Att möta patienter i sorg efter en närståendes död: Sjuksköterskors erfarenheter

Sjuksköterskor inom kommunal vård i hemmet möter patienter som lever med sjukdomar och/eller funktionsnedsättningar. Dessa patienter är särskilt sårbara för stressfulla livshändelser, såsom när en närstående dör. Forskning visar att sorg ökar risken för ohälsa, vilket ytterligare kan försämra hälsan hos patienter som redan är sköra. Att främja hälsa är en central del av sjuksköterskans profession, men det finns en okunskap om hur sjuksköterskor uppmärksammar och bemöter patienter som sörjer förlusten av en närstående.  

Syftet med studien var att utforska sjuksköterskors erfarenheter av att uppmärksamma och bemöta patienter som erhåller kommunal vård i hemmet som drabbats av sorg efter en närståendes död. 

Studien har en kvalitativ design med fokusgrupper och individuella intervjuer som datainsamlingsmetod. Totalt deltog 22 sjuksköterskor inom kommunal vård i hemmet (ordinärt och särskilt boende). Data analyserades med en reflexiv tematisk analys. 

Resultatet visade att sjuksköterskorna hade liknande erfarenheter av att uppmärksamma och bemöta patienter i sorg, oavsett vårdkontext. Patienters sorg uppmärksammades i samband med planerade medicinska insatser och omvårdnadsinsatser. Sjuksköterskorna mötte patienter med smärtsamma känsloyttringar samt försämrad hälsa, och försökte då visa omsorg samt om möjligt skapa utrymme för samtal. Genom samtalen framträdde ett behov hos patienterna av att få tala om förlusten och om minnena av den närstående. Sjuksköterskorna beskrev att de blev känslomässigt berörda av att patienterna smärtsamt påverkades av förlusten och upplevde otillräckliga när de inte kunde bemöta patienters behov av stöd på ett adekvat sätt. De uttryckte även behov av ökat kollegialt stöd samt fördjupad kunskap om sorg för att bättre kunna stödja patienterna.  

Slutsatsen är att mötet med patienter väcker ett etiskt ansvar hos sjuksköterskor, men att bristande förutsättningar skapar osäkerhet och kände sig otillräckliga i att möta patienternas behov. Detta riskerar att begränsa möjligheten till ett personcentrerad förhållningssätt. För att möjliggöra adekvat stöd krävs därför både ökad kompetens och organisatoriska förutsättningar, såsom tid, reflektion tillsammans med kollegor och stöd i det kliniska arbetet, för att främja patienters hälsa och välbefinnande.