Det var ”wow” från första dagen

Emilia Andersson upplevde hur nervositeten hon känt under första praktiken ersattes med självkänsla och trygghet i lärarrollen. Framöver ser hon fram emot att, som utbildad grundlärare, få möta eleverna på mellanstadiet.

Allt kommer från handbollen, menar Emilia Andersson. Som elitidrottare och lagspelare vet hon hur viktigt det är med gemenskap, trygghet och gott ledarskap. Dessa erfarenheter har hon tagit med sig i utbildningen till grundlärare för barn i årskurs 4 till 6.

Emilia Andersson nås enklast på telefon. Hon befinner sig i Potsdam, en förort till Berlin, dit hon flyttade för några månader sedan tillsammans med sambon och nyfödda dottern.

– Just nu tar Esther hundra procent av tiden, berättar hon.

Tidigare i livet har dock det mesta kretsat kring handboll. Hon började spela som femåring hemma i Åhus och har sedan dess tillbringat en stor del av barn- och ungdomsåren i träningshallar, eller på väg till matcher.

– När man var liten fanns såklart en dröm om att någon gång bli proffs, men efterhand inser man att det krävs ofantligt mycket tid och vilja, samtidigt som det tyvärr inte finns så mycket pengar i sporten – särskilt inte på den kvinnliga sidan.

Under de senare tonåren dök en annan förhoppning upp. Hon har alltid tyckt om barn och direkt efter gymnasiet vikarierade hon på en förskola. Detta ledde in tankarna på att arbeta inom skolvärlden, men helst med lite äldre barn på mellanstadiet. Därför sökte hon in till grundlärarutbildningen inriktning 4 till 6 på Högskolan Kristianstad. Hösten 2018 drog studierna igång.

– I början kändes det som vilken skolgång som helst. Det finns ämnen man gillar mer och sådana man gillar mindre.

"Även om det förstås var nervöst, så var det wow från första dagen. Det var verkligen detta jag ville göra."

Den avgörande punkten var dock den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) under första terminen. När hon kom ut och mötte eleverna i ett klassrum, kändes det som att hon hamnat helt rätt.

– Även om det förstås var nervöst, så var det wow från första dagen. Det var verkligen detta jag ville göra.

Emilia Andersson varvade intensiva högskolestudier med handbollsträning. Mitt i veckan var det ofta matcher, vilket innebar dagslånga resor genom landet.

– Det kräver en del planering för att få ihop med skolan. Men så har det ju alltid varit för mig – det är inget ovant. Dessutom har jag många av mina vänner och sociala sammanhang inom handbollen, så det kändes inte som att jag missade så mycket.

Snarare tvärtom, hävdar hon. Erfarenheterna från idrotten är en värdefull tillgång i läraryrket. Därifrån har hon fått kämpaglöd och ledarskapsförmåga, men framför allt förståelse för hur viktigt det är med gemenskap och tillhörighet.

– Visst är det bra att en lärare har ämneskunskap, men även relationerna är viktiga och att läraren har förmåga att förmedla glädje och trygghet till barnen. Det betyder så mycket under åren i mellanstadiet, då en del elever annars riskerar att tappa lusten till skolan.

När hon påbörjade sin utbildning kände hon inte till att högskolan hade EVL-platser för elitidrottande studenter. Hon hade dock kompisar i handbollslaget som berättade om det, och efter något års studier blev hon själv EVL-student. Syftet är att studenten lättare ska kunna kombinera studier och idrottande, tack vare justeringar i schemat.

– Det kändes som en trygghet att veta att det skulle gå att lösa om tentor och matcher skulle krocka. För min egen del uppstod faktiskt aldrig den situationen, men jag hade flera kompisar som haft stor nytta av upplägget.

"Det var verkligen ett kvitto på hur mycket jag hade utvecklats under dessa fyra år."

I våras gick Emilia Andersson ut på sin sista VFU-period, i en sjätteklass. Denna gång kände hon en märkbar skillnad, jämfört med första praktiken. Nervositeten hade försvunnit och ersatts med trygghet och självkänsla.

– Det var verkligen ett kvitto på hur mycket jag hade utvecklats under dessa fyra år. Jag var lugnare och hade betydligt lättare att hantera oförutsägbara situationer som dyker upp i klassrummet.

Efter examen väntade dock helt andra utmaningar. De sista veckorna var Emilia Andersson höggravid, och i slutet av juni föddes dottern Esther. Veckan därpå gick flytten till Berlin, där sambon, som också spelar handboll, fått ett kontrakt för en tysk klubb.

"Jag valde ju detta yrke för att det känns intressant och viktigt att få vara en förebild för barn."

Numera består vardagen mest av att ta hand om dottern och upptäcka den nya hemstaden. Men så småningom kommer hon söka sig ut i arbetslivet, som grundlärare på mellanstadiet.

– Jag får väl se var jag hamnar… Jag valde ju detta yrke för att det känns intressant och viktigt att få vara en förebild för barn. Men det är klart; nu känns det också bra att ha ett jobb där man faktiskt behövs ute på arbetsmarknaden.

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: privat