Speciallärarutbildningen gav nya redskap

– Det är fantastiskt att få se glädjen hos barnen när polletten trillar ner. Den där stunden när de inser: ”nu förstår jag!”, säger Linda Sundius, speciallärare i matematik.

”Hej Linda!” hojtar en glad tonårsröst. När speciallärare Linda Sundius passerar högstadiets korridor på Frostaskola i Hörby, stöter hon ofta ihop med tidigare elever. Hon lärde känna dem på mellanstadiet, då de kämpade med krångliga mattetal. Nu går de i nian och är snart redo att lämna grundskolan och pröva sina vingar.

– Det är nog det bästa med läraryrket, att se barnens utveckling. Visst ger man mycket som lärare, men man får minst lika mycket tillbaka, säger hon.

"Och så insåg jag att jag själv behövde läsa på, och få mer kunskap om detta."

Linda Sundius har mångårig erfarenhet inom skolvärlden - först som förskollärare, och därefter som grundlärare. Hon berättar hur hon alltid haft ett speciellt öga på de elever som behövt lite extra stöd i matematik.

–Tidigare funderade jag mycket över hur jag skulle kunna hjälpa dem att nå fram. Och så insåg jag att jag själv behövde läsa på, och få mer kunskap om detta.

"Upplägget med halvfart och distans under tre år passade bra, och jag hade dessutom hört väldigt gott om just Högskolan Kristianstad."

Till en början föreställde hon sig att det räckte med några kortare kurser i specialpedagogik. Men inför hösten 2012, när hon på allvar började söka information om utbildningsmöjligheter, hade dessa försvunnit. Enda rimliga alternativet som passade ihop med hennes vardag var Speciallärarprogrammet vid Högskolan Kristianstad.

– Upplägget med halvfart och distans under tre år passade bra, och jag hade dessutom hört väldigt gott om just Högskolan Kristianstad.

Under studieåren skulle hon fortsätta arbeta heltid på skolan, och rektorn beviljade tjänstledigt de tillfällen då det var obligatoriska träffar på campus.

– Jag minns att studierna kändes rätt redan från början. Jag märkte att det fanns många redskap som skulle hjälpa mig i matematikundervisningen. 

En nyckel var att först få ett grepp om elevens svaga punkter, genom att ställa relevanta frågor. Är det metoden som är svår att förstå? Är det själva textuppgiften som är svårbegriplig? Eller är det de matematiska begreppen som spökar? På så vis kunde hon göra mer systematiska insatser utifrån den enskilda elevens behov.

– Jag blev också mer medveten om vilka tillfällen det är läge att använda olika hjälpmedel, som miniräknare eller bildstödsprogram.

Då hon arbetade parallellt med studierna kunde hon hela tiden testa och använda de nya kunskaperna tillsammans med eleverna i klassrummet.

"Det gör att jag kan hantera det på ett annat sätt, och i förlängningen påverkar det hur jag bemöter eleverna."

Efter examen försommaren 2015 återvände Linda Sundius så småningom till sin tidigare arbetsplats på Frostaskolan, men nu som speciallärare. Här har hon fortsatt, och stortrivs i yrkesrollen.

– Sedan jag utbildade mig har jag betydligt djupare kunskaper om de bakomliggande orsakerna till matematiksvårigheter. Det gör att jag kan hantera det på ett annat sätt, och i förlängningen påverkar det hur jag bemöter eleverna, säger hon.

Ofta händer det att elever kommer fram till henne, strålande glada, och säger: ”Jag klarade matteprovet!”.

– Det känns fantastiskt. Men jag vill att eleverna ska förstå att det är deras egen kraft som lett dem dit. Själv är jag bara ett litet steg på vägen – det är eleverna som gör jobbet.

För egen del har utbildningen och specialläraruppdraget gett ringar på vattnet. Numera ingår Linda Sundius i elevhälsoteamet och kan arbeta mer långsiktigt med elevernas välmående.

– Och kanske kommer jag också att läsa någon mer kurs framöver. Det vet man aldrig…

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Privat