuten? frågar Fredrik innan han ber första bilen göra sig redo, No 13.
Nils Svensson, universitetsadjunkt i datateknik som för dagen uppklädd i formel 1-overall med schackrutig målflagga i handen, viftar i gång första loppet. Första varvet går på 33 sekunder, men bilen kör lite svajigt och det ser inte helt stabilt ut där den nästan vaggar fram och tillbaka, men fort går det, så pass att No 13 "glömmer" att vända efter fjärde varvet och Nils utropar:
– DNF! Did not finish!
Tiden för de fyra varv som gick rätt blev 2 minuter och 15 sekunder, vilket protokollförs ifall det skulle bli fler bilar som missar vändningen.
Dags för nästa: AMG Black Series. Den är lite lägre än de övriga två och är en nyare modell. Även denna får bra fart men på stabilitetens bekostnad. Än slank han hit, och än slank han dit, men han klarar sig undan diket. Första varvet går på 34 sekunder. Men även denna gång fortsätter robotbilen rakt fram efter de fyra första varven och blir DNF. På exakt samma tid som första bilen: 2 m 15 s.
Sista bilen, Chill, gör sig redo. Det är vinna eller försvinna. Nils viftar med den rutiga flaggan och loppet är i gång. Denna bil går jämnare, inte lika svajigt. Det ser ut som att Chill går långsammare men eftersom den kör stabilare går det ändå hyfsat fort. Första varvet på 35 sekunder.
Under andra och tredje varvet växer dock avståndet så sakteliga upp till de andra två och när det har gått 2.15 har Chill fortfarande inte fullgjort de fyra första varven. Enda chansen för Chill att inte bli sist är nu att klara vändningen efter de fyra varven. Förutom surret från motorn är det knäpptyst i rummet. Spänningen går nästan att ta på och det blir en gastkramande upplösning. Kommer Chill att vända eller fortsätta rakt fram?
Det blir tyst. Chill stannar efter fyra varv. Under bråkdelen av en sekund sitter hjärtat i halsgropen. Dog bilen?
Surret fortsätter och Chill roterar 180 grader. Publiken andas ut. Nu leder Chill plötsligt loppet men måste ändå fullfölja de två sista varven i motsatt riktning och stanna på mållinjen för att inte bli DNF. Chill tickar som en klocka och stannar mitt på markeringen. Nils viftar med den schackrutiga flaggan och segern är klar. 3 m 35 s.
Säkerhet före hastighet
Ett hemligt pris var utlovat och nu radar vinnartrion upp sig bakom racingbanan: Xiao Su från Kina, Ali Haiderzada från Afghanistan och Kamyar Karimi Moozarmi från Iran. En silverpokal och en flaska champagne räcks över till det segrande laget och applåder fyller salen.
– Vi tog inga risker och gjorde inga ändringar i sista minuten. Vi litade helt enkelt på vad vi kommit fram till tidigare, säger Ali.
– Vi resonerade hela tiden att stabilitet och pålitlighet var bäst att satsa på, i stället för att chansa med högre hastighet. Risken blir ju då att det svajar för mycket, fyller Kamyar i.
Tävlingsdeltagarna går första året på Högskoleingenjörsprogram i datateknik. De kommer från hela världen och på frågan om vad som fick just segrande laget att välja Sverige och Kristianstad är de eniga.
– Denna delkurs är en av anledningarna. Den innehåller alla element som intresserar oss och kanske är det därför vi tillsammans har lagt ner cirka 10–20 timmar i veckan på detta, förklarar Xiao.
När segerruset lagt sig samlar lärarna studenterna för en analys av tävlingen.
Text och foto: Fabian Rimfors