Det finns alltid något spännande man kan lära sig!

Anna Pålsson är en av studenterna på Masterprogrammet i Hälsovetenskap. Uppsatsskrivandet är det som ligger henne närmst om hjärtat.

Omvårdnad är verkligen mitt område. Jag har alltid gillat att hjälpa andra, och mår bra av att se hur andra människor går vidare. Och jag tror att jag har en ganska konstruktiv sida, som försöker hitta lösningar.

I bagaget har 47-åriga Anna Pålsson mångårig erfarenhet som undersköterska på äldreboende och som sjuksköterska inom akutmedicin och ortopedi. Sedan 2007 är hon adjunkt på Högskolan Kristianstad, och håller bland annat i en del av undervisningen på sjuksköterskeprogrammet. På fritiden sitter hon i Omsorgsnämnden i Hässleholms kommun. Sedan en tid tillbaka är hon dessutom student, och läser Masterprogrammet i Hälsovetenskap.

– Jag har under alla år försökt gå kurser och utbildningar vid sidan om jobbet - det finns alltid något spännande man kan lära sig! Men förra hösten bestämde jag mig för att ta steget vidare, mot masterutbildningen.

Hon medger dock att de senaste höstveckorna varit ovanligt hektiska.

– Såhär i början av terminen har jag inte hunnit plugga så mycket själv, eftersom det varit många kursstarter att ta hand om. Men förhoppningsvis kommer det snart att lugna ner sig...

Studier på distans

Då har det varit en fördel att undervisningen på masterprogrammet hålls på distans, så att studenterna själva kan planera sina dagar.

Det blir såklart inte samma sak som att träffas på riktigt, men det har funkat bra. Lärarna är ju ändå tillgängliga genom mailkontakt via forumet. Och jag känner att de olika kurserna varit intressanta eftersom de hjälper en att se saker ur ett nytt perspektiv.

Masterprogrammet kan sökas av personer med olika yrken inom hälsoområdet, som tandhygienister, fysioterapeuter och sjuksköterskor. Själv har Anna Pålsson mest haft sporadisk kontakt med kurskamraterna.

– Men jag har förstått att det är en väldig bredd. Folk kommer från olika håll och olika länder, och har skiftande bakgrunder. Jag har gjort grupparbeten med ett par andra sjuksköterskor i gruppen.

Tack vare tidigare studier har hon kunnat tillgodoräkna sig en del av kurserna. Uppsatskursen däremot, är ny för henne, och också det hon uppskattar allra mest.

Anna ser fram emot uppsatsarbetet

– Det är ju detta som driver mig; att söka svaren på mina frågor.

Frågeställningarna formulerades egentligen redan under de år hon själv arbetade inom vården. De kretsar kring hur vårdpersonal ska hantera mötet med våldsutsatta patienter. I arbetet som sjuksköterska träffade hon ibland människor som uppenbarligen blivit utsatta för våld i hemmet.

Även om man hade det framför näsan, så fokuserade man på fysiska symptom istället för att ta reda på hur skadorna och smärtan uppstått. Det kan jag fråga mig idag, om det blivit annorlunda för patienterna om vi ställt rätt frågor.

Idag är kunskapen större och det finns handlingsplaner för hur personalen ska hantera dessa situationer. Ändå, menar Anna Pålsson, hänger bemötandet samman med enskilda vårdpersonalens kunskap och erfarenhet.

Det finns proffs och eldsjälar med stor kompetens, men också personal som saknar kännedom. Jag skulle önska att denna undervisning fördes in i alla utbildningar och yrken som har med människor att göra och att kunskapen ingick i legitimationen.

Det råder ingen tvekan om att Anna Pålsson själv brinner för ämnet. Men om detta leder till vidare forskning efter avlagd masterexamen, återstå att se.

– Jag har kommit ganska långt, och är kanske färdig med uppsatsen nästa vinter. Den handlar om hur vi kan utveckla kunskap och samverkan kring det våldsförebyggande arbetet. Datamaterialet kommer kunna användas för ytterligare forskning. Men vad som händer sedan för min egen del är för tidigt att säga - jag tar en sak i taget.

Text och bild: Kerstin Weman Thornell