"Inom psykologi blir man aldrig färdiglärd!"
Anette Lidström halkade in på utbildningen i psykologi – bokstavligt talat. Hade det inte varit för en blank isfläck, så hade livet sett annorlunda ut. Men idag är hon tacksam för åren på Högskolan Kristianstad, och för att hon nu fått en eftertraktad doktorandtjänst vid Lunds universitet.
– När jag var yngre hade jag inte kunnat tro att jag skulle syssla med detta. Men jag är glad att jag tog chansen att söka mig till högskolan, säger Anette Lidström som numera är doktorand vid Lunds universitet.
”Jag såg det med egna ögon”. Orden används ofta för att intyga att det man sett är alldeles sant. Men riktigt så enkelt är det inte. Människans förmåga att uppfatta bilder och ansikten påverkas nämligen av en rad faktorer – det visar Anette Lidström i sin forskning. Som doktorand vid psykologiska institutionen i Lund har hon möjlighet att fördjupa sig i mänskliga beteenden.
– Själv har jag nog aldrig varit den som syns och hörs mest, utan snarare den som observerar andra. Jag funderar ofta över varför vi gör som vi gör. Det är fascinerande, allt som händer därinne i hjärnan.
Anette Lidström har en bakgrund inom vården och i många år arbetade hon som undersköterska på LSS-boende. Under en period hade hon en chef som doktorerat i psykologi.
– Vi hade många intressanta diskussioner och jag minns att jag tänkte: en dag ska jag också doktorera. Men tiden gick och det är alltid enklare att hålla fast vid de rutiner man har.
Så hon fortsatte längs invanda banor. Ända fram till den där vårvinterdagen, då hon var på väg till jobbet och korsade busstorget. Plötsligt halkade hon på en blank isfläck och landade rakt på axeln. Inne på akuten konstaterade man att vänster överarm krossats.
Olyckan gav en bestående nervskada i axeln, som gjorde att hon inte längre kunde jobba inom vården. Därmed tvingades hon välja en ny väg i livet och påminde sig om den tidigare drömmen, att studera psykologi. Hon sökte sig till Högskolan i Gävle som hade en kort distanskurs i grundläggande psykologi.
– Till en början var jag osäker på om jag skulle klara det. Jag hade bara gått ut gymnasiet och hade inga erfarenheter av högskolestudier. Men det gick fint; jag fick bra betyg och behövde inte längre tvivla.
Därför fortsatte hon studierna, denna gång vid Högskolan Kristianstad. Genom att själv välja olika kurser inom psykologi kunde hon plocka ihop en kandidatexamen och för att sedan ta sikte på magisterprogrammet.
Såhär i efterhand kan hon rentav se fördelarna med att, i mogen ålder, ta plats i skolbänken. Tidigare var hon mer otålig, men nu hade hon fokus och ro att ägna sig åt studierna.
– Dessutom kan jag dra nytta av mina erfarenheter från vården. Jag har ju jobbat med människor i hela mitt liv, vilket kanske ger en större förståelse när jag studerar mänskligt beteende.
Även om hon pluggat på distans från lägenheten hemma i Malmö, har hon haft tät kontakt med både studiekamrater och lärare. Seminarier och examinationer har hållits via zoom, och många och långa diskussioner har förts mellan kurskamraterna via utbildningens plattform på nätet.
– Utbildningen har funkat bra, och lärarna på högskolan har väldigt mycket kunskap att dela med sig av. Men det är på ens eget ansvar att se till att man inte bara blir ett anonymt namn på en skärm. Jag var en av dem som deltog aktivt i diskussioner.
Anette Lidström kom att välja inriktningen kognitionspsykologi som inbegriper områden som perception, minne, tänkande, inlärning och kommunikation.
– Det är väldigt intressant. Men är aldrig färdiglärd; ju mer man lär sig, desto mindre inser man att man vet. Man kan nog aldrig få några definitiva svar, utan snarare förslag på hur saker kan förklaras.
Hon blev särskilt nyfiken på så kallat serieberoende, ett ganska nytt begrepp inom perceptionspsykologin. Detta kan relatera till individers förmåga att identifiera ansikten, och hur denna förmåga påverkas av ansikten man tidigare observerat.
– Lite av den information man sett i ansikte ett, kan i vissa sammanhang föras över till ansikte två. Det gör att man tycker att ansiktena är mer lika än vad de egentligen är. Det kan vara relevant i samband med exempelvis ögonvittnesskildringar; de är inte alltid är helt pålitliga.
Den sista terminen tog hon en kurs i experimentell psykologi, som inbegrep flera fysiska träffar på högskolan. Hon fick också tillgång till labbet på campus för att kunna genomföra tester för sitt examensarbete.
Sommaren 2019 kunde Anette Lidström kvittera ut sin magisterexamen i psykologi. Hon var helt inställd på att fortsätta sin yrkesbana inom akademin, och satte sig genast för att utarbeta en forskningsplan.
– Jag var egentligen beredd att ta en doktorandtjänst var som helst i landet, men jag ville definitivt ha en öppen position så att jag kunde fortsätta ägna mig åt min egna forskning.
Efter ett halvår dök tjänsten upp, som doktorand vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet. I hård konkurrens bland många sökanden, fick Anette Lidström tjänsten.
– Jag blev så glad! Det var fantastiskt roligt! Jag hade fina referenser från min handledare på Högskolan Kristianstad, som nog hjälpte en bra bit på vägen.
Som nybliven doktorand i Lund får hon fortsätta att fördjupa sig i perceptionspsykologi. Hon studerar hur andra faktorer påverkar människors uppfattning av ansikten, såsom bildkvalitet, tidigare information, och om man har personen i fokus eller tittar i ögonvrån.
– Så fort vi rör huvudet ändras den information vi ser. Och hjärnan interagerar också med lagrade minnesbilder. Det kan jag nörda in på, säger hon med ett leende.
Utöver den egna forskningen kommer hon snart börja undervisa studenter vid Lunds universitet – något hon ser fram emot.
För Anette Lidström har högskolestudierna inneburit långt mer än en ny yrkesbana och fina meriter i CV:t. Hon beskriver hur hon själv förändrats under tiden, fått djupare kunskap och dessutom blivit mer tolerant gentemot omgivningen.
– Idag har jag större förståelse för andra människor och deras beteenden.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell