Ny bok ska ge människan makt över maten
Äldre människor svälter ihjäl – trots att vi inte har matbrist. Orden kommer från Karin Wendin, professor i mat- och måltidsvetenskap vid Högskolan Kristianstad. I en ny bok beskriver hon och hennes kollegor förhållandet mellan mat och åldrande.
Att kunna påverka sitt matval är betydelsefullt för att kunna behålla en del av sin identitet och självständighet även när man blir gammal och skör, menar professor Karin Wendin.
Du är vad du äter, brukar man säga. För maten är inte bara något vi stoppar i oss för att tillgodose kroppens behov. Den berättar också något om vår identitet och vår kulturella tillhörighet. Men om vi inte äter – vilka blir vi då?
Nyligen släpptes boken Mat och måltidsteknik för ett hälsosamt och oberoende åldrande. Den är ganska tunn, men budskapet är desto tyngre: Allt fler blir allt äldre, och många har problem att få i sig tillräckligt med näring – så till den grad att en del är nära att svälta ihjäl.
– Så är det faktiskt. Alla blir lika förvånade när de hör detta eftersom vi ju har god tillgång till mat, säger Karin Wendin, professor i mat- och måltidsvetenskap och redaktör för boken tillsammans med Anna Blücher.
Hon beskriver hur måltidsrutinerna ofta påverkas av stora förändringar i livet. Att barnen flyttar hemifrån kan vara ett sådant tillfälle. Nästa steg är när vi så småningom slutar arbeta. Kanske blir vi också ensamstående och efterhand försvinner även vännerna.
– En del klarar det bra, men för många är det svårt att upprätthålla meningen och motivationen kring regelbundna måltider, och låter i stället hungern styra.
Med stigande ålder avtar dock ofta aptiten. Maten luktar och smakar inte detsamma som förr. Detta kommer naturligt, men kan också påskyndas av olika mediciner och sjukdomstillstånd.
Även om aptiten skulle finnas där uppstår ofta praktiska problem. Den som drabbas av stroke eller Parkinsons sjukdom kan exempelvis ha svårigheter att föra maten från tallriken till munnen. Andra sjukdomar kan ge problem att tugga eller svälja, och man tvingas hosta, harkla sig och spotta.
– Många äldre försöker verkligen skärpa till sig just när de ska äta. Det blir som ett teaterstycke där var och en gör sitt bästa för att följa förutsagda mönster. Men till slut kanske man inte orkar upprätthålla detta, och då undviker man i stället att sitta tillsammans med andra - och väljer att äta en yoghurt på sin egen kammare.
Enkla lösningar
Allt detta sammantaget gör att många äldre människor får i sig för lite näring, vilket i sin tur leder till att kroppen blir skör och mer mottaglig för både fysiska och psykiska sjukdomar.
Men det finns också lösningar. I boken lyfter skribenterna fram faktorer som kan hjälpa. Vissa av dem kan tyckas ganska enkla, men är ändå betydelsefulla. Som att skapa en positiv atmosfär kring måltiden.
– Det är inte så konstigt om matlusten försvinner när köksbordet ser ut som ett medicinskåp, med tabletter och bandage vid sidan om tallriken. I stället kan man se till att både dukning, ljud och ljus är tilltalande.
Matens konsistens kan också anpassas för att underlätta ätandet. Forskarna på Högskolan Kristianstad har tillsammans med livsmedelsindustrin varit drivande i att ta fram måltider i form av exempelvis timbaler som går lätt att tugga och svälja. Det är också viktigt att se till att maten innehåller den mängd energi, protein och annan näring som behövs.
I dag finns dessutom en mängs avancerade hjälpmedel som kan underlätta måltiden – allt från greppvänliga bestick och pipmuggar till avancerade ät-robotar som hjälper till att mata.
– Det finns dom som tycker att detta blir opersonligt. Men i själva verket är ät-roboten ett redskap, som en förlängd arm man själv kan styra.
Karin Wendin menar att kunskapen om de olika alternativen måste öka. Men också samordningen mellan de olika instanserna inom vården så att ansvaret för nutritionen inte faller mellan stolarna.
– Detta är värt att jobba med. Det handlar om samhällsekonomi – att vi sparar pengar på färre undernärda. Men framför allt handlar det förstås om att minska det personliga lidandet, och att ge människor tillbaka makten över sitt eget ätande.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell