Tony hittade sin nya passion i vetenskapen
Med sin bakgrund som professionell kampsportare var Tony Blomqvist Mickelsson en lite udda fågel på magisterprogrammet i psykologi. Men själv menar han att uthålligheten och disciplinen han fått från idrotten varit avgörande för hans akademiska bana.
– Det jag tar med mig från Kristianstad är ett intresse för vetenskap som gränsar till besatthet, säger Tony Blomqvist Mickelsson, MMA-proffset som satsade på en magister i psykologi.
Bilder på svällande muskler och svettiga kroppar. Det är vad som dyker upp på nätet när man söker på Tony Blomqvist. Men också länkar till en mycket läst och uppmärksammad magisteruppsats i psykologi från Högskolan Kristianstad.
– Jag har bytt en passion mot en annan, och jag är jättenöjd med mitt val. Men utan idrotten hade jag nog inte kommit så långt inom akademin, säger 28-årige Tony Blomqvist Mickelsson.
Under tonåren och en bit in i vuxenlivet stavades hans tillvaro med tre bokstäver: MMA. Vardagen kretsade kring kampsport och han tränade tio gånger i veckan. Så småningom blev han professionell utövare och tränade och tävlade runtom i världen.
– Men även om jag levde för idrotten insåg jag att jag nog borde ha en plan B. Jag kommer inte från någon traditionell akademisk familj, men bestämde mig ändå för att läsa lite strökurser.
Valet föll på en distanskurs i kriminologi vid Högskolan Kristianstad. Men det som var tänkt som ett sidoprojekt, visade sig bli mer än så.
– Ganska snart blev jag betagen av hur kul det var att studera. Själva ämnena var intressanta, och jag fattade också tycke för vetenskap i allmänhet.
Träning, resande och matcher tog visserligen mycket av tiden, men tack vare disciplin och uthållighet som han övat upp inom idrotten, lyckades han också få in studierna i det hektiska schemat. Dessutom lät han idrottstemat löpa som en röd tråd genom de uppgifter han gjorde på högskolan. Kandidatuppsatsen kom att handla om aggressivitet och självkontroll bland unga kampsportare.
– Under uppsatsskrivandet doppade jag tån i den akademiska dammen och insåg att jag faktiskt hörde hemma där. Det var inte tungt och jobbigt, utan tvärtom intressant.
När han kvitterat ut sin kandidatexamen kändes det därför självklart att söka sig vidare till magisterprogrammet i psykologi.
Under denna tid fick han allt större problem med hälsan.
– Idrottandet blev ett sluttande plan. Jag blev ofta sjuk, men hade inte tillräckligt med självdistans för att sluta träna. Förkylningsastma ledde till lunginfektioner, och jag åkte in och ut på sjukhus. I samband med en match fick jag hjärnskakning. Då jag insåg att jag var tvungen att hoppa över till något annat.
Övergången var inte så svår som han trott. Den passion han tidigare känt för träning och kampsport, hade gradvis växlat över i en lika stor passion för vetenskap, och han gick helhjärtat in för studierna vid magisterprogrammet.
– Varje delkurs har varit oerhört givande, oavsett om det handlat om rättspsykologi eller socialpsykologi. Till och med metod och statistik, som jag tidigare förknippat med matteångest, kändes nu viktigt och relevant. Jag insåg att detta var grunden för allt.
Tony Blomqvist Mickelsson medger att han, med sin idrottsbakgrund, ibland känt sig som en lite udda fågel i den akademiska världen.
– Men jag har inte upplevt några fördomar, utan har istället bedömts utifrån min ambition. Och precis om alla andra har jag ju ett stort intresse för vetenskap.
I slutet av magisterutbildningen tillbringade han ett par månader i Ukraina, där han följde ryska och ukrainska kampsportare. I sin uppsats beskrev han hur idrotten överbryggade politisk fiendskap.
– Där var min egen erfarenhet helt avgörande. Kampsporten kan vara en rätt sluten värld, men som idrottare hade jag många kontakter och tillträde till omklädningsrummen.
Sedan han kvitterat ut sin magisterexamen förra sommaren har han arbetat som forskningsassistent på Barn- och babylab vid Uppsala universitet. Det är ett så kallat psykofysiologiskt laboratorium där man bland annat mäter ögonrörelser, motorik och hjärnaktivitet. Själv ägnar han sig åt ett longitudinellt projekt, som består i beteendetester och observationer av ett- och tvååringar.
– Det är en unik och väldigt utvecklande miljö för min del. Mina främsta uppgifter är ta emot föräldrarna, och att sedan hantera data.
Samtidigt känner han suget att gå vidare i den egna akademiska karriären och hoppas inom kort få klartecken för en utlyst doktorandtjänst. Han menar att utbildningen från Kristianstad gav honom en bred grund att stå på, vilket gör att han i framtiden lätt kan sålla och välja att fördjupa sig i de ämnen han brinner för.
– Sedan får vi se var jag hamnar. Jag vill i alla fall navigera mig fram som doktorand och kanske fortsätta den banan. Samtidigt hoppas jag så småningom kunna söka mig utanför akademins väggar, till en roll där mina kunskaper har mer konkret inverkan på samhället. Exakt hur det blir är för tidigt att säga, men jag vill åtminstone styra skeppet åt det hållet.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell